Löddeplåt, fastigheter, musik och handboll är några områden som slagits om tiden.

– Mina barn är inte särskilt intresserade av att ta över familjeföretaget i dagsläget, de tycker att jag jobbat alltid. Men de kan ju ändra sig, de är ju fortfarande unga, säger vd:n för Löddeplåt.

Hans pappa och en kompanjon startade Löddeplåt 1963, ett år senare föddes Jörgen Rasmusson i Lund. Familjen flyttade till Lomma och när Jörgen började i högstadiet gick framtidstankarna åt genforskning, inte åt plåtslageri.

– Jag vet inte varför jag plötsligt blev så intresserad av ärftlighetslära. Varför vi ser ut som vi gör, varför får några blödarsjuka? Jag började läsa allt jag kom över. Det kan ha varit ett utslag av existentiella funderingar som är vanliga i den åldern.

På ett sätt har de existentiella tankarna fortsatt i vuxenlivet.

– På Löddeplåt ger vi jobb, i våra fastigheter erbjuder vi boende, musiken är ett sätt att skapa glädje och handbollen en meningsfull fritid.

Jörgen Rasmusson ser också en annan röd tråd i sina olika uppdrag – han vill vara med och förändra samhällsklimatet.

Löddeplåt flyttade nyligen sitt huvudkontor till Malmö från Lund. De finns dock kvar i grannstaden, dessutom har företaget med cirka 90 anställda kontor och verkstad i Kristianstad och Helsingborg.

– Man kan säga att vi håller oss i handbollsstäderna, säger Jörgen Rasmusson som också är ordförande i HK Malmö.

Genetiken föll undan när gymnasiet stod för dörren. Musiken tog plats i hans liv och gymnasieåren tillbringades på fyraårig teknisk linje i Malmö – två år på Värnhemsskolan och två år på Pauliskolan.

– En alldeles utmärkt linje, säger Jörgen Rasmusson som utbildade sig till byggnadsingenjör och plåtslagare.

Under utbildningen praktiserade han på Skånska Cementgjuteriet, numera Skanska. På alla andra lediga stunder jobbade han i plåtslageriet och pappan var nöjd med att sonen hade utbildat sig i något som ”firman hade nytta av”.

– Om jag ska vara riktigt riktigt ärlig var det kanske inte det jag ville just då. Jag ville i alla fall jobba på andra företag också för att vidga vyerna.

Familjen hade alltid haft båt så att det blev i flottan som Jörgen Rasmusson gjorde lumpen var kanske inte så konstigt. Efter inledande utbildning på bland annat Berga örlogsbas utanför Stockholm hamnade han i Karlskrona, i svallvågorna efter den grundstötta ryska ubåten U137.

– Vi var fyra båtchefer som körde transport- och persontrafik. Det kunde handla om att hämta någon som hade blivit sjuk ombord på en ubåt eller köra ut militärer till hemliga ställen.

Efter lumpen började musiken ta allt mer tid vid sidan av plåtslageriet.

– Jag har i princip alltid spelat i band – alltifrån traditionell dansbandsmusik, till covers, disko och hårdrock.

Med bandet Company Bandet (med slogan ”Everybody needs Company”) turnerade han cirka 200 dagar om året i Danmark.

– Man kan säga att vi spelade live-disko. Det gick inte hem i Sverige, men väldigt bra i Danmark.

Kaj Kindvalls Tracks-lista, P3:s lista där lyssnarna röstade fram veckans hits, gick varm. Den styrde en hel del av vilka låtar som bandet repeterade in.

Han orkade med det hårda turnélivet i två år, 1988-89, för samtidigt började Löddeplåt ta allt mer av hans tid.

– Pappas kompanjon gick bort hastigt och då var det givet att jag fick ta mer ansvar. Jag fick nog av turnélivet och valde det som jag trodde var den lugnaste och tryggaste vägen.

– Då var jag inte säker på att jag valde rätt, men det är jag nu.

Han börjar närma sig de femtio, och kan inte låta bli att fundera på om han kommer att tycka att det varit värt att jobba så mycket när han gör bokslutet över sitt arbetsliv.

– Jag har inte gett mina barn kvantitet, men jag har försökt att ge dem kvalitet.

Det är framförallt i huset i Spanien, som Jörgen Rasmussons pappa köpte för länge sedan, som familjen kopplar av tillsammans. Där finns inget all-in.

– Det är där jag hämtar kraft och hinner reflektera. säger Jörgen Rasmusson med värme i rösten om stället en bit söder om Alicante på den spanska östkusten.

Men större delen av året handlar det om plåt. Både genom sitt engagemang som förbundsordförande i Plåtslageriernas riksförbund, i Svenskt näringsliv på olika sätt och genom Plåtidol.

Plåtidol är ett samarbete mellan Löddeplåt, Arbetsförmedlingen och Malmö kommun och betyder att fem Plåtidoler kombinerar skolgång och byggnadsplåtslagareutbildning på Löddeplåt.

– Minst en av dem kommer att få jobb när året är avslutat. Nu ska de sitta på skolbänken ett tag för att komplettera det vi tycker de behöver.

Plåtidol föddes för att komma till rätta med bristen på byggnadsplåtslagare. Jörgen Rasmusson hoppas på en fortsättning, men först ska årets omgång utvärderas.

– Vi kan inte bara sitta och förfasa oss över dålig integration och arbetslöshet utan att bidra själva. I Plåtidol vände vi oss till ungdomar som har svårt att komma ut på arbetsmarknaden. Och jag är väldigt nöjd med resultatet.

Jörgen Rasmusson lägger numera mindre tid på musiken. Han och Joakim Lundin har JoJ’s duo tillsammans och de spelar på personalfester, hos idrottsföreningar, på födelsedagskalas och liknande.

Handbollen har gått lite motsatt väg jämfört med musiken. Lite har blivit mycket.

– Det började som ett gemensamt intresse med först Lukas och sedan Sebastian. Jag var en engagerad förälder som fick uppdrag och sen tillfrågades om jag ville bli styrelseordförande.

Det är han nu. En hängiven sådan med trumman på magen när det spelas match.

– Jag kan nog fuska på de flesta instrument, säger Jörgen Rasmusson.

Status Quo: ”Whatever you want”

Tomas Ledin: ”Snart tystnar musiken”

Survivor: ”Eye of the tiger”

Vivaldi: ”De fyra årstiderna”

Ålder: 49 år.

Yrke: Vd för Löddeplåt.

Familj: Sambon Camilla, sektionschef inom hemtjänsten, som han har sönerna Lukas 20 år och Sebastian, 16 år med. Dottern Nathalie från ett tidigare förhållande, 24 år, bor i Köpenhamn.

Bor: I radhus i Lindängen, Malmö.

Intressen: Musik, handboll och matlagning.

Handbollstips: ”Lugi vinner serien, men för den skull är det inte säkert att laget blir svenska mästare, HK Malmö är definitivt med i slutspelet och Kristianstad. Slutspelet blir en skånsk angelägenhet.”