Det är svårt att inte förundras över att det under kort tid publicerats två svenska biografier om statsmannen och politikern Winston Churchill. Första delen av Bengt Liljegrens biografi kom i somras och nu i oktober har alltså idéhistorikern Svante Nordin lagt sin uppfattning om Winston Churchill till handlingarna.

Är det en längtan efter en yvigare och hjältemodigare politikerroll det handlar om? Berättelsen om Winston handlar om nederlag och segrar, om excentricitet och överdåd, om lojalitet, heder och ära och om kampen mot ondskan – lockande ingredienser i ett politiskt klimat under förbistring.

Nordin täcker till skillnad från Liljegren hela Churchills liv i en volym. Vissa anekdoter är gemensamma – båda berättar om den avoge fadern, jakten på inkomster, hur den unge Winston vid en middag beskrev mänskligheten som maskar, och sig själv som lysmask – och båda börjar de med begravningen, en pampig historia. I övrigt står de två biografierna långt ifrån varandra.

”Winston – Churchill och den brittiska världsordningens slut” är hela titeln på Nordins bok och han riktar helt klart in sig på statsmannen Churchill och hans betydelse snarare än personens självförståelse som verkar vara det som Bengt Liljegren koncentrerar sig på.

Nordin sätter Churchills politiska karriär i sin kontext och resonerar om vad som eventuellt hade varit alternativen. Av intresse är också kapitlen om olika skolor i främst den brittiska och anglosaxiska tolkningen av Churchills gärning. Liksom ett kapitel om hur man i Sverige under 1900-talet förhållit sig till Churchill – beundran som ett sätt att kritisera den egna neutralitetspolitiken och Nobelpriset i litteratur 1953 som en svensk avbön för beredskapsårens försiktighet.

Ett huvudtema hos Nordin är i vilken grad andra världskriget hade kunnat stoppas före 1939 och Winston Churchills tidigt utvecklade ståndpunkt att det till varje pris gällde att hindra Tyskland från att bli alltför expansivt.

Här argumenterar Nordin för att antikrigsstämningen efter 1919 satt i så starkt att det var först när Hitler kommit igång på allvar som den allmänna opinionen förstod nödvändigheten av en mer aktiv krigspolitik. Nordin hävdar att det inte var Churchills rykte som politisk vilding som låg honom i fatet i denna fråga utan budskapet. Nordin lägger alltså ansvaret för appeasementpolitiken bara delvis på politikerna och desto mer på hemmaopinionen. Han betonar också avspänningspolitiken som ett sätt för politikerna att så långt det gick under senare delen av 1930-talet hinna rusta inför den konflikt man befarade skulle komma. Nordin fördjupar sig dock inte alltför mycket i den folkliga antikrigsopinionen (till exempel George Orwell hävdade att andra världskriget inledningsvis i England betraktades som ett överklassens krig) utan håller sig på statsmännens nivå.

Ett annat viktigt tema hos Nordin är att Winston Churchill ville rädda det som återstod av imperiet in i den nya tiden och en allians med USA, och att han i det avseendet fungerade som en modern strateg med en stabil men lite gammaldags uppfattning om den anglosaxiska civilisationens välsignelser och liberala värden.

Nordin är bra på att sätta in Churchill i sin idémässiga kontext men den psykologiska tendensen blir att skildra honom som en man med en ganska färdig plan. Churchill, statsmannen blir härförare för britterna och rorsman för den nyordning av det brittiska imperiet som andra världskriget innebar – och Nordin är helt ense med de amerikanska och brittiska intressena, kan man tillägga.

Det förefaller som om tesdrivning och källhantering delvis hänger ihop här. Där Liljegren tar upp Winston Churchills flykt under boerkriget och den svekdebatt som i efterhand uppstod kring det – medflyktingarna lämnades bakom stängslet – nämner inte Nordin denna del av episoden. Där Liljegren hävdar att Churchills egen skildring av det möte som inte blev av med Hitler 1932 i Tyskland (och om vem som inte ville träffa vem) är ett tillrättaläggande, köper Nordin Winstons beskrivning av hur han i samband med det uteblivna mötet lät framföra en uppmaning till Hitler om att inte spela för mycket på antisemitismen (Nordin hänvisar här till Churchills sonson och namne, Winston Churchills den yngres bok ”His father’s son: Life of Randolph Churchill” från 1996). Även bilden av Churchills pappa är betydligt mörkare hos Liljegren än hos Nordin, där Liljegren mer beslutsamt visar på fadern som negativ förebild.

Intrycket att Churchill placerats in i en färdig ekvation i Nordins framställning förstärks av att en del tolkningar av 1900-talets historia får paradera som allmängiltiga sanningar. I sammandrag kan man beskriva det som att Storbritannien och USA i Nordins perspektiv främst skildras som frihetens försvarare och civilisatörer, och att folkliga mobiliseringar och sociala rörelser framställs som lättlurade typer i framförallt kommunismens ledband.