”Jag heter Pär Thörn och jag är död. När jag dog var jag författare.” Så inleds den sista serienovellen ”Skriftställaren” i Pär Thörns nya bok ”Ordningen upprätthålls alltid – 23 grafiska novelletter” (Apart förlag).

– Johan Kimrin som är redaktör på Agent X9 bjöd in mig till att skriva mikronoveller till tidningen under 2011–2012. I december 2012 föreslog han att de skulle seriefieras. Jag gick igång på idén och skrev tio noveller till, förklarar Pär Thörn.

– Jag är ett gammalt seriefan. Det finns exempelvis väldigt mycket referenser till Fantomen i min produktion. Jag har också haft tankar på ett slags superhjälteroman i svensk steampunkmiljö. Min version av Watchmen, kan man säga.

Pär Thörn är sedan flera år en framstående gestalt inom den svenska avantgardistiska litteraturen. Att han ger ut en ovanlig bok är ingen ovanlig sak. Men det som är nytt den här gången är att en lång rad serietecknare har fått tolka författarens kortnoveller i bilder. Varje berättelse har därför sin egen stil, men de binds samman av Thörns konsekventa prosa och en genomgående inramning.

Historierna inleds med att en person, fiktiv eller verklig, konstaterar att den är död. Från andra sidan graven berättar personen sedan hur det gick till när den togs av daga, innan det är dags för den återkommande slutmeningen: ”Ordningen upprätthålls alltid”.

Du skulle varit här på Bokmässan i Göteborg och presenterat boken. Vad hände?

– Jag skulle vilja skriva att jag var död och att jag nu kommunicerar med dig från dödsriket, men sanningen är att jag ramlade och bröt min vänstra överarm, en titanskruv opererades in och jag skriver detta med enhandsfattning i en Napoleonpose. I morse lämnade jag sjukhuset, några små steg närmare robotdrömmen.

På baksidan beskrivs boken som din första deckare. Ämnar du bli en del av den stora svenska deckarvågen?

– Jag hoppas naturligtvis att boken ska säljas till minst tio länder de närmaste månaderna och översättas till många språk, samt lanseras som ljudbok i ett flertal länder. Om så blir fallet planerar jag att skapa ljudpoetiska verk med alla dessa inspelningar.

Varför just ”Ordningen upprätthålls alltid”?

– Jag tyckte det var en passande slutmening för en kriminalberättelse, eftersom deckaren till sin form hela tiden går tillbaka till ett status quo vid dess slut. I den förlösningen finns något djupt reaktionärt anser jag. En deckare där man inte finner mördaren blir omedelbart till ett slags antideckare.

Hur har du bestämt vilka som ska dö?

– Jag utgick ifrån lust: En del har jag hittat på själv, andra är autentiska. Jag ville ha många typer av dödsfall, men även en genremässig bredd. En rörelse från vardaglighet till det spektakulära. Jag ville behandla kriminalitet som ett arbete bland andra, med allt vad det innebär av alienation och tristess.

Bland dem som stryker med finns Kurt Wallander. Vem har varit roligast eller intressantast att ta död på?

– Wallander kändes given eftersom han är det mest tydliga exemplet på deckarvågen du nämnde. Det är ju dock inte Wallander, utan en man som tror att han är Kurt Wallander efter att han läst för många Mankelldeckare och sett alltför många filmatiseringar på TV4. På så vis är det också en variant på Don Quijote-historien.