Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Musikaliskt måleri

Jag bor vid Vattenriket i Kristianstad, vilket också var Ulf Trotzigs tidiga landskap. Under gymnasieåren lärde han känna det rika fågellivet på de sanka ängarna kring staden. Vingslag och fågelrop, vindar över krusigt åvatten, liksom transträcken över Öland, har satt spår i hans konst. Den framvällande växtligheten i maj månad är närmast våldsam i sin vilda kraft. Längs Hammarsjön brukar jag gå en näktergalsstig, som vi kallar Trotzigs väg; detta landskap som också är fond i Birgitta Trotzigs ”Dykungens dotter”. I vassens rörelser kan jag se den virvel som alltid är märkbar i Ulf Trotzigs verk.
Just nu kan man se en stor Ulf Trotzig-utställning kring extas och förlust i Edsviks konsthall, i Edsberg, norr om Stockholm (t o m 13/10). Här finns äldre verk som ”Havet” från 1970 där knappt skönjbara kvinnogestalter stiger ur isblått hav. Här finns också verk från de senaste åren som ”Från Egypten” där färgerna ljusflimrar i uppdrivet solljus. Dunklare i kolorit är ”Vitt och svart” från 2013 där en svart fågel våldsamt störtar med nerböjt huvud. I ”Vinrött hav” från 2013 flyger en vitgrå fågel motvinds över blodmörka vatten, under ett höstlikt lövverk.
Fågeln. Trädet. Kvinnan. Det är tre motiv som blivit bestående i Ulf Trotzigs måleri. Med sin existens skapar de rum och rymd i landskapet, markerar rörelse, vindriktning och tid. Det rör sig knappast om individuella porträtt utan är mer musikaliska accenter, som tecknar en sinnlig närvaro i färgsjungande landskap. Tillblivelse och försvinnande är villkoren för dessa organiska livsmanifestationer som skapelsens stora hjul bildar och krossar, i en aldrig avstannad process.
I Ovidius dikt i ”Metamorfoser” flyr nymfen Dafne in i en lagerbuske inför ögonen på den uppvaktande Apollo. När Ulf Trotzig målar detta motiv står Apollo hjälplöst handfallen och åser hur Dafne slukas av trädet och naturen. Åter är det mänskliga försvinnandet centralt, dödens obönhörlighet och naturens kretslopp. Trotzig har vridit myten från att ha varit en spegling av åtråns hetta till att gestalta resignation och saknad, skriver Thomas Millroth vackert i utställningskatalogen.
Ulf Trotzigs måleri bär den mognande mästarens hand, präglat av inväntandets kalligrafi, den plötsliga koloristiska blixten. Sinnlighetens villkor är försvinnandet, där penselstråken formar en symfonisk musik av brinnande natur, fågelskrin över mörka hav, våldsamma vindar och ett jublande högt ljus.
Gå till toppen