Kultur

Room service som bot mot verkligheten

Hotell

Genre: Drama. DirectedBy: Regi: Lisa Langseth. Actors: Alicia Vikander, David Dencik, Simon J Berger, Mira Eklund, Anna Bjelkerud, Henrik Norlén. Country: Sverige. PublishYear: 2013.
Intrigen i Lisa Langseths uppföljare till ”Till det som är vackert” är, på ett ytligt plan, banal: den snygga, höggravida inredningsarkitekten Erika (Alicia Vikander) vet precis hur livet med sambon Oskar (Simon J Berger) och bebisen ska se ut – lika perfekt som deras smakfulla lägenhet. Men barnet bryr sig inte om att tid är bokad för kejsarsnitt, eller att Erika räknar med ett idylliskt familjeliv som klippt ur ett av tidningen Mamas bildreportage.
När livet krackelerar för inredningsarkitekten Erika (Alicia Vikander) tar hon in på hotell och lever ut sina fantasier.Bild: fotograf dan lepp
När illusionen av perfekt yta har krossats är Erika tröstlös. Hon vill lämna de vissna snittblommorna och vara någon annan – byta liv som man byter ett hotellrum. I en samtalsgrupp träffar hon andra som också längtar bort, trasiga människor vars tillvaro präglas av depression, tvångsbeteenden och svåra minnen. Men när Rikard (David Dencik) tolkar Erikas hotellmetafor bokstavligen tar filmen en ny vändning. Tillsammans med tre andra gruppmedlemmar checkar de in på ett hotell och börjar skapa sin egen terapi genom att leva ut fantasier om ett bättre liv. Samtidigt lättas den tunga, täta ångesten upp av komiska inslag – det ljusnar inte bara för Erika utan även för filmens publik.
En möjlig tolkning av det som sedan händer är att samtalsgruppens eskapad ger Erika nya perspektiv som får henne att acceptera att det inte går att planera ett liv på samma sätt som man inreder ett rum. Som sagt, intrigen är egentligen rätt trivial. Det som gör ”Hotell” spännande och speciell sitter i detaljerna: Mira Eklunds skeva sång som ramar in Erikas historia, det suveräna skådespeleriet i terapigruppen. Publikens första skratt kommer i en scen då samtalsgruppen debatterar huruvida ”verklighetsflykt” genom till exempel film bör bejakas. Det är det första tecknet på att ”Hotell” inte är ett konventionellt drama, och det är den genomgående lysande Dencik som står för den förlösande komiska repliken. Rikard är en av filmhistoriens kloka mentalvårdspatienter, de som (exempelvis i ”Gökboet” och ”Silver Linings Playbook”) visar att det finns en metod i galenskapen. Vikander är också bitvis ruskigt bra, särskilt i de scener där Erika lever ut sin fantasi om att vara en lycklig, självupptagen småbarnsmamma. Men Dencik går in i sin komiska biroll med ett oerhört allvar: trovärdig även när terapigruppens fantasivärld krockar med verkligheten, och sympatisk trots att hans barnslighet och intresse för tortyr egentligen är en rätt obehaglig kombination.
Det är Erikas kreditkort som betalar för hotellvistelsen, och hon är uppenbarligen den enda i gruppen som har råd med den här typen av fysisk eskapism. Är de andra utbytbara marionetter i hennes terapeutiska performance? Efter att ha sett filmen två gånger vet jag fortfarande inte riktigt vad Langseth vill säga om Erikas (och kanske publikens) verklighetsflykt, men jag gillar hur det sägs.
Gå till toppen