Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

En portion meningslöst hat

Soppan var god, men det efterföljande telefonsamtalet får Daniel Suhonen
att fundera över vad som håller på att hända med oss, Malmö och Sverige.

Bild: Petter Bjerregaard
Häromdagen var jag med om något besynnerligt. Jag satt och åt lunch tillsammans med min morgontidning på en lunchkrog när det plötsligt ringde på mobiltelefonen. Det var ett dolt nummer, men jag känner en del som har det, så jag svarade.
I andra änden var det en dam som på vackert modulerad malmöitiska frågade om hon kommit rätt. ”Är detta Daniel Suhonen?”, sa damen.
Jag kunde inte neka till det och frågade vem jag talade med och vad hon hade på hjärtat. Så där som man gör när man inte vet om någon ska berätta att de hittat ens plånbok eller att man vunnit på lotto eller något riktigt trist.
”Jo, det är av en mycket speciell anledning jag ringer”, sa damen.
”Jaha”, sa jag. Hon spetsade min nyfikenhet.
”Jag såg hur du gick in på en restaurang vid lunchtid igår här i Slottstaden”, sa hon.
”Ja, och?”, sa jag. Fortfarande trodde jag att jag tappat något, att damen ville hjälpa mig.
”Jag undrar varför du äter här i Slottstaden”, hon spottade ut stadsdelens namn som om detta på ett gammalt marschfält uppbyggda bostadsområde var befläckat, ”… när du kan åka ut till Rosengård och äta där det finns massor av sådana som du tycker så mycket om”.
Jag blev helt kall. Jag tappade tidningen på golvet.
”Vem är det jag talar med”, frågade jag igen, samtidigt som jag tittade på displayen. Numret var fortfarande dolt.
”Du borde hålla dig där det finns massor av såna du gillar så mycket”, sa damen, nu mer upprörd. Något bubblade i henne, det hördes. Hon sa inte sitt namn. Som terrorist var hon fulländad.
Jag sa då i korrekt ton att jag inte hade någon lust att samtala med henne under dessa förutsättningar. ”Därför lägger jag på luren nu. Hej då!”.
Jag satt sedan tyst. Maten kallnade. Jag rannsakade mitt inre: Vad hade jag gjort dagen innan?
Plötsligt sken jag upp. Ett ljust minne. Jag hade mycket riktigt hämtat mat på en restaurang i Slottsstaden.
Medan jag köade för att beställa min gryta hade jag betraktat en svensk familj. Mamma, pappa och – gissar jag – ett sexårigt flickebarn. Hon hade varit så fruktansvärt söt där hon satt, med sin alltför stora sked, sina långa flätor, sina alltför korta men ändå taniga ben som inte nådde till golvet och den stora tallriken med gryta där framför sig.
Hon hade girigt ätit av de stora härliga bitarna av restaurangens beryktade ragu.
”Är det gott”, frågade jag och log.
”Mmmm”, sa flickan och tittade på sin mamma som nickade att jag inte verkade farlig, trots att jag väl ser ut som en skinnskalle, dock i kavaj. Men det brukar ju nazister ha nuförtiden.
”Tycker du jag ska ta samma gryta”, frågade jag.
”Ja”, sa flickan och log stort. Jag smälte. Jag valde ragun, betalade och fick min kasse. Jag vinkade hej då till flickan och hennes familj. Hon var glad. Jag var glad. Hennes föräldrar såg så där lyckliga ut som småbarnsföräldrar faktiskt gör ibland. Typ tre gånger i halvåret.
En äldre dam var samtidigt på väg in på soppköket. Jag höll upp dörren för henne. Jag vinkade till min nya lilla kompis som jag kanske aldrig kommer att träffa mer. Solen sken. En vacker höstdag i en lugn vrå av världen.
Jag hörde kvinnan säga på väl modulerad skånska: ”Jag skulle hämta två gryta …”
Utanför på gatan stod hennes man – gissar jag. Han hade bägges cyklar, var i sjuttioårsåldern, spänstig. Jag tänkte: Officer. Jag tänkte: Hoppas jag också blir en sådan där välbeställd frisk gamling som ser ut som 50 och har racercykel när jag är 72. Jag hälsade glatt även på honom. För så är jag uppfostrad att man gör. Man hälsar på folk. Vädret var utmärkt. Jag tror jag sa: ”Härligt väder”. Han nickade kort. Inte på humör.
Varken han eller hans hustru verkade ha gillat vad de sett genom soppkökets stora glasrutor.
Det fanns nämligen ännu en detalj i sammanhanget. Inte särskilt märklig. Men tydligen det som dolde sig bakom anklagelsen att jag borde äta bland sådana som jag tyckte så mycket om.
Någon av föräldrarna till den lilla flickan var brun, afrosvensk. Den andra var mer ljushyllt. Flickan var mittemellan. Alla tre pratade perfekt svenska, vad nu det spelar för roll. Flickan läspade lite på grund av en glugg där mjölktänderna suttit. En svensk söt flicka. Mörk i skinnet. Och lycklig.
När pensionärerna kom hem så hade de känt igen mig. Kanske från vinjetter här i tidningen. Kanske från tv.
De bar sin vrede över vad de sett och de tog reda på mitt nummer. De väntade över natten. Lät vreden mogna. Nästa dag ringde så damen detta meningslösa samtal till mig.
Vad är det som håller på att hända med oss, med vår stad, vårt land, tänker jag.
Jag tror vi måste börja anstränga oss för att vara anständiga mot varandra. Hälsa på varandra. Bete oss som folk. Är det jobbigt får vi bita ihop, anstränga oss.
Författaren P O Enquist har skrivit att alla är antingen offer, gärningsmän eller bödlar. Vi kan inte alltid välja vilken kategori vi hamnar i. Men ett helt folk kan inte tillåta sig att vara offer. Vi kan välja att vara gärningsmän och vi kan välja vilka gärningar vi utför. Alla har ett ansvar för hur de agerar mot varandra. Vi formar detta samhälle.
Vårt samhälle har råd med anständighet. Vi har råd att ta emot människor som flyr över Sundet. Idag och imorgon, precis som för sjuttio år sedan. Vi har råd med vardaglig medmänsklighet. Det är kärnan i att vara människa.
Jag log åt en liten flicka. Jag höll upp dörren för en dam. Det var en underbar dag. Alla tre gillade vi samma mat. Vi är lika. Vi är människor. Vi bor i samma stad. Vi borde kunna vara empatiska. Om inte vi kan det. Vem kan det då?
Läs ”Flugornas herre” av William Golding och se ”Det vita bandet” av Michael Haneke om ni vill ha mekanismerna synliggjorda. Damma av ”Är detta en människa?” av Primo Levi eller den aktuella ”Vår klass” på teater Galeasen om ni vill se vart det leder. Läs Maria Svelands ”Hatet” om ni vill översätta det till vår tid. Studera ”Vårt förakt för svaghet” av Harald Ofstad för den filosofiska grunden.
Möt dina medmänniskor med rak rygg och öppna ögon. Det är enda sättet att få reda på vad som döljer sig bakom fasaden. Hälsa på dina grannar. Byt ett ord i porten. Säg ifrån. Poeten Claes Andersson skrev i en dikt ett par rader som löd: ”Se upp för dem som bara vill leva / sitt liv i fred. / De skyr inga medel”.
Plocka fram det som kommit fram i skymningarna på kräftskivorna denna höst. Vad var det för åsikter? Vad tycker folk? Sa du ifrån? Om inte, förbered dig på att börja säga ifrån.
Samla dina vänner för att diskutera hur vi gör motstånd mot en tidsanda som gör oss apatiska, hatiska och rädda.
Vi vet exakt hur det går till. Hur hatet går till.
Och vi vet hur man kan stoppa det. I alla fall måste vi göra vårt bästa.
Vi måste sätta stopp för fascismen mitt ibland oss. Det kan inte lämnas över till någon annan. Vi måste göra det själva. Var och en och tillsammans.
Gå till toppen