Resor

Kassan räcker långt – och högt

Vi har träffat paret som gjort budgetresandet till en konst och äventyret till en livsstil.

San Juan del Sur, Nicaragua. Brendan tar täten genom en knarrig dörr som ska leda till ett vandrarhem. Där inne är det kolsvart, men snart kommer en kvinna och visar oss vägen. Vi är på jakt efter den billigaste sängen för natten och lämnade just ett ställe som ville ha fem dollar för ett dubbelrum.
Här kan vi få ett för fyra dollar. Taget.
– Efter att ni hade åkt stannade vi där en månad. Då behövde vi bara betala tre dollar natten, berättar Brendan Mulholland.
Min reskamrat Lasse och jag lärde känna Brendan Mulholland och Helene Berger i Panama. Tillsammans reste vi genom Costa Rica till Nicaragua innan vi skiljdes åt. Nu, tre år senare, har jag fortfarande aldrig träffat dem i något av deras hemländer, USA och Norge.
Och några hemländer i ordets verkliga mening har de kanske inte heller; tio månader av tolv är de på resande fot. Jag bestämde mig för att ta reda på hur de får pengarna att räcka till.
Helene Berger och Brendan Mulholland träffades på en språkskola i colombianska Medellin och blev förälskade. Resan till Colombia var tänkt som ett sista äventyr innan karriären skulle ta fart. Men vad som tog fart var snarare en drivkraft att komma så långt från en karriär som det bara går. De blev kvar i Sydamerika i nio månader, och återvände för ytterligare nio så snart det gick.
Mellan de två Sydamerikaresorna jobbade de två månader var, Helene på ett kontor i Oslo och Brendan på en fiskebåt i Alaska. Så har det fortsatt sedan dess, jobb på sommaren och ledigt resten av året.
För Brendan Mulholland, som nu själv driver en egen fiskebåt, är jobbsäsongen av naturen begränsad till när det går att fiska lax, ungefär sex veckor varje sommar.
Deras årliga budget ligger på ungefär 56 000 kronor var. Efter att själv ha sett deras nästan maniska vilja att spara varenda dollar i Nicaragua har jag inga problem med att se att budgeten räcker gott.
– Vi var rätt extrema under den resan. Det blir som en sport att se hur billigt vi kan ta oss runt, medger Helene Berger med ett leende.
Kritiker skulle kunna invända att deras prutande gör att de som redan är fattiga får ännu sämre betalt för sina varor. Brendan menar att deras resande tvärtom gynnar lokalbefolkningen i större utsträckning än normalturistens. Researrangörer som säljer paketresor använder sig ofta av en liten klick lokala leverantörer, och den stora majoriteten försäljare skulle sällan komma i kontakt med turister om det inte var för ryggsäcksresenärer.
– Till och med när vi prutar som mest, får vi garanterat betala mer än marknadspriset för lokalbefolkningen. Att pruta är inte detsamma som att barskrapa en redan utfattig försäljare, tvärtom är det ett väldigt vanligt och förväntat sätt att göra affärer i stora delar av världen, säger Brendan.
Förutom att pruta visar de upp ett brett spektrum av sparknep. Deras fem bästa, som går att ta till sig även för normalresenären, hittar ni på sidan 20 (nästa uppslag). Några mer extrema är att fylla stora flaskor vatten där kranvattnet är drickbart och bära med sig, för att slippa köpa på nästa destination. Eller att ha med sig matlådor till lunchrestaurangen och spara det som blir över.
De sparar också en hel del på att tälta där det går och laga sin egen mat på vandrarhem med kök.
En annan ”sport” som de engagerat sig i är att resa med så lätt packning som möjligt,
– När vi började resa fick Brendan mig att ge bort alla kläder jag hade med mig, förutom det jag absolut behövde. Vi gjorde oss av med allt som vi inte använde minst varannan dag, säger Helene Berger.
– Det sparar pengar också, säger Brendan Mulholland. Med en lätt väska kan man promenera i stället för att ta taxi.
Livsstilen har tagit dem till nästan vartenda land i Syd- och Centralamerika. De har rest runt i Sydostasien, USA, Norge och Frankrike. När vi nu träffas för det här reportaget har de hyrt en lägenhet i Granada i södra Spanien.
När de ska beskriva vad som driver dem till att fortsätta resa och hur de väljer vad de ska se härnäst, refererar de genast till Luke Reinharts bok ”Tärningsspelaren”. I den låter huvudpersonen en tärning bestämma vilka beslut han ska ta i livet.
– För mig betyder det att varje människa har många olika sidor av sin personlighet, som en tärning. Jag tror att det är nyttigt att lyssna på alla sidorna, även på dem som inte gör sig hörda på direkten, säger Helene Berger.
Brendan Mulholland fyller i:
– När vi kommer till en ny plats så känner vi efter vilken sida av tärningen som resonerar med just den platsen. Nu hade vi tänkt cykla i Andalusien, men efter att ha cyklat genom Norge hela sommaren kände vi oss mer sugna på Granada och nattliv.
Granada råkar också vara ett perfekt resmål för budgetresenären. En liten öl eller ett glas vin kostar 14 kronor – och serveras då tillsammans med en liten maträtt.
– Baksidan är att man dricker ganska mycket för att bli mätt, ler Brendan Mulholland.
Vi ger oss ut från lägenheten för att göra en kombinerad mat- och dryckesrunda. På baren Castañeda vakar en jättelik, uppstoppad tjurbyst över gästerna. I taket hänger tiotals lufttorkade skinkor och inredningen ser ut som en samling av allt typiskt spanskt man kan tänka sig.
Till ölen får vi en generös tallrik med kallskuret, oliver och bröd.
Stämningen är uppsluppen, det är lätt att mingla, och snart har vi sällskap av två amerikanska tjejer som är utbytesstudenter i staden. I nästa bar möter vi två spanjorer som bjuder på shots. Tillvaron kan verka väldigt social, men just det där med vänner nämner Helene Berger och Brendan som en av de största uppoffringarna med livsstilen.
– Vi har förlorat alla som inte kan acceptera att det ibland går ett par år mellan gångerna vi träffas, eller att vi missar bröllop och högtider. De som blir kvar är sådana som inte bygger vänskap på kvantitet eller på hur mycket man vet om den andras liv, säger Brendan.
Ändå verkar ingen av dem tveka över om äventyren är värda sitt pris. De har varandra.
Dagen efter att vi skiljdes åt där i Nicaragua friade Brendan och fick ett ja till svar. Bröllopet hölls i USA och bröllopsnatten tillbringade paret – förstås – i ett tält.
När jag frågar hur länge de tänker leva så här svarar båda ”så länge det känns rätt”. Barn, om det skulle bli aktuellt, ser de inte som något hinder. I alla fall inte innan skolåldern faller in.
– Sen får vi väl se om någon av oss känner att den vill slå sig ner, vi får lösa det då och se var vi båda kan få jobb, säger Brendan Mulholland.
Tills dess får tärningen styra vad som blir nästa äventyr.
Gå till toppen