Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Inpå livet

Pedagog vill lära barnen mer om queer

Mamma-pappa-barn. Pojkar och flickor. För en del är detta fullkomligt självklara uppdelningar. Men inte för alla. Genom sin pjäs ”Queer i förskolan”, och det vardagliga arbetet på avdelningen Nyponet, ger Emelie Lysholm både barn och pedagoger bredare ramar.

”Det är inte så att barnen kommit på normerna själva – värderingarna kring exempelvis heteronormativitet kommer från vuxenvärlden. Barnen själva bryter mot könsrollerna hela tiden”, säger Emelie Lysholm.Bild: Peter Frennesson
Men vad är du? Pojke eller flicka? Femåringen var envis i sina frågor. Ville verkligen veta.
– Jag svarade till slut att jag är varken eller, berättar förskollärare Emelie Lysholm.
Men barnet lät sig inte riktigt nöjas, utan slog fast: ”Jag vet nog att du är en flicka. Du har pojkehår, men du är ändå flicka.”
– Det hela mynnade ut i ett intressant samtal om könsattribut. Om korthåriga tjejer och killkläder.
Emelie Lysholm arbetar på avdelningen Nyponet på Lindeborgs förskola i Malmö. De egna tankarna kring tillhörighet och utanförskap har funnits ända sedan barndomen. Som förskollärare och genuspedagog har insikten om hur barnen påverkas av de rådande könsnormerna vuxit.
– Böcker, bildmaterial, symboler på väggarna – det mesta är könskodat. Även om barnen inte själva är inne på detta spår från början så blir de könade av de vuxna, och anammar de könsattribut de blir tilldelade. De begränsas och begränsar varandra. Om en pojke gillar att ha klänning får han höra av kompisarna: Det går inte! Du är ju pojke!
Emelie Lysholm menar att flickor och pojkar ingalunda är två homogena grupper. Indelningen är lika godtycklig som att kategorisera barnen utifrån hårfärg. Dessutom är det lätt att glömma bort de som inte passar in i det kön de sägs tillhöra.
De senaste två åren har Emelie Lysholm satt upp pjäsen ”Queer i förskolan”, som handlar om könsnormer och diskriminering.
– Jag har fått enormt mycket positiv respons, det finns ett stort intresse bland förskolepedagoger att utveckla sin verksamhet inom genuspedagogik.
Ibland efterfrågas konkreta tips på hur förskollärarna ska hantera könsnormerna.
– Det så lätt att ta till så kallad kompensatorisk genuspedagogik; att pojkarna ska lära sig massera fötter medan flickorna ska hoppa på stenar. Men jag skulle önska att pedagogerna själva fick större utrymme att diskutera människosyn. Att de tränar sig i att se utanför sin egen position, då den egna uppfattningen om kön kanske inte gäller för alla.
För det handlar om att vidga sitt eget perspektiv – inte försöka pådyvla barnen fastställda åsikter.
– Jag ska inte styra barn till att säga vad jag tycker är rätt, utan ge dem nya infallsvinklar. Detta står också i läroplanen för förskolan; barn har rätt att lära sig om alla människors lika värde. Något barn kanske säger att en flicka inte kan bli kär i en flicka. Då säger jag: Hur tänker du då? Sedan kan jag exempelvis plocka fram en bok som berättar om två tjejer som blir kära i varandra.
Det händer att föräldrar ställer sig frågande till det genuspedagogiska tänket.
– Det är viktigt att förklara vad genuspedagogik egentligen innebär. Föräldrar vill ju sitt barns bästa, och de flesta tycker nog att det är bäst om barnet passar in i normen, så att det slipper bli utsatt för kränkningar. En känner ren skräck vid tanken på att barnet kan vara exempelvis trans- eller homosexuell. Där har vi, som förskola, en uppgift att fungera som en motvikt. Att visa andra sätt att leva på.
På senare tid tycker sig Emelie Lysholm märka att barnen börjar ta till sig dessa tankar. Det märks i samtalen runt matborden och i gemensamma lekar.
– För vissa pojkar kan det vara känsligt att exempelvis leka med dockor – valet av leksak ska framför allt inte kommenteras av någon. Men jag upplever ändå att barnen oftast tycker att det är helt naturligt att kunna vara varken pojke eller flicka, eller se sig själv som lite både och.

Emelie Lysholms råd till pedagoger

1. Kom ihåg att vi alla bär på en ryggsäck, fundera över hur du själv skapat kön.
2. Tänk efter: vilka normer förmedlar du själv, vilka människor är inkluderade, och vilka är utestängda? Försök ta ett steg utanför din egen position.
3. Var inte rädd. Vi är bara människor.
Gå till toppen