Giv mig, min son, ditt hjärta.
Author: Eskil Franck. Publisher: Fri Tanke.. PublishYear: 2013.
Eskil Franck har varit en mycket viktig teolog i Svenska kyrkan för dem som delar min syn på tro, religion och kyrka. Under 1980-talet medverkade han som huvudsekreterare i det som kallades bekännelsearbetet, ett tioårigt arbete med kyrkans innehållsliga frågeställningar som ett försök att balansera det myckna organisations- och strukturarbete som präglade slutfasen i arbetet på att avveckla statskyrkan, vilket efter ett enormt utredningsarbete skedde år 2000. I detta sammanhang argumenterade han för en öppen syn på uppenbarelsen som en konstruktion av mänskliga erfarenheter, inte som en gudomlig informationskanal. Han verkade för en acceptans av tolkningsmångfalden i ett trossamfund, inte som ett nödvändigt ont utan som en källa till rikedom.
Jag uppfattade det också som att han hade en narrativ förståelse av uppståndelsen, vilket innebär att fokus inte ligger på vad som skett i historien utan på vittnenas tolkning av sina erfarenheter och deras berättelser som försöker fånga det bärande i dessa erfarenheter.
Jag minns att jag blev mycket besviken när han tackade nej till att bli biskop i Göteborgs stift efter Bertil Gärtner. Sedan var han under sju år rektor för pastoralinstitutet i Uppsala och kom att betyda mycket för många blivande präster. Detta gällde i särskilt hög grad dem som kommit från en liknande bakgrund som Eskil Franck, en gammalkyrklig patriarkal och dogmatisk form av kristendom.
Först var det i frågan om kvinnliga präster och sedan om homosexuellas plats i kyrkan som han fronderade mot sitt ursprungs negativa hållningar. Han var färgstark och profilerad. I samband med ett prästmöte i Uppsala på 1990-talet sågs Eskil Franck högst upp på en stege utanför Uppsala domkyrka där han symboliskt spikade fast 95 nya teser om kyrkans reformation liksom Martin Luther gjort 1517, som en upptakt till den lutherska reformationen. I samband med ärkebiskopsvalet 1996 förde många av hans tidigare elever på pastoralinstitutet fram honom som sin kandidat. Han placerades i tredje förslagsrummet.
Men så hände något. Han lämnade sin tjänst i Svenska kyrkan och blev rektor på Lärarhögskolan i Stockholm. År 2006 avsade han sig prästämbetet i Svenska kyrkan. Sedan 2007 är han överintendent för Forum för levande historia.
Nu har Eskil Franck skrivit en bok om vägen från sin barndoms Uddevalla över akademiska studier, forskartjänst och prästutbildningsansvar till ett liv utanför kyrkan och, som han själv beskriver det, bortom den traditionella tron. Det är en på många vis ”vacker” bok. Den är ömsint, ärlig och på intet vis ”missionerande”.
Det finns många skildringar om personers väg från ett icke-religiöst sammanhang till ett andligt uppvaknande. Färre skildrar den motsatta vägen, åtminstone inte på det sätt som Eskil Franck gjort. Han har tillgång till den hermeneutiska kunskap (tolkningens villkor) som möjliggör en icke-dogmatisk kristendomstolkning. Han är också under lång tid en av vår kyrkas främsta representanter för denna tolkning. Men det håller inte i längden. Det är som om det han själv kraftfullt argumenterat för inte längre bär på det personliga planet. Han känner sig tom och osann, och vägen ut ur den traditionella och institutionella trons sammanhang känns som en befrielse för honom.
Jag känner mig djupt berörd eftersom den tolkning som Eskil Franck gjorde till sin innan det inte längre bar för honom också i långa stycken är min egen. Men för mig har Eskil Francks väg aldrig ens skymtat som en möjlighet.
Tvivel? Javisst, men inom trostraditionens breda allfarväg. Nedtonade sanningsanspråk? Javisst, men det är för mig en ganska självklar slutsats om vi tar allvarligt på alla budskaps kontextuella och därmed relativa karaktär.
Detsamma gäller synen på bekännelsetexternas plats i en kyrkas liv. De säger något om gångna tiders kristendomstolkning men kan på intet sätt upplevas förpliktigande att ”tro på” idag. Och allt detta har Eskil Franck också hävdat under åtminstone två decennier. Han ställer Krister Stendahl mot Bertil Gärtner och visar på hur den förre är mer intresserad av frågorna medan den senare är mest intresserad av svaren. Varför kunde inte Krister Stendahls teologiska hållning bli en bärande modell också för Eskil Franck? Det är ju frågorna och ifrågasättandet som är ett genomgående tema i boken.
Det som tydligast skiljer Eskil Francks liv från mitt är ursprunget, hemmets andliga karaktär. Eskil Franck skildrar trots allt sin uppväxt på ett varmt och innerligt sätt. Han älskar sina föräldrar men vill gärna ifrågasätta det som de står för i vad den amerikanske bibelvetaren Marcus Borg kallar himmel–helvete-kristendomen. Där är allt svart eller vitt, sant eller falskt, Gud eller värld. Min uppväxt var annorlunda och jag har aldrig behövt bryta med mitt ursprungs teologi, möjligen med dess patriarkala framtoning. Men därmed borde kanske Eskil Franck ha en mer genomarbetad och genomkämpad tolkningsgrund när han väl kom ut på andra sidan? Det finns dock meningar i bokens slutavsnitt som påminner om den gammalkyrkliga bakgrundens syn på sant och falskt, texternas ”sanning” och kompromisslösheten mot ”liberala tolkningar”.
Men det finns också ett annat spår. Eskil Franck beskriver sig som en ”tillitsfull agnostiker” och han finner det motsägelsefullt, vilket jag inte gör. Tro är ju mera att inte veta än att vara säker på sin sak, åtminstone för mig. Han beskriver den tro som finns kvar som en öppning mot något större än han själv, en slags ödmjukhet inför universums förunderlighet, ett trevande tilltal till Någon, ett tillitens möte utan anspråk, odogmatiskt, kanske som tillgången till ett inre rum, ett rum som blir till en tillflyktsort. Inte minst musiken ger tröst, kraft och gemenskap bortom alla trossystem. Jag skulle kunna uttrycka min tro på ett liknande sätt. Men det innebär inte för mig att jag måste ta avstånd från mera traditionella former. För Eskil Franck blir avståndstagandet en viktig pusselbit på vägen. Jag kan ana att Eskil Franck blir en nästan typisk representant för den som säger ”jag är inte religiös, men andlig”. Religiös betyder här en som ansluter sig till den institutionella kyrkans färdigformulerade påståendesatser, medan den andlige fortsätter sitt sökande. Eskil Francks bok är därmed värdefull för alla sökare och en utmaning för alla som slutat söka.