Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Mannen, myten, musiken

Vem är världens mest durkdrivna musiktjuv? Vem snor åt sig de mest åtråvärda pärlorna?
Kanske är det Paddy McAloon, ledaren för albumaktuella Prefab Sprout. Kanske är det bara ett missförstånd.

Paddy McAloons nya album ”Crimson/Red” beskrivs som den andra och mörkare sidan av ”Let’s Change the World With Music” som gavs ut 2009. ”Men det hade kunnat vara mycket mörkare, det hade behövts för att balansera”, säger Paddy McAloon.Bild: Kevin Westenberg
Åtskilliga skribenter – från författare till låtskrivare och Twitterknåpare – är förtjusta i att använda musiktermer som metaforer för något annat. Paddy McAloon är inget undantag, men på inledningsspåret av nya albumet gör han precis tvärtom. ”The Best Jewel Thief In the World” beskriver en fräck och fingerfärdig rånare som slår till när vaktstyrkan slappnat av och som nu dansar över hustaken med bytet i en påse och njuter av känslan av hur legenden späs på.
I själva verket handlar den inte om något så världsligt och billigt som juveler; detta är en låt om musik, om Paddy McAloons förhållande till sin musa, om hans drivkrafter och om hans konstnärsstatus. Samt om misstanken att den begåvade legendaren faktiskt bara är en simpelt beräknande tjuv.
– Jag har också kommit fram till att den tolkningen är den mest rimliga, medger Paddy McAloon, men det var faktiskt inte alls så den skrevs. Ursprungligen var det en sång om arrogans, det är därför den här högdragne skurken skuttar omkring på takåsarna.
Nya albumet ”Crimson/Red” har beskrivits som en pendang till ”Let’s Change the World With Music” som gavs ut 2009 – den andra och mörkare sidan.
– Men det hade kunnat vara mycket mörkare, det hade behövts för att balansera ”Let’s Change the World With Music” som var mitt starkt idealiserade porträtt av en religiös idé om fullkomlig gudagiven harmoni. Dessa uppfattningar är inte nödvändigtvis något jag delar, även om jag uppfostrades katolskt, men jag fascineras av den enorma positiva energi som alstras ur sådana idéer. Och lät mig ryckas med.
Mörkast på nya albumet, men kanske också mest humoristisk, är ”Devil Came A Calling” som är McAloons personligt skruvade variant av etablerade myter, från den om hur Jesus frestades i öknen via Faustmyten till berättelsen om hur bluesmannen Robert Johnson i utbyte mot musikalisk virtuositet sålde sin själ till Hin Håle.
I McAloons låt tecknas porträttet av en sympatisk gentleman – idel charm och karisma, inte så mycket som en svavelsticka inom synhåll – som till priset av hans själ erbjuder berättaren (”Patrick”) alla tänkbara gåvor och välsignelser, men som också varnar att privilegierna är tidsbegränsade. I sista versen, när festen är över, kommer djävulen tillbaka för att inkassera.
Det är en låt som inbjuder fansen att leta efter ledtrådar i McAloons biografi.
– Ja! Och det roar mig mycket, säger han förtjust. Låten har ju mytens skimmer, men den har också detaljer och antydningar om svår dekadens som kan få folk att tro att jag varit med om delar av det här. Formuleringen om ”a mansion on Fellatio Drive” är väldigt distinkt och kan säkert vara fantasieggande. Jag ser Mulholland Drive i Los Angeles framför mig.
Paddy McAloon var kanske aldrig excessernas eller de amoraliska nöjens man, men under glansåren på 1980-talet – då han tippades bli större än Morrissey, om inte Jesus – levde han glada dagar i popens skarpaste rampljus. Snabbspola till sent 1990-tal, och kontrasten är enorm. McAloon drabbades av en komplicerad ögonsjukdom, prognosen sade att han skulle bli helt blind. Han har svårartad tinnitus och aggressiva eksem.
Alltsammans tär på hans förmåga att skapa och höra musik, sannolikt också på förmågan att slutföra sina projekt; hans katalog av ofärdiga satsningar är legendarisk. Hans världshistoriska epos ”Earth: The Story So Far” är alldeles särskilt djärvt, men inte otypiskt. Helt säkert är att musikindustrin ser annorlunda ut än när Prefab Sprout skapade sina luxuösa popproduktioner i det förra seklet.
Numera jobbar McAloon ensam – bandnamnet är en chimär – och blandade in medproducenten Calum Malcolm först när det var dags att mixa det nya albumet. I praktiken är detta ett Do-It-Yourself-album, men i estetiken finns inget DIY; Paddy McAloon är inte den som koketterar med lågbudgetsymtom eller slarv, utan gör musik med en finish som ska matcha låtarnas sofistikerade ackordstrukturer och genomarbetade texter.
– Förr gick det inte att göra skivor billigt och få dem att låta bra, så är det inte längre. Teknologin har gått framåt, med modern utrustning kan man undvika fallgroparna. Men det är inte bara budgetskäl som gör att jag spelar in ensam. Eftersom jag har problem med hörseln jobbar jag långsamt, och då vill jag inte ha otåliga proffsmusiker runt mig. Sitter jag ensam i min studio kan jag upptäcka och omdefiniera saker medan jag jobbar, och jag behöver inte ta tiden till att förklara vad jag håller på med.
Inspelningarna gjordes förra året, men de båda äldsta låtarna skrevs redan 1997. De hade mycket väl kunnat bli liggande några år till.
– Sanningen är att jag gick över deadline med ett annat projekt. Skivbolaget påminde mig om att jag lovat dem ett album, så jag satte samman detta under press utifrån vad jag hade. Det märks inte? Bra. Jag har utarbetat metoder att dölja min ångest.
Han säger sig inte vara förvånad över hur väl albumet tagits emot; det är den typen av låtar. Däremot befarar han att fansen är mer avvaktande nästa gång.
– Men samtidigt har jag ingen aning om vad jag släpper ifrån mig när den dagen kommer. Jag jobbar i explosionsartade utbrott av entusiasm, men de varar aldrig längre än tolv veckor. Blir jag inte färdig på den tiden så lägger jag allt på hyllan och ägnar mig åt något annat.
Gå till toppen