Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Debattinlägg: ”Det är fel att fråga sig om islam kan förenas med demokrati."

Det skriver Leif Stenberg, professor vid Centrum för Mellanösternstudier på Lunds universitet.

I skuggan av sociala protester, revolter och inbördeskrig i Mellanöstern diskuteras om islam går att förena med demokrati. Utgångspunkten är i många fall att islam innehåller en enda samhällsfilosofi som delas av alla muslimer. Sällan görs en djupare reflektion kring hur liberal demokrati formats på skilda sätt i olika länder.
Ofta skrivs religion i bestämd form vilket understryker föreställningen om islam som något statiskt och enhetligt. Den tidigare franske premiärministern Michel Rocards text på Aktuella frågor den 2 september uttrycker tydligt denna tendens. En konsekvens av att, som Rocard, se ”islam” som aktör innebär att religion tillskrivs inneboende funktioner. Därmed fråntas människor ansvar för sina handlingar.
Men muslimer är inte mekanismer i en världsomspännande islamisk ideologi. De är inte fastlåsta i diffusa strukturer.
Vad som för muslimer är islam är en process där plats, samhälle och religion samverkar.
Ett exempel på sekulär och kritisk religionsforskning, som visar på komplexiteten och föränderligheten bland muslimer som har ambitionen att genom nytolkning forma en politik som vilar på en islamisk samhällsfilosofi, finns i Anne Sofie Roalds bidrag i boken ”Islamologi – Studiet av en religion”.
Anne Sofie Roald visar hur det sunnitiska Muslimska brödraskapet i Jordanien, som deltagit i val under cirka 20 år genom partiet Islamiska aktionsfronten, förändrats i sitt synsätt på politiska processer från avståndstagande till deltagande. Roald beskriver en individualiserings- och sekulariseringsprocess inom rörelsen som fått till följd ett sökande efter islams ”sanna” mening. Denna sanna mening ska ligga till grund för såväl individuell som kollektiv politisk handling.
Ledare för det jordanska brödraskapet såg på en klassisk islamisk, term shura, ”rådfrågande”, som ett rådfrågande i politiska sammanhang och ansåg att det visade att islam redan bar ett demokratiskt perspektiv. I möten med samma ledarskap några år senare menade de att shura är detsamma som ”västerländsk demokrati”. Nu uppfattades demokrati som majoritetsbeslut och kopplingen till shura användes i syfte att visa hur demokrati är förenligt med islams principer.
Det jordanska brödraskapet har övergivit tanken på en islamisk stat och förordar istället en världslig eller sekulär statsbildning där människor fritt kan välja religion. Enligt en ledare är skälet att om möjligheten att välja finns väljer människor islam. Brödraskapets förklaring till det förändrade synsättet är att de genom nytolkningen förstår islam på ett mer korrekt sätt än tidigare.
En annan möjlighet att tänka kring hur religion kan ligga till grund för ett politiskt system är föreställningar inom en av shiaislams riktningar i den islamiska republiken Iran. För den ska religiöst utbildade fungera som ledare för en islamisk republik – en form av interimstyre i väntan på att Guds utsände ska återkomma till världen och upprätta gudsriket. Termen ”demokrati” underordnas en riktning inom islam och dess ledarskap.
I den islamiska republikens företrädares ögon kan sann demokrati uppnås genom att förverkliga Guds budskap – lag har stiftats av Gud, men ska tolkas och omsättas till praktik av religiösa ledare.
Religiösa ledares inträde som ställföreträdare för Gud är en känslig och omdiskuterad fråga bland shiamuslimer och möter kritik från shialedare som menar att idén om de rättslärdas styre inte är ett uttryck för ”sann” islam. Ståndpunkten kritiseras också av sunnitiska rörelser som inte delar den shiamuslimska synen på vad som kvalificerar ett legitimt politiskt ledarskap.
I den stereotypiserande diskussionen om ”islam” och ”demokrati” glöms ofta sekulära, men muslimska, rörelsers eller individers politiska verksamhet bort.
Den långa historien av sekulära projekt som strävat efter att etablera demokratiska stater har i de flesta fall misslyckats. Många gånger har de lett till upprättande av Mellanösterns auktoritära stater, som fallit eller nu faller samman. Referenser till islams traditioner och historia har varit symboliskt betydelsefulla i formandet av även av sekulär politisk ideologi och retorik. Dessa politiska strömningar, som finns i de flesta av Mellanösterns länder, ingår i en strävan mot sekulära stater, men understödjer sin ideologi med referenser till islams källor.
Det är fel att fråga sig om islam kan förenas med demokrati. Poängen är att religion har olika funktioner i olika politiska system. Beroende på sammanhang kan religion bli såväl ett stöd för demokrati som dess motkraft.
Vad som idag uppfattas som islam av muslimer är ett resultat av historiska, kulturella, politiska, sociala och psykologiska sammanhang och nära sammanlänkat med förhållanden på en viss given plats.
Diskussionen om islams roll i olika sammanhang borde flyttas från en abstrakt teologisk nivå, där frågan alltid rör vad ”islam” säger i olika sammanhang till en konkret nivå där analysen av vad muslimer gör i namn av islam och varför blir ingången till frågeställningen. Då skulle det stå klart att uppfattningen om islam bland världens alla muslimer är lika många som uppfattningar om kristendom bland kristna eller hinduism bland hinduer, och dessutom lika självklara.
Leif Stenberg
Leif Stenberg är professor vid Centrum för Mellanösternstudier på Lunds universitet.
Gå till toppen