Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Jan Lindström

Jan Lindström, psykoterapeut, präst och själavårdslärare, 77 år, Lund, har avlidit. Han närmaste är hustrun Anne Marie och barnen Martin, Helena och Jonas med familjer.

Jan Lindström.Bild: Foto: Privat
Jan Lindström har hastigt och oväntat avlidit mitt i ett liv fullt av aktiviteter och planer. Många möten är inbokade. Till dessa kommer han inte.
Just möten – människors relationer – var så viktiga för Jan, inspirerad som han var av den judiske filosofen och teologen Martin Bubers jag-du-filosofi.
Som präst och mycket anlitad själavårdare på Stora Sköndal i Stockholm sökte sig Jan till S:t Lukas-stiftelsens utbildning för psykoterapeuter. Där tog han till sig den helhetssyn på människan som menar att det är en hjälp att anlägga såväl kroppsliga som själsliga och andliga aspekter i det terapeutiska mötet.
Jans livsgärning blev därefter psykoterapeutens inom S:t Lukas. Via Göteborg och Malmö kom han slutligen till Lund, där han en tid var själavårdslärare på Svenska kyrkans pastoralinstitut och samtidigt ordförande för S:t Lukas i Lund.
Men från 1991 och fram till sin pensionering 2000 var han föreståndare för S:t Lukas mottagning och ledde en växande verksamhet i en ny lokal med stor efterfrågan på psykoterapi, handledning och krissamtal.
Vi har förstått att hans professionella och medmänskliga arbete bidragit till läkedom och nytt livsmod för många. Med stor entusiasm prövade han gärna nya metoder och tekniker, till exempel den så kallade ögonrörelseterapin när den introducerades inom S:t Lukas. Och långt efter det att han formellt slutat sin tjänst anlitades han för terapier och krishantering.
Men hans helhetssyn visade sig också i hans stora engagemang i S:t Lukas öppna programverksamhet kring livsfrågor utifrån vår uttalat kristna värdegrund och med ett tydligt samhällsperspektiv.
I förlängningen var han sedan drivande i att ordna föreläsningar på Thulehem och i Hällevik – men inte minst lyssnade vi gärna på hans egna ”handfasta” åsikter om orättvisor och missförhållanden här och ute i världen. Till nyligen var han sekreterare i Kashumbiliros Vänner, en stödorganisation för utveckling i Tanzania. Otaliga namnupprop, insamlingslistor och skrivelser presenterades uppfordrande för oss.
Jan präglades av stor redbarhet med en stark vilja att göra skillnad. Hans sista större projekt var att försöka förmå styrelsen för Lundsbergs internatskola att revitalisera sina grundläggande kristna värderingar. Själv hade han varit elev på skolan, där hans pappa varit rektor och såg nu på sin gamla skola med både kärlek och undran.
Som nära vänner hade vi stor glädje av Jans allmänbildning och nyfikenhet på livet. Alltid delade han med sig av stimulerande tankar och nya projekt. Men lika gärna drog han på sig stövlarna för att plocka bär och svamp, förundras av fågellivet, av allt som växer – i glädjen över att odla, skörda och dela med sig.
Många gånger har vi skrattat i glad gemenskap och drabbats av Jans lekfullhet, ordlekar och charader eller skickats ut på kluriga ”bilgrimsfärder” i Skåne.
Människors relationer som det viktigaste i våra liv. Skrattet och livsglädjen har blivit en stor saknad!
Birgitta Armgard
Sven Hedenrud
Gå till toppen