Kultur & Nöjen

Älskade äckel

Lite tysk grönsaksonani är inte alls så farligt som det kan verka.

Ur ”Feuchtgebiete”.
När jag var nyinflyttad i Berlin sökte jag gärna upp det jag tänkte var berlinskt.
Det skulle kittla och provocera.
Bland annat träffade jag Charlotte Roche. Hon hade grävt fram en doktorsavhandling om vad som händer när man masturberar med dammsugaren. Vilka skador som kan uppstå. Jag förstår att det är synnerligen viktig klinisk kunskap för urologer, men hur hon kunde fylla ett svart bokcafé med intellektuella kulturkonsumenter är för mig fortfarande en gåta. Men det är väl Berlin.
Charlotte Roche har sedan sina källaruppläsningar blivit ett stort namn. Hennes debutroman ”Våtmarker” (2008) blev en skandal. Jag skrev i Sydsvenskan att den var äcklig, men i Tyskland sålde boken som smör, hamnade på ledarsidorna och i tv-sofforna. Alla pratade. Var det obscent, revolutionerade eller bara spektakulärt – äcklig feminism eller smaklös kapitalism?
Nu har ”Våtmarker” nått vita duken. Och jag bävar. Hur har man fått denna ingående undersökning om allt det vi aldrig pratar om – verkligen aldrig – att bli film?
Vill jag se det som jag till nöds står ut med att en tvååring experimenterar med, undersökas av en tonårsflicka? Näshår, sekret, rumphål och pormaskar?
Svaret är ja. Jag vill få ledtrådar till varför vår bästa vän – vår kropp och boning – är en så stor källa till skam. Jag vill se en regissör lyckas. En skådespelare våga vara fri.
Och det får jag!
Här samarbetar genier. Huvudpersonen Helen (Carla Juli) är den friskaste unge jag sett på bio sedan Pippi Långstrump. Hon är inget offer, hon har varken anorexi eller självmordstankar. Hon är vild och utmanar. Hon kämpar med alla medel för att bli omtyckt, stå ut med sin ensamhet och få ihop världen. Hon onanerar med alla grönsaker och driver vilt med samhällets hygienneuros och vuxenvärldens sanitetsvansinne.
Kameran gör blixtsnabba klipp, jag får egentligen inte se någonting. Ändå blir jag äcklad ett par gånger, men då är det av mina egna associationer, aldrig av hjältinnan. Henne kan man inte annat än älska.
Och jag börjar undra varför jag mår mer illa när man filmar en offentlig toalett, än när en patriarkal regissör vältrar sig i en våldtäkt?
Hur avtrubbad har jag blivit när jag tål våld bättre än flytningar?
Varför är en bladlus på min rosenknopp äckligare än tandtrollen Karius och Baktus?
Och hur kan jag låta någon annan smaka den samma om jag inte har smakat själv?
Ibland fastnar tampongen och man måste dra ut den med en tång – att pappa sedan glömmer diska och vänder biffen på grillen med samma tång … oops, Shit happens, ingen dog.
”Våtmarker” tar udden av äcklet och det är befriande att se hur ömsint film kan vara som medel för att förstå en tonårings kamp mot hygienvansinnet. Eller för att förmedla insikten att det som rör sig i en svindyr dessertost ser likadant ut som sitsen på en bajamaja– om man bara vågar ta fram mikroskopet.
Gå till toppen