Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

En saga i behov av trimning

Fredrik Backmans berättelse berör – men hade den behövt så många ord, undrar Maria Küchen.

Min mormor hälsar och säger förlåt.

Author: Fredrik Backman. Publisher: Forum.. PublishYear: 2013.
Fredrik Backmans nya roman lämnar mig kluven. Den präglas av en äkta människovänlighet som gör den omöjlig att inte tycka om. Här hyllas det annorlunda i människor – ett ”annorlunda” med makt att förändra världen. Just därför frustrerar det mig så hårt att texten inte tar hand om sina möjligheter.
Att skriva en roman handlar inte bara om att producera ord. Det handlar om att ta bort ord. I Backmans fall blir detta hjärtskärande tydligt. Det gäller allt från hundratals överflödiga ”ju” och utropstecken till långa tjatiga utvikningar som den här sagan hade klarat sig betydligt bättre utan.
En saga är det, uttryckligen, och det ger förstås friheter. Bitvis fungerar legeringen mellan legend och samtidsrealism bra, men även på detta plan skulle författaren behövt vara strängare mot sig själv för att höja sin text från pratprosa som driver fram utan roder till en roman med halt. För att ankra berättelsen både i det öververkliga och i påtagligheter här och nu, skulle även de senare ha behövt tas på allvar.
Skolledningar, sjukhus, flygplatser och polisingripanden fungerar inte i verkligheten som i Backmans gestaltning, och det spelar roll för berättelsens hållbarhet. Bara för att han skriver en saga kan han inte totalt ignorera villkoren för den samtidsverklighet han i lika mån gör anspråk på att gestalta. Eller, det kan han förstås, och det gör han, och det är till stort men för hans historia. Den är olidligt slarvigt genomförd och det irriterar desto mer eftersom den har ett ärende av vikt: att gestalta det komplexa med medmänsklighet. Är det rätt att svika en människa för att hjälpa många? Hur kan godhet praktiseras när gränsen mellan ont och gott går igenom oss alla och är i rörelse?
De lämnar mig inte oberörda, sjuåriga Elsa, hennes galna mormor och deras grannar i ett hyreshus där människor visar sig ha oväntade band till varandra. Tvärtom. De angår oss alla, mer än många andra gestalter i bästsäljande romaner som bara angår de bokköpstarka medelklassläsare som kan identifiera sig. Backman har en vilja att faktiskt berätta något, och jag tror honom om förmågan. Nästa gång hoppas jag att han ger sig själv den tid en stark berättelse kräver.
Och om inte, hoppas jag att hans förlag beordrar honom till det, hur viktigt det än är på en överhettad bokmarknad att snabbt klämma fram en uppföljare till en monumental säljsuccé. ”En man som heter Ove”, Backmans debut, var en sådan succé men förlaget har missuppfattat något. På fliken radar de enbart upp debutromanens försäljningssiffror och missar att berätta något som helst om själva boken. Backman får med andra ord, tror jag, inte alls det stränga förlagsstöd som hans ännu ofullgångna talang skulle kräva.
Gå till toppen