Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En satsning att buga för

Malmö – musikalernas stad, världsomspännande: "East Side Story" i form av "Miss Saigon" på Operan, på Nöjesteatern "West Side Story".
Nöjet ska inte vara odelat på publikens sida. Bägge styckena handlar om aggressivitet och ond bråd död. Jämte omaka kärlek, förstås.

Bild: Foto: Emma Larsson
Farhågorna att Nöjesteatern skulle förlyfta sig på "West Side Story" kom på skam. Cesare Righetti, Siân Playsted och ensemblen har verkligen presterat något. Resurserna når bristningsgränsen: 28 på scenen, 10 i orkestern. Showkoreografin för Manhattangängen Jets och Sharks är flott och realiserad med högsta intensitet. Nordens rikedom på kompetenta musikalartister imponerar. De dansar, sjunger, klättrar i scenografins trappor och prång och ser allmänt coola ut, oavsett vilken sida de tillhör i gängbildningen.
Man har dock valt att presentera en ljudbild som jag inte sympatiserar med. Föreställningen hade mått väl av två extra tekniska knappar att trycka på, en för basreducering, en för volymvariation. Den skrälliga artificiella ljudmattan medför att insceneringen tappar dramatiskt fokus och närhet. Nyanserna går förlorade, det brister i dramatisk rytm. Krevaderna pågår kontinuerligt, i stället för att komma som kulminationer.
Att då komma så långt i scenisk trovärdighet som Tony och Maria gör är bra jobbat, även om de förälskade inte utmanar någon scenisk fantasi. Men de hade lätt kunnat bli enbart mimare under en ljudanläggning. Emmi Christensson och Anders Gjönnes utgör ett rart och oskuldsfullt par, som plötsligt, förväntansfullt, förvånat men motståndslöst inser det första mötets sötma. De ska ju gestalta en modern Romeo-och-Julia-saga. Bakgrunden, med de etniska skiljelinjerna, revirfejderna och generationsmotsättningarna, gör att stycket, en stabil basprodukt i musikalgenren, inte förlorat ett uns i aktualitet. Alla på scen har individuella drag, men särskilt märker man Nina Pressing som Marias väninna Anita, pojkflickan Anybodys, Linnéa Hyltenfeldt, och gangstergossarna Victor Molino Sanchez och Simon Laufer.
Trots reservationerna: visst är det här en satsning att buga för, om man lyckas ducka undan fortissimotyngden. Nöjesteatern har en tuff match att gå i musikalernas stad, men den har ingalunda lämnat walk over.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen