Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Läs Alice Munros ”Tröst”

Sydsvenskan publicerar här Alice Munros novell "Tröst" från boken "Kärlek, vänskap, hat" i sin helhet.

Alice Munro

Den eftermiddagen hade Nina varit och spelat tennis på skolans bana. Sedan Lewis slutade arbeta på skolan hade hon ett tag bojkottat banan, men nu hade det gått nästan ett år, och hennes väninna Margaret — också pensionerad lärare, fast hon till skillnad från Lewis hade blivit avtackad på traditionellt sätt – hade övertalat henne att spela där igen.
"Man får se till att komma ut medan man kan."
Margaret hade redan slutat när det började bli jobbigt för Lewis. Hon hade skrivit från Skottland och försvarat honom. Men hon var en människa med stor vänskapskrets och vidsträckta sympatier, öppen och förstående, och därför fick brevet kanske inte så stor genomslags- kraft. Margarets goda hjärta förnekade sig inte.
"Hur mår Lewis?" frågade hon när Nina körde henne hem den eftermiddagen.
Nina sa: "Han tar en dag i taget."
Solen var redan nära att gå ner över sjön. Några träd som ännu hade löven kvar flammade i guld, men eftermiddagens sommarvärme var borta. Buskarna framför Margarets hus var alla insvepta i säckväv, som mumier.
Den här stunden på dagen påminde Nina om promenaderna hon och Lewis alltid tagit efter skolan och före middagen. Promenader på vägar utanför stan och utmed gamla järnvägsvallar, med nödvändighet kortare allteftersom dagarna mörknade. Men fulla av alla de uttalade eller outtalade observationer som hon hade lärt sig göra eller tagit till sig genom Lewis. Skalbaggar, larver, sniglar, mossor, ogräs i diket och snårskuggor över gräset, djurspår, olvon, tranbär — olika iakttagelser som växlade från dag till dag. Och för varje dag som gick ännu ett steg mot vinter, mot ett kargare landskap, vissnande.
Huset Nina och Lewis bodde i var byggt på 1840-talet och låg enligt den tidens sed alldeles intill vägen. Om man befann sig i vardagsrummet eller i matsalen hörde man inte bara steg utan också samtal utanför. Nina var säker på att Lewis hade hört bildörren stängas.
Hon visslade så gott hon kunde när hon kom in. Se den segrande hjälten kommer.
"Jag vann. Jag vann. Hallå?"
Men medan hon var ute dog Lewis. I själva verket tog han livet av sig. På nattygsbordet låg fyra små plastförpackningar med foliebaksida. Var och en hade innehållit två starka smärtlindrande tabletter. Bredvid låg två extra förpackningar som inte var öppnade. De vita kapslarna stack fortfarande upp under plasten. När Nina tog bort dem skulle hon senare se att det fanns ett märke i folien på den ena, som om han hade börjat sticka nageln i den men kanske insett att han redan tagit en tillräckligt stark dos och gett upp eller blivit medvetslös just i det ögonblicket.
Dricksglaset var nästan tomt. Inget vatten utspillt.
De hade talat om detta. De hade varit överens, men alltid om att det var något som kunde — skulle — inträffa i framtiden. Nina hade trott att hon skulle vara med och att de på något sätt skulle göra ögonblicket högtidligt. Musik. Prydligt ordnade kuddar och en stol framdragen, så att hon kunde sitta och hålla honom i handen. Två saker hade hon inte tänkt på – att han avskydde alla slags ceremonier och att det skulle vara påfrestande för henne att vara med. Man skulle undra och lägga sig i, ifrågasätta hennes del i det hela.
Genom att göra det på det här sättet hade han sett till att hon hade så lite som möjligt att dölja.
Hon letade efter ett brev. Vad trodde hon att det skulle innehålla? Hon behövde inga instruktioner. Hon behövde verkligen ingen förklaring och absolut ingen ursäkt. Det fanns ingenting som hon inte redan visste. Hon kunde till och med på egen hand besvara frågan: Varför redan nu? De hade pratat — eller han hade pratat — om tröskeln till outhärdlig hjälplöshet eller smärta eller själväckel och hur viktigt det var att känna när man kom till den tröskeln, inte bara glida över den. Förr snarare än senare.
Ändå verkade det ofattbart att han inte skulle ha något mer att säga henne. Hon letade först på golvet och tänkte att han kanske hade sopat till papperet med pyjamasärmen när han ställde ner vattenglaset på nattygsbordet för sista gången. Eller också hade han kanske varit noga med att inte göra det — hon tittade under lampfoten. Så i bordslådan. Sedan under och i hans tofflor. Hon lyfte på boken som han höll på att läsa och skakade på den, en bok om paleontologi och det hon trodde kallades "den kambriska fossilexplosionen".
Ingenting.
Hon började rafsa i sängkläderna. Hon drog av duntäcket, sedan överlakanet. Där låg han, i den mörkblå sidenpyjamasen som hon hade köpt åt honom för några veckor sedan. Han hade klagat över att han frös — han som aldrig förr hade frusit i sängen — och därför gick hon ut och köpte den dyraste pyjamasen som fanns i affären. Hon köpte den för att siden var både lätt och varmt och för att alla andra pyjamasar hon såg — med ränder och fåniga eller småfräcka tryck — fick henne att tänka på serieteckningar med gamla gubbar eller äkta män som resignerat hasade omkring. Den här pyjamasen hade nästan samma färg som lakanen, och därför såg hon inte mycket av honom. Fötter, vrister, vader. Händer, handleder, hals, huvud. Han låg på sidan med huvudet bortvänt. Hon rotade fortfarande efter något meddelande och drog omilt undan kudden under hans huvud.
Nej. Nej.
När huvudet flyttades från kudden till madrassen gav det ifrån sig ett särskilt ljud, ett ljud som var kraftigare än vad hon hade väntat. Och det var det, lika mycket som det sträckta lakanet, som sa henne att sökandet var förgäves.
Tabletterna fick honom säkert att domna bort, så att han slapp bli förvriden av smärta medan kroppen gradvis slutade fungera. Munnen var en aning öppen men torr. Under de senaste månaderna hade han förändrats en hel del — det var först nu som hon såg hur mycket. När han hade ögonen öppna och också när han sov, hade han genom någon sorts ansträngning hållit uppe illusionen att skadan bara var tillfällig — att den kraftfulle och ofta aggressive sextiotvååringens ansikte fortfarande fanns där, under den blåaktiga hudens veck, under sjukdomens stenhårda vaksamhet. Det hade aldrig varit kindbenens struktur som gjort hans ansikte så intensivt och livligt — det var helt och hållet de djupt liggande, klara ögonen, den otåliga munnen och det lättrörliga ansiktet, som snabbt kunde förändras och rynka ihop sig i spefullhet, skepsis, ironisk tålmodighet, plågsamt missnöje. En klassrumsrepertoar — och inte alltid begränsad dit.
Men inte längre. Inte längre. På några få timmar (för han måste ha satt igång så fort hon gav sig av, eftersom han säkert inte velat riskera att hon kom tillbaka innan han hunnit fullfölja sina planer) hade nedbrytningen vunnit, det stod nu helt klart, kroppen hade gett upp och ansiktet sjunkit in, blivit stängt, avlägset, åldrat och infantilt — kanske som ansiktet på ett dödfött barn.
Sjukdomen hade tre anfallssätt. Det ena inbegrep händerna och armarna. Fingrarna hade blivit stumma och okänsliga, det blev först svårt, sedan omöjligt att greppa med dem. Det kunde också vara benen som tappade kraften först och fötterna som började snubbla och snart vägrade att lyfta sig uppför ett trappsteg eller ens över mattkanten. Den tredje och troligen värsta angreppspunkten var halsen och tungan. Det blev vanskligt att svälja, skräckinjagande, ett kvävnings- drama, och talet förvandlades till en obegriplig ström av besvärliga stavelser. Det var alltid de viljestyrda musklerna som angreps först, och det lät ju som ett mindre bekymmer. Inga feltändningar i hjärtat eller hjärnan, inga signaler som löpte amok, ingen ondskefull förändring av personligheten. Synen och hörseln och smaken och känseln och framför allt intelligensen förblev lika livfulla och starka som någonsin. Hjärnan arbetade för högtryck och styrde allt det som var av- stängt, kompenserade det som strejkade och det som var förbrukat. Var inte det vida bättre?
Naturligtvis, hade Lewis sagt. Men bara för att det ger en chansen att själv agera.
Själv hade han först fått problem med benmusklerna. Han började gymnastisera i en seniorgrupp (fastän han avskydde tanken) för att se om han kunde träna upp styrkan. Under ett par veckor tyckte han att det fungerade. Men så kom blytyngden i fötterna, han började hasa och snava och det dröjde inte länge förrän diagnosen ställdes. Så snart de fick vetskapen, började de tala om vad som skulle göras när den tiden kom. I början av sommaren gick han med hjälp av två käppar. Mot slutet av sommaren gick han inte alls. Men händerna kunde fortfarande vända sidor i en bok och med svårighet manövrera en gaffel eller sked eller penna. Nina tyckte inte att hans tal var särskilt påverkat, men utomstående hade svårigheter med det. Han hade i alla fall bestämt sig för att bannlysa besök. Han fick ändra sin diet för att göra det lättare att svälja, och ibland gick det dagar utan några större problem.
Nina hade förhört sig om en rullstol. Han protesterade inte. De talade inte längre om det de kallade det totala sammanbrottet. Hon hade till och med undrat om de — eller han — kanske var på väg in i en fas som hon hade läst om och som ibland fick en dödlig sjukdom att ändra förlopp. En sorts optimism började spira, inte för att den var befogad utan för att hela erfarenheten hade blivit påtaglig och inte abstrakt, för att det var nödvändigt att inse att sjukdomen var bestående, inte bara ett övergående irritationsmoment.
Slutet har inte kommit än. Lev i nuet. Grip dagen.
Den sortens resonemang tycktes inte stämma in på Lewis. Nina skulle inte ha ansett honom kapabel till något som helst självbedrägeri, hur användbart det än hade varit. Men hon skulle heller aldrig ha kunnat föreställa sig honom drabbad av fysiskt sammanbrott. Och nu när en osannolik sak hade inträffat, kunde det då inte ske igen? Varför skulle det inte kunna inträffa förändringar i hans fall när det gjorde det i andras? Hemliga förhoppningar, förträngningar, förstulna förhandlingar?
Nej.
Hon tog telefonkatalogen vid sängen och letade under "Begravningsentreprenörer" som var en rubrik som förstås inte fanns. "Gravsättningsbyråer." Han och hon brukade känna samma vanmakt över sådant. Vad i hela friden var det för fel på ordet begravningsentreprenör? Hon vände sig mot honom och såg att hon hade låtit honom ligga hjälplöst oskyddad. Innan hon slog numret lade hon på honom lakanet och duntäcket igen.
En ung manlig röst frågade henne om läkaren var där, hade han kommit än?
"Han behövde ingen läkare. När jag kom hem hittade jag honom död."
"När var det?"
"Jag vet inte — för tjugo minuter sen?"
"Ni hittade honom död? Men — vad heter er läkare? Jag ringer och ber honom komma."
I sina sakliga självmordsdiskussioner hade Nina och Lewis såvitt hon kunde minnas aldrig talat om huruvida man skulle hålla saken hemlig eller ej. På sätt och vis var hon säker på att Lewis hade velat lägga fakta på bordet. Han hade säkert velat offentliggöra att det var hans sätt att på ett hederligt och förnuftigt sätt hantera den situation han befann sig i. Men det fanns en annan anledning till att han kanske skulle ha föredragit tystnad. Han skulle inte ha velat att någon uppfattade självmordet som en följd av att han blivit av med sitt jobb, att han misslyckats i sin kamp i skolan. Om folk trodde att han hade säckat ihop på grund av nederlaget där skulle han ha blivit rasande.
Hon föste ner förpackningarna från nattygsbordet, både de fulla och de tomma, och spolade ner dem i toaletten.
Begravningsentreprenören representerades av ett par storvuxna killar från trakten, före detta studenter, lite mer uppskärrade än de ville visa.
Läkaren var också ung, en främling — Lewis vanliga doktor var på semester i Grekland.
"Egentligen en välsignelse", sa läkaren när han hade fått alla fakta. Hon blev lite förvånad över att höra honom medge det så öppet. Om Lewis hade hört det, skulle han kanske ha misstänkt en koppling till religionen, tänkte hon. Det läkaren sa därnäst var mindre förvånande.
"Vill ni tala med någon? Vi har folk som kan hjälpa er att reda ut era känslor, ni vet."
"Nej. Nej tack. Det går bra ändå."
"Har ni bott här länge? Har ni vänner som ni kan vända er till?" "Oh, ja, visst."
"Har ni någon ni kan ringa till nu?"
"Ja", sa Nina. Hon ljög. Så snart läkaren och de unga bärarna och Lewis hade lämnat huset — Lewis som bars ut som en möbel, insvept för att skyddas mot stötar — var hon tvungen att återta sitt letande. Hon hade varit en idiot som bara hållit sig i närheten av sängen. Hon gick igenom fickorna på sin morgonrock som hängde på baksidan av sängkammardörren. En utmärkt plats, eftersom det var ett plagg som hon satte på sig varje morgon innan hon skyndade iväg för att koka kaffe, och när hon letade i fickorna hittade hon alltid sådant som pappersnäsdukar, läppstift. Fast för att lägga något där skulle han ha varit tvungen att stiga ur sängen och korsa rummet — han som under de senaste veckorna inte kunnat ta ett steg utan hennes hjälp.
Men varför måste brevet ha skrivits och lagts på plats just igår? Skulle det inte ha varit vettigare att skriva och gömma undan det för flera veckor sedan, särskilt som han inte visste hur snabbt hans skrivförmåga skulle försämras? Och om det var så, kunde brevet ligga var som helst. I någon av hennes skrivbordslådor — där hon just nu letade. Eller under champagneflaskan som hon hade köpt för att drickas på hans födelsedag och ställt på byrån för att påminna honom om detta datum två veckor längre fram — eller mellan sidorna på någon av de böcker som hon höll på att läsa. Han hade faktiskt nyligen frågat henne: "Vad läser du själv just nu?" Han menade då inte den bok som hon just läste för honom — Fredrik den store av Nancy Mitford. Hon hade valt lättläst historia — han klarade inte skönlitteratur — och låtit honom själv ta hand om de vetenskapliga böckerna. På hans fråga hade hon svarat: "Bara några japanska noveller", och hållit upp boken. Hon kastade undan en del andra böcker och letade sig fram till just den, höll upp den och skakade sidorna. Varenda bok som hon lagt åt sidan fick sedan gå igenom samma behandling. Kuddarna i stolen där hon brukade sitta hamnade på golvet när hon skulle undersöka vad som fanns bakom. Till slut gick alla kuddarna i soffan samma väg. Kaffebönorna hälldes ut ur burken för den händelse att han (förvirrat?) hade gömt ett avskedsbrev där.
Hon hade inte velat ha något vittne till detta letande — som hon dock hade genomfört med alla lampor tända och gardinerna från- dragna. Ingen skulle uppmana henne att samla ihop sig. Det hade varit mörkt ett bra tag och hon insåg att hon borde äta något. Hon skulle kunna ringa Margaret. Men hon gjorde ingetdera. Hon reste sig och tänkte dra för gardinerna men släckte istället lamporna.
Nina var över en och åttio lång. Redan när hon var i tonåren hade gymnastiklärare, skolkuratorer, bekymrade vänner och mamman uppmanat henne att räta på ryggen. Hon gjorde sitt bästa, men när hon tittade på foton av sig själv såg hon fortfarande hur fogligt hon hade anpassat sig, hur hon kurade med axlarna, lade huvudet på sned och log tjänstvilligt. När hon var ung vande hon sig vid att vännerna sammanförde henne med långa män. Det var som om annat inte hade så stor betydelse — bara en man var tillräckligt lång skulle han paras ihop med Nina. Ofta var mannen i fråga inte heller särskilt förtjust över situationen — en lång man kunde ju faktiskt välja och vraka — och den leende och kutryggiga Nina ville bara sjunka genom jorden.
Hennes föräldrar var i alla fall angelägna om att hon skulle sköta sitt eget liv. De var båda läkare och bodde i en liten stad i Michigan. Nina bodde hemma efter det att hon gick ut college. Hon undervisade i latin på stans high school. På loven reste hon till Europa med de collegevänner som ännu inte hade gått åt på äktenskapsmarknaden och troligen inte skulle komma att göra det. På en vandring i Cairngorms träffade hon och hennes sällskap på ett gäng australiensare och nyzeeländare, tillfälliga hippies där Lewis tydligen var ledare. Han var några år äldre än de övriga, mindre av hippie än van vandrare och definitivt den som man vände sig till när det uppstod dispyter och problem. Han var inte särskilt lång — säkert en decimeter kortare än Nina. Ändå fäste han sig vid henne, övertalade henne att ändra sina resplaner och följa med honom — och lämnade muntert sina egna kamrater att ta hand om sig själva.
Det visade sig att han var trött på att vandra och att han hade en akademisk examen i biologi samt en lärarutbildning från Nya Zeeland. Nina berättade om staden på den östra stranden av Huronsjön i Kanada, där hon hade besökt släktingar när hon var barn. Hon beskrev de höga träden utmed gatorna, de enkla gamla husen, solnedgångarna över sjön — en utmärkt plats för dem att bo på och ett ställe där Lewis lättare skulle kunna få jobb med tanke på kontakterna inom brittiska samväldet. Båda fick också jobb på stans high school — fast Nina slutade undervisa några år senare, då latinet gradvis avvecklades. Hon skulle ha kunnat komplettera sin utbildning för att undervisa i något annat ämne, men hon var i hemlighet lika glad om hon slapp arbeta på samma plats och med samma sorts jobb som Lewis. Med sin kraftfulla personlighet och sitt okonventionella sätt att undervisa skaffade han sig fiender såväl som vänner, och det var skönt för henne att slippa vara med i händelsernas centrum.
De väntade lite för länge med att få barn. Och hon misstänkte att båda var lite för bekväma — de tilltalades inte av tanken på att helt och fullt gå upp i den lätt komiska och förkrympta rollen som mamma och pappa. Studenterna beundrade dem för att de — särskilt Lewis — skilde sig från andra vuxna. De var fysiskt och mentalt mer energiska, hade fler intressen och såg till att få ut något av livet.
Hon gick med i en kör. Många av konserterna hölls i kyrkor, och det var då hon förstod hur främmande Lewis var för sådana platser. Hon invände att det ofta inte fanns någon annanstans att hålla konsert och att det inte innebar att musiken behövde ha religiös anknytning (även om det var lite svårt att hävda den saken när man till exempel framförde Messias). Hon tyckte att han var gammalmodig och att religionen ändå inte kunde ställa till någon större förtret nuförtiden. Det resulterade i ett stort gräl. De fick rusa runt och dra ner fönstren, så att det inte skulle höras ut på trottoaren hur de skrek åt varandra i den varma sommarkvällen.
Det var ett förlamande gräl som inte bara avslöjade hur lätt han hade att skaffa sig fiender utan också hur stenhårt hon höll fast vid sina argument och lät dispyten trappas upp till kokpunkten. Ingen av dem gav sig, båda var bittert fastlåsta i sina positioner.
Kan du inte tolerera att människor är olika, varför är det här så viktigt? Om det här inte är viktigt, är ingenting viktigt.
Avskyn växte till en tät vägg mellan dem. Och det över en fråga som aldrig kunde få sin lösning. De gick till sängs utan att säga ett ord, skildes åt nästa morgon utan att säga ett ord och blev under dagen utom sig av rädsla — hon för att han aldrig skulle komma hem igen, han för att hon inte skulle finnas där när han väl gjorde det. Men lyckan stod dem bi. De förenades på eftermiddagen, bleka av ånger, darrande av kärlek, som om de med nöd och näppe hade undkommit en jordbävning och vandrat omkring i naken förtvivlan.
Och det hände fler gånger. Nina, som hade uppfostrats till att bli så fridsam, undrade om det var normaltillståndet. Hon kunde inte diskutera saken med honom — det var för ljuvt och fånigt att återförenas, de kände alltför stor tacksamhet. Han kallade henne söta Nina-hyenan, och hon kallade honom vackert-väder-Lewis.
För några år sedan började en ny sorts reklam dyka upp längs vägarna. Man hade länge sett affischer med uppmaningar till omvändelse och abortmotståndarnas stora plakat med rosa hjärtan och ett avstannande ekg. På senare tid hade man börjat se texter ur Första Moseboken.
I begynnelsen skapade Gud himmel och jord.
Och Gud sade: "Varde ljus"; och det vart ljus.
Och Gud sade: "Låt oss göra människor till vår avbild." Till man och kvinna skapade han dem.
Oftast fanns där också en regnbåge eller en ros eller någon sort symbol för paradisisk härlighet.
"Vad är det för mening med allt det här?" undrade Nina. "En förändring är det i alla fall. Från 'Så älskade Gud världen.'"
"Det är kreationism."
"Det kan jag räkna ut. Men varför har man satt upp skyltar överallt?" Lewis sa att det hade uppstått en rörelse som ville betona biblisk bokstavstro.
"Adam och Eva. Samma gamla historia."
Han verkade inte särskilt störd över detta — inte mer upprörd än vad han brukade bli över krubban som varje jul ställdes upp, inte framför en kyrka utan på gräsmattan utanför Stadshuset. Det var en helt annan sak att placera den på stans mark än på kyrkans, sa han. Nina, som vuxit upp bland kväkare, hade inte uppfostrats med berättelsen om Adam och Eva, och när hon kom hem tog hon därför fram King James bibel och läste hela det avsnittet. Hon blev hänförd över de storslagna framsteg som skett under skapelsens första sex dagar — då vattnen delades, då Gud skapade sol och måne och allt som rör sig på jorden och i luften.
"Det här är vackert", sa hon. "Det är stor poesi. Det borde människor läsa."
Han sa att det varken var bättre eller sämre än någon annan av de skapelsemyter som hade uppstått i jordens alla hörn och att han var utled på att höra hur vackert det var, att det var poesi.
"Det är en rökridå", sa han. "De skiter fullständigt i det poetiska."
Nina skrattade. "Jordens alla hörn", sa hon. "Så talar väl inte en vetenskapsman? Jag slår vad om att det är ett citat ur bibeln."
Hon tog ibland chansen att reta honom när ämnet kom på tal. Men hon fick akta sig för att gå för långt. Hon måste se upp för den punkt där han kände sig dödligt hotad, skymfad och förolämpad.
Då och då hittade hon en stridsskrift i posten. Hon läste dem inte utan trodde ett tag att alla fick sådana tillsammans med broschyrer om semester i tropikerna och annan gräll reklam. Sedan förstod hon att Lewis fick sådant i skolan också — "kreationistisk propaganda" som han kallade det — skrifter som man lade på hans bord eller i hans postfack.
"Ungdomarna har tillgång till mitt bord, men vem i helvete är det som stoppar sånt här i postfacket?" hade han frågat rektorn.
Rektorn svarade att han inte hade en aning, också han fick sådana. Lewis nämnde namnet på ett par av lärarna vid skolan, några kryptokristna, som han kallade dem, och rektorn sa att det inte var värt att bry sin hjärna, man kunde ju alltid kasta broschyrerna.
Det kom frågor på lektionerna. Det hade det förstås alltid gjort. Man kunde räkna med det, sa Lewis. Ett äckligt litet dygdemönster eller någon viktigpetter som försökte sätta en käpp i hjulet på evolutionen. Lewis hade sitt beprövade sätt att tackla sådant. Om de ville ha en religiös tolkning av jordens historia, sa han till fridstörarna, fanns det en kristen friskola i stan intill, dit de var mycket välkomna. Och när det blev fler frågor, tillade han att det fanns bussar som gick dit och om de hade lust kunde de samla ihop sina böcker och ge sig av på fläcken.
"Och ni kan ta er i – " sa han. Senare blev det diskussion om huruvida han verkligen hade sagt ordet "häcken" eller bara låtit det hänga i luften. Men även om han inte hade uttalat ordet, hade han väckt anstöt, för alla visste hur man avslutade meningen.
Numera hade eleverna slagit in på en annan väg.
"Det är inte det att vi absolut vill ha en religiös syn på saken. Vi undrar bara varför ni inte ger en neutral tolkning."
Lewis lät sig dras med i diskussionen.
"Det är för att jag är här för att lära er naturvetenskap, inte religion." Det var det han sa att han hade sagt. Det fanns de som rapporterade att han sa: "Jag är inte här för att lära ut sådan smörja." Och Lewis tillstod att det ordet skulle ha kunnat undslippa honom efter fjärde eller femte avbrottet, då frågan formulerats på ett lite annorlunda sätt ("Tror ni det skadar oss att få höra den andra versionen av berättelsen? Om vi undervisas i ateism, är det då inte också nån sorts religion?"). Och om han nu verkligen använt ordet "smörja" under provokation, tänkte han inte be om ursäkt.
"Det råkar vara jag som är chef här i klassrummet, och det är jag som bestämmer vad som ska läras ut."
"Jag trodde att det var Gud som var chef, sir."
Det förekom utvisning ur klassrummet och föräldrar ville prata med rektorn. Kanske hade de tänkt tala med Lewis, men rektorn såg till att det inte blev så. Först senare fick Lewis höra talas om de där samtalen genom kommentarer som mer eller mindre skämtsamt fälldes i kollegierummet.
"Du behöver inte oroa dig för den saken", sa rektorn — han hette Paul Gibbings och var bara några år yngre än Lewis. "De vill bara känna att man lyssnar på dem. Man får stryka dem medhårs lite grand."
"Det kunde jag ha gjort", sa Lewis.
"Visst, men kanske inte på det sättet jag hade tänkt mig."
"Det borde finnas ett anslag. Hundar och föräldrar får ej beträda
lokalerna."
"Det ligger nånting i det", sa Paul Gibbings och suckade vänligt.
"Men de har väl sina rättigheter."
Det började dyka upp insändare i lokaltidningen. Var och varannan vecka förekom brev med signaturen "Bekymrad förälder", "Kristen skattebetalare" eller "Var ska det sluta?". De var alla välskrivna, prydligt uppställda, kompetent formulerade, som om en enda person hade delegerats till att vara språkrör. Breven framhöll att alla föräldrar inte hade råd med avgifterna i den kristna privatskolan, trots att man betalade skatt. Därför hade barnen rätt till en kommunal undervisning som inte präglades av en kränkande eller målmedvetet destruktiv inställning till den kristna tron. På ett vetenskapligt språk analyserades hur man hade missförstått dokumentationen och hur upptäckter som tycktes stödja evolutionsteorin i själva verket bekräftade den bibliska berättelsen. Så följde bibelcitat som förutspådde dagens falska vittnesbörd och den förödande inverkan de hade på vanlig hygglig livsmoral.
Så småningom förändrades tonen och blev vredgad. Antikrists företrädare hade tagit kommandot över regeringen och skolundervisningen. Satan sträckte ut sina klor mot barnsjälar som till och med tvingades rabbla fördömelsens doktriner vid skriftliga prov.
"Vad är det för skillnad mellan Satan och Antikrist, eller finns det ingen?" sa Nina. "Kväkarna var inte så noga med sånt."
Lewis sa att det inte var något att skämta om.
"Förlåt", sa hon nyktert. "Vem tror du det är som skriver? Nån präst?"
Han sa att det säkert var mer organiserat än så. Det fanns antagligen en hjärna bakom kampanjen, något slags central instans som tillhandahöll brev som sedan sändes från privatadresser. Han trodde inte att det hela hade startat i hans klassrum. Man hade omsorgsfullt planerat sin taktik och riktat in sig på vissa skolor, troligen i områden där det fanns gott hopp om sympati från allmänhetens sida.
"Då är det inte personligt menat?"
"Det är ingen tröst."
"Inte? Det trodde jag."
Någon skrev "Helveteseld" på Lewis bil, men inte med sprejfärger — bara genom att dra fingret genom dammet.
Hans avgångsklass började bojkottas av en liten grupp elever som satt på golvet utanför, beväpnade med brev från föräldrarna. När Lewis undervisade satte de igång att sjunga psalmen "All things bright and beautiful".
Allt som är vist och skönt,
allt som vittnar om Ditt ord, allt som är ljust och grönt, Herren Gud har skapat vår jord.
Rektorn utfärdade förbud mot att sitta på golvet i korridoren, men han gav inte eleverna order att återvända till klassrummet. De fick gå till ett förvaringsrum vid gymnastiksalen, där de fortsatte att sjunga — de hade också andra psalmer till hands. Deras röster blandade sig på ett förvirrande sätt med gymnastiklärarens bistra kommandon och dunset av fötter mot golvet i salen.
En måndagsmorgon damp det ner en skrivelse på rektorns bord, och samtidigt lämnade man in en kopia till lokaltidningsredaktionen. Man hade samlat in underskrifter inte bara från barnens föräldrar utan också från olika kyrkliga församlingar i stan. De flesta kom från fundamentalistiska samfund, men där fanns också några från Brödraförsamlingen, liksom från den anglikanska och presbyterianska kyrkan.
Man nämnde ingenting om helveteselden i skrivelsen. Överhuvud-taget ingenting om Satan eller Antikrist. Det enda som betonades var att man måste visa respekt för den bibliska skapelseversionen och ge den lika stort utrymme som övriga alternativ.
"Vi som undertecknat denna skrivelse anser att Gud har varit borta ur bilden alltför länge."
"Det är bara struntprat", sa Lewis. "De vill inte alls ge lika stort utrymme åt övriga alternativ – de tror inte på valfrihet. De är fanatiker. Fascister."
Paul Gibbings kom hem till Lewis och Nina. Han ville inte diskutera saken på en plats där det kunde finnas spioner. (En av sekreterarna var medlem av Bibelsällskapet.) Han trodde inte att han skulle kunna övertala Lewis, men han var tvungen att försöka.
"De har ta mig tusan fått mig i underläge", sa han.
"Ge mig sparken", sa Lewis. "Anställ någon kreationistisk idiot." Den saten njuter av det här, tänkte Paul. Men han behärskade sig.
Det var visst det han ägnade sig mest åt numera, självbehärskning. "Jag kom inte för att prata om det. Du vet ju att många människor är helt inne på den här linjen. Inte minst folk i styrelsen." "Gör dem lyckliga. Sparka mig. In med Adam och Eva."
Nina kom med kaffe. Paul tackade och försökte fånga hennes blick för att se var hon stod i den här frågan. Ingen kontakt.
"Visst", sa han. "Det skulle jag kunna göra om jag ville. Men jag vill inte. Då får jag facket på mig. Vi skulle bli en visa över hela distriktet, det kunde till och med framkalla strejk, och vi måste tänka på ungdomarna."
Det borde ju vara ett argument för Lewis — att tänka på ungdomarna. Men han var som vanligt envis som synden.
"In med Adam och Eva. Med eller utan fikonlöv."
"Det enda jag vill är att du håller ett litet anförande där du fram- håller att det här är en annan tolkning och att vissa människor tror på en sak och andra på en annan. Korta ner berättelsen i Första Mosebok till femton eller tjugo minuter. Läs den högt. Fast gör det med respekt. Du vet ju vad det handlar om, eller hur? Människor som känner sig åsidosatta. Ingen gillar att känna sig åsidosatt."
Lewis satt tyst länge nog för att väcka förhoppningar — hos Paul och kanske också hos Nina, vem vet? — men det visade sig att den långa pausen bara var ett sätt att låta det ondskefulla förslaget sjunka in ordentligt.
"Nå, vad säger du?" undrade Paul försiktigt.
"Jag läser gärna hela Första Mosebok högt, om du vill, och sen talar jag om att det rör sig om ett enda mischmasch av folkstamsförhävelse och teologiska föreställningar som till större delen är inlånade från andra och mer framstående kulturer – "
"Myter", sa Nina. "En myt är ju faktiskt inte osann, den är bara - "Paul förstod att det inte var någon idé att lyssna på henne. Lewis gjorde det inte.
Lewis skrev ett brev till tidningen. Första delen av brevet var vetenskaplig och sansad och beskrev hur kontinenterna försköts och hur haven svällde och krympte, hur ogynnsamt livet började. Uråldriga mikrober, oceaner utan fisk och himlar utan fåglar. Blomstring och destruktion, amfibier, reptiler och dinosaurier som härskade över världen, klimatet som förändrades, de första oansenliga små däggdjuren. Liv som prövades och inte höll måttet, primater som sent och föga lovande dök upp på scenen, människoliknande varelser som reste sig på bakbenen och kom underfund med elden, som slipade stenar, markerade sitt territorium och till sist i stor brådska byggde båtar och pyramider och bomber, skapade språk och gudar och offrade och mördade varandra. Grälade om huruvida Gud hette Jehova eller Krishna (här började tonen skärpas), huruvida det gick bra att äta fläsk eller lägga sig på knä och skrika ut sina böner till någon gammal vitskäggig gubbe i himlen som förmodades ha stort intresse av vem som vann krigen och fotbollsmatcherna. Människorna som till slut förbluffande nog räknade ut en del sammanhang och började begripa lite om sig själva och det universum de befann sig i men strax därpå bestämde sig för att strunta i all denna surt förvärvade kunskap och ta tillbaka den vitskäggige gamle gubben och tvinga ner alla på knä igen, så att de fick lära sig att tro på det gamla svamlet på nytt, och varför inte gå tillbaka till teorin om att jorden var platt när man ändå var igång?
Högaktningsfullt, Lewis Spiers.
Tidningens redaktör var inte från stan och hade nyligen avlagt journalistexamen. Han var nöjd med upproret och tog in alla insändare (från "Gud låter sig inte luras" till inlägg från varenda medlem av Bibelsällskapet, som till exempel "Artikelförfattare med torftiga argument", samt ett svar från den tolerante men sorgsne präst i Brödraförsamlingen som tagit anstöt av talet om svammel och gammal vitskäggig gubbe) till dess att tidningens utgivare förklarade att det fick vara slut på detta gammaldags ståhej som avskräckte annonsörerna. Lägg locket på, sa han.
Lewis skrev ytterligare ett brev, där han begärde avsked. Det accepterades motvilligt av Paul Gibbings — som även han publicerade sitt svar i tidningen och angav sviktande hälsa som skäl.
Det var visserligen sant, men själv hade Lewis inte velat offentliggöra anledningen. I flera veckor hade han känt sig svag i benen. Just när det var som viktigast för honom att stå upp inför klassen och gå av och an framför den, började han darra och längta efter att sätta sig ner. Han gav aldrig efter, men ibland blev han tvungen att ta tag i ryggstödet på stolen, som för att betona det han sa. Och ibland insåg han att han inte kände var fötterna fanns. Om där hade legat en matta, skulle han ha kunnat snava över minsta veck, och till och med i klass- rummet, där det inte fanns någon matta, kunde en penna eller krita som hamnat på golvet ha kunnat innebära katastrof.
Han var ursinnig över sin åkomma och trodde att den var psykosomatisk. Han hade aldrig tidigare varit nervös inför en klass eller grupp av något slag. När han fick sin rätta diagnos hos neurologen, blev han först löjligt lättad, berättade han för Nina.
"Jag var rädd att jag hade blivit neurotisk", sa han, och båda skrattade.
"Jag var rädd att jag hade blivit neurotisk, men det är bara als." De skrattade och snubblade iväg över den tjocka mattan i den tysta korridoren. I hissen stirrade folk förbluffat på dem — det var högst ovanligt att någon skrattade på det här stället.
LakeShore Begravningsbyrå var inrymd i ett stort nytt hus av gult tegel — så nytt att det ännu inte fanns några gräsmattor eller buskar runt huset. Om det inte hade varit för skylten skulle man ha kunnat tro att det var en läkarmottagning eller statlig byggnad. Namnet LakeShore innebar inte att huset hade utsikt över sjön utan var istället ett vitsigt sätt att få med begravningsentreprenörens efternamn i firmanamnet — Bruce Shore. En del tyckte att det var smaklöst. När verksamheten bedrevs i ett av de stora viktorianska husen i stan och sköttes av Bruces far, hade den bara hetat Shore Begravningsbyrå. Och på andra och tredje våningen i huset bodde Ed och Kitty Shore med sina fem barn.
I den nya byggnaden bodde det ingen, men där fanns ett sovrum med pentry och dusch, för den händelse att Bruce Shore hellre stannade över natten än körde de dryga två milen hem till lantstället där han och hans fru födde upp hästar.
Igår kväll hade det varit en sådan kväll med anledning av olyckshändelsen norr om stan. En bil full av tonåringar hade kört rakt in i ett brofäste. Den typen av händelser — en nybliven körkortsinnehavare eller en som inte alls hade körkort och en bil full av berusade ungdomar — inträffade för det mesta om våren, vid examenstid, eller under de första spännande skolveckorna i september. Så här års var det annars mest nykomlingar som drabbades av olycksfall — till exempel sköterskor som året före flyttat hit från Filippinerna och som överraskades av den första obekanta snön.
Men en vanlig kväll med torrt väglag hände det ändå två sjuttonåringar som båda hörde hemma i stan. Och strax innan dess kom Lewis Spiers in. Bruce hade händerna fulla — han var tvungen att jobba hårt för att göra ungdomarna presentabla och arbetade långt in på natten. Han ringde sin far. Ed och Kitty, som fortfarande bodde i huset inne i stan under somrarna, hade ännu inte rest till Florida, och Ed åkte ut för att ta hand om Lewis.
Bruce gav sig ut och sprang, för att piggna till. Han hade inte ens hunnit äta frukost och hade fortfarande joggingkläder på sig då han såg mrs Spiers komma körande i sin gamla Honda Accord. Han skyndade ut i väntrummet för att öppna.
Hon var lång och mager, gråhårig men ungdomligt snabb i rörelserna. Hon verkade inte alltför uppriven nu på morgonen, men han märkte att hon inte hade brytt sig om någon kappa.
"Förlåt mig", sa han. "Jag kom just hem från en liten motionsrunda. Shirley har inte kommit än, är jag rädd. Vi beklagar verkligen sorgen."
"Ja", sa hon.
"Jag hade mr Spiers i naturvetenskap sista året i skolan, och det var en lärare jag aldrig glömmer. Varsågod och sitt. Ni var säkert på sätt och vis förberedd, men man kan ändå aldrig riktigt förstå att det händer. Vill ni att vi ska gå igenom handlingarna nu eller vill ni se er make?"
Hon sa: "Det enda vi ville ha var kremering."
Han nickade. "Då blir det kremering senare."
"Nej. Han skulle kremeras omedelbart. Det var det han ville. Jag tänkte att jag skulle kunna hämta askan."
"Vi har inte fått några sådana instruktioner", sa Bruce bestämt. "Vi har gjort i ordning kroppen för visning. Han ser väldigt fin ut. Ni blir nog nöjd."
Hon stod och stirrade på honom.
"Vill ni inte sitta ner?" sa han. "Ni har väl tänkt ha någon sorts visning? Någon form av högtidlighet? Det blir säkert många som vill hedra mr Spiers. Vi har faktiskt haft en del begravningar där den döde inte tillhört något religiöst trossamfund. Med någon som hållit ett minnestal, istället för präst. Och om man inte vill ha det så formellt, kan man bara låta folk ställa sig upp och tala spontant. Ni bestämmer själv om ni vill ha kistan öppen eller stängd. Väljer man kremering är utbudet av kistor naturligtvis inte lika stort. Vi har kistor som ser fina ut men bara kostar en bråkdel."
Stod och stirrade.
Faktum var att arbetet blivit utfört och det hade inte sagts något om att det inte skulle göras. Arbete som måste betalas, som allt annat arbete. För att inte tala om materialet.
"Jag talar bara om det jag tror att ni vill ha när ni väl har haft tid att tänka över saken. Vi är här för att uppfylla era önskemål – att säga det var kanske att gå lite för långt.
"Men vi gjorde som vanligt, för det var ingen som gav oss några andra instruktioner."
En bil stannade utanför, en bildörr stängdes och Ed Shore kom in i väntrummet. Bruce kände sig enormt lättad. Han hade fortfarande mycket att lära i den här branschen. Inte minst när det gällde kontakten med de sörjande.
Ed sa: "Hej, Nina. Jag såg bilen. Jag tänkte bara komma in och beklaga sorgen."
Nina hade stannat kvar i vardagsrummet under natten. Hon hade kanske sovit lite men så ytligt att hon hela tiden varit medveten om var hon var – på soffan i vardagsrummet — och var Lewis var — hos begravningsentreprenören.
När hon nu försökte säga något, skallrade tänderna. Det var en fullständig överraskning för henne.
"Jag ville att han skulle kremeras omedelbart", var det hon försökte säga och det hon började säga, i tanke att hon lät som vanligt. Så hörde eller snarare kände hon hur hon stammade och kippade efter luft utan att kunna kontrollera rösten.
"Jag vill — jag vill — han ville — "
Ed Shore tog henne om armen och lade sin andra arm om hennes axlar. Bruce gjorde en ansats att hjälpa till men rörde henne inte.
"Jag visste inte vad jag skulle göra", sa han i klagande ton.
"Det är ingen fara", sa Ed. "Ska vi gå ut till min bil, Nina? Du behöver lite frisk luft."
Ed körde med rutorna nerrullade, upp till den gamla delen av stan och vidare in på en återvändsgata där det fanns en vändplats med utsikt över sjön. På dagen brukade folk köra hit och se på utsikten — ibland köpte de med sig lunchmat — men på kvällen var detta en plats för älskande par. Kanske var det något som gick upp för Ed, liksom också för henne, när han parkerade där.
"Har du fått frisk luft så det räcker nu?" sa han. "Akta så att du inte blir förkyld, du har ju ingen kappa på dig."
Hon sa försiktigt: "Det blir varmare nu. Som igår."
De hade aldrig suttit tillsammans i en parkerad bil vare sig efter mörkrets inbrott eller i dagsljus, aldrig letat upp en plats att vara ensamma på.
Det kändes tarvligt att tänka så nu.
"Förlåt mig", sa Nina. "Jag tappade kontrollen. Jag hade bara tänkt säga att Lewis — att vi — att han — "
Och då hände det igen. Tänderna började skallra på nytt, hon darrade, orden stockade sig. Så förfärligt ömkansvärt. Det var inte ens ett uttryck för det hon verkligen kände. Förut hade hon känt vrede och vanmakt av att tala med — eller lyssna på — Bruce. Den här gången kände hon sig ganska lugn och sansad, eller trodde i alla fall att hon gjorde det.
Och den här gången, eftersom de var ensamma, rörde han inte vid henne. Han började bara prata. Oroa dig inte över allt det där. Jag ska ta hand om det. Genast. Jag ska se till att det blir rätt. Jag förstår. Kremering.
"Andas", sa han. "Andas in. Håll andan. Släpp andan nu." "Jag mår bra."
"Visst."
"Jag fattar inte vad som hände."
"Chocken", sa han i saklig ton.
"Jag är inte sån."
"Titta på horisonten. Det hjälper också."
Han tog upp något ur fickan. En näsduk? Men hon behövde ingen näsduk. Hon hade inga tårar. Hon skakade bara.
Det var ett hårt hopvikt papper.
"Jag lade undan det här åt dig", sa han. "Det låg i hans pyjamasficka."
Hon stoppade ner papperet i väskan, lugnt och noggrant, som om det var ett recept. Sen insåg hon vidden av det han sa.
"Du var där när de kom med honom."
"Jag tog hand om honom. Bruce ringde mig. Det hade varit en bilolycka och han hade mer än vad han klarade av."
Hon sa inte ens: Vad då för olycka? Hon brydde sig inte om det.
Nu ville hon bara vara ensam och läsa brevet. Pyjamasfickan. Det enda stället hon inte hade letat på. Hon hade inte rört vid hans kropp.
Hon körde själv hem när Ed satt av henne vid bilen. Så snart han hade vinkat iväg henne och försvunnit ur sikte, körde hon in till trottoar- kanten. Med ena handen plockade hon upp papperet ur väskan innan hon ens hade hunnit stanna. Hon läste det som stod där med motorn igång och körde sen vidare.
På trottoaren utanför huset hade någon skrivit igen.
Guds vilja.
Tunt ditklottrat med krita. Lätt att torka bort.
Det Lewis hade skrivit ner åt henne var en dikt. Flera strofer på dräpande ironisk vers. Dikten hette "Slaget mellan genesisiterna och Darwins söner för den ryggradslösa generationens själar".
Det stod ett kunskapens hus på stranden av Huronsjön. Där samlades inga ljus
och lektorn blev plågad i lönn.
Lektorn var hygglig och snäll,
höll god min i elakt spel.
Han tänkte: Det blir väl en skräll, men visa att de har fel.
En vinter hade Margaret fått idén att ordna sammankomster där folk skulle få prata om ett ämne som de kunde och var intresserade av, dock utan att hålla på för länge. Hon hade tänkt sig att det skulle vara för lärare. ("Lärare står alltid och babblar inför en publik som inte kan stänga av dem", sa hon. "De behöver för omväxlings skull få sätta sig ner och lyssna på någon annan.") Men sen bestämdes det att man skulle bjuda in också ickelärare, det var intressantare. Och man började alltid med knytkalas och vin hemma hos Margaret.
Det var så Nina en klar kall kväll fann sig stå framför Margarets köksdörr i den mörka hallen full av rockar och skolväskor och hockey- klubbor som tillhörde Margarets söner — det var på den tiden de fortfarande bodde hemma. Det trängde inte ut några ljud från vardagsrummet, där Kitty Shore talade om det ämne hon hade valt, nämligen helgon. Kitty och Ed Shore tillhörde de "vanliga människor" som bjudits in till gruppen — de var också grannar till Margaret. Ed hade talat om bergsklättring en kväll. Han hade själv ägnat sig en del åt det, i Klippiga bergen, men mest beskrev han de farliga och tragiska expeditioner som han gärna läste om. (När de drack kaffe den kvällen sa Margaret till Nina: "Jag var lite orolig att han skulle börja prata om balsamering", och Nina fnissade och sa: "Men det är inte det bästa han vet. Det är inget man gör som amatör. Och det är väl inte så många som ägnar sig åt balsamering som hobby.")
Ed och Kitty var ett prydligt par. Margaret och Nina var i hemlig- het överens om att Ed skulle ha varit mycket attraktiv om det inte hade varit för yrket. De långa, kompetenta händerna var blekt välansade på ett sätt som fick en att undra: Var kan de där händerna ha befunnit sig? Och den kurviga Kitty var omtyckt av alla – en kort, bystig, varmögd brunett med andlöst entusiastisk röst. Entusiastisk över sitt äktenskap, sina barn, årstiderna, stan och särskilt den kyrka hon tillhörde. Sådana entusiaster var ovanliga i den anglikanska kyrkan, och det ryktades att hon var prövande med sin rigorösa inställning, sin pretentiösa stil och sin böjelse för hemlighetsfulla ceremonier som till exempel kyrktagning av kvinnor. Nina hade liksom Margaret svårt för henne, och Lewis tyckte att hon var pest. Men de flesta var betagna.
Ikväll hade hon en mörkröd ylleklänning och örhängen som ett av hennes barn hade gjort åt henne i julklapp. Hon satt i ena hörnet av soffan med benen uppdragna under sig. Så länge som hon höll sig till historiska och geografiska fakta kring helgon gick det rätt bra åtminstone för Nina, som hoppades att Lewis inte skulle känna sig tvungen att gå till angrepp.
Kitty sa att hon inte hann tala om östeuropeiska helgon utan måste koncentrera sig på de brittiska öarna, särskilt då Cornwall och Wales och Irland, och främst tala om de keltiska helgon med underbara namn som var hennes favoriter. När hon kom in på underverk klirrade örhängena, och rösten blev glättigare och mer förtrolig. Nina anade oråd. Kitty visste att en del människor ansåg det frivolt av henne att vända sig till ett helgon när hon hade misslyckats i köket, men det var faktiskt det hon trodde helgonen var till för. De var inte alltför höga och mäktiga för att intressera sig för alla de prövningar och motgångar, alla de detaljer i våra liv som vi var för blyga att störa universums Gud med. Med hjälp av helgonen kunde man delvis stanna kvar i barnets värld, med barnets förhoppningar om hjälp och tröst. Ni måste bli såsom barnen. Och det var de små underverken — nog var det de små underverken som hjälpte oss att bli redo för de stora miraklen?
Nå. Fanns det några frågor?
Någon frågade om helgonens status i en anglikansk kyrka. I en protestantisk kyrka.
"Ja, jag tror noga räknat inte att den anglikanska kyrkan är protestantisk", sa Kitty. "Men jag vill inte gå in på det. När vi säger 'Jag tror på en helig allmännelig kyrka' uppfattar jag det som hela den stora universella kristna kyrkan. Och sen säger vi 'Jag tror på de heligas samfund'. Vi har förstås inte statyer i kyrkan, fast personligen tycker jag att det skulle vara fint om vi hade det."
Margaret sa: "Kaffe?" och menade underförstått att den formella delen av kvällen var över. Men Lewis flyttade sin stol närmare Kitty och sa nästan vänligt: "Nå? Ska vi då sluta oss till att du tror på dessa underverk?"
Kitty skrattade. "Absolut. Jag skulle inte kunna leva om jag inte trodde på underverk."
Då visste Nina vad som väntade. Lewis som tyst och obarmhärtigt närmade sig bytet, Kitty som glatt övertygad kontrade med det som hon kanske trodde var charmerande och kvinnlig inkonsekvens. Men Lewis skulle inte låta sig charmas. Han skulle vilja veta: Vilken gestalt tar helgonen i detta ögonblick? Upptar de samma plats i himlen som de som bara har dött, de rättskaffens förfäderna? Och hur utser man dem till helgon? Är det inte genom de omvittnade underverken, de bevisade underverken? Och hur ska man kunna bevisa underverk som skett för femtonhundra år sen? Hur kan man överhuvudtaget bevisa underverk? I fallet med bröden och fiskarna, genom att räkna. Men handlar det om verklig räkning eller perception? Tro? Aha. Alltsammans handlar om tro. I det dagliga livet, i den vanliga tillvaron, lever Kitty då genom tron?
Det gör hon.
Förlitar hon sig inte på något sätt på vetenskapen? När hennes barn är sjuka, ger hon dem då inte medicin? Hon bryr sig inte om att fylla på bensin i bilen, hon har sin tro.
Ett dussin samtal har uppstått omkring dem men ändå kommer deras ordväxling hela tiden att höras överallt i rummet — eftersom Kittys röst nu hoppar omkring som en fågel på en telefontråd och säger var inte dum och tror du att jag är en fullkomlig idiot?, och Lewis ret- samma röst blir allt mer föraktfull, allt mer dödlig.
Nina har en bitter smak i munnen. Hon går ut i köket för att hjälpa Margaret. De passerar varandra, Margaret med kaffekannan i handen. Nina går rakt genom köket och ut i hallen. Genom den lilla rutan i dörren tittar hon ut över den mörka kvällen, snödrivorna utmed gatan, stjärnorna. Hon lägger sin heta kind mot glaset.
Hon rätar genast på sig när dörren från köket öppnas, och hon vänder sig om och ler och tänker just säga: "Jag ville bara kolla vad det var för väder." Men när hon ser Ed Shores ansikte i ljusskenet sekunden innan han stänger dörren, inser hon att hon inte behöver säga något. De hälsar på varandra med ett kort, sällskapligt och lätt ursäktande och avfärdande skratt som tycks förmedla mycket som är underförstått.
De överger Kitty och Lewis. Bara en liten stund — Kitty och Lewis kommer inte att märka det. Lewis ger sig inte i första taget och Kitty hittar säkert någon väg ut ur dilemmat att bli uppslukad – ett sätt skulle kunna vara att hon tycker synd om Lewis. Kitty och Lewis kommer inte att bli utleda på sig själva.
Känner Ed och Nina det så? Är de utleda på de andra eller i alla fall utleda på argument och övertygelse. Trötta på dessa stridiga personligheter som aldrig ger upp?
De skulle inte riktigt uttrycka det så. De skulle bara säga att de är trötta.
Ed Shore lägger en arm om Nina. Han kysser henne — inte på munnen, inte på ansiktet utan på halsen. På den plats där en upprörd puls kanske slår.
Han måste böja sig för att göra det. För många män skulle det vara den naturliga platsen att kyssa Nina när hon står upp. Men han är så lång att han måste böja sig för att målmedvetet kyssa henne på den ut- satta och mjuka platsen.
"Det blir för kallt för dig härute", sa han. "Jag vet. Jag ska gå in."
Nina har aldrig i hela sitt liv legat med någon annan man än Lewis. Aldrig kommit i närheten.
Ligga. Ligga med. Länge kunde hon inte säga det. Hon sa älska. Lewis sa ingenting. Han var en atletisk och uppfinningsrik partner och i fysisk mening inte omedveten om henne. Inte utan omtanke. Men han var på sin vakt mot allt som gränsade till sentimentalitet, och ur hans synvinkel var det mycket som gjorde det. Hon kom att bli känslig för denna motvilja, kom nästan att dela den.
Minnet av Ed Shores kyss utanför köksdörren blev dock en skatt som hon vårdade. När Ed sjöng tenorpartierna i körsällskapets framförande av Messias varje jul, kom det ögonblicket alltid tillbaka till henne. "Trösta, trösta mitt folk" genomborrade med stjärnstyng hennes strupe. Som om allting hos henne gick i uppfyllelse då, högaktades och lystes upp.
Paul Gibbings hade inte väntat sig att Nina skulle krångla. Han hade alltid uppfattat henne som en varm människa, på ett reserverat sätt. Inte sarkastisk som Lewis. Men intelligent.
"Nej", sa hon. "Han skulle inte ha velat det."
"Nina. Lärarjobbet var hans liv. Han gav mycket. Det är så många människor, jag vet inte ens om du anar hur många, som säger att de satt som trollbundna i hans klassrum. De minns nog ingenting från high school lika mycket som de minns Lewis. Han hade total närvaro, Nina. Det är något som man antingen har eller inte har. Lewis hade det i övermått."
"På den punkten har jag inga invändningar."
"Därför är det massor av människor som på något sätt vill ta farväl. Vi behöver alla ta farväl. Också för att hedra honom. Du vet ju vad jag menar? Efter allt det som hände. Ett avslut."
"Ja, jag hör. Avslut."
En bitsk ton, tyckte han. Men han ignorerade den. "Det behöver inte vara någon som helst religiös anknytning. Inga böner. Ingenting sånt. Jag vet likaväl som du att han skulle avsky det."
"Det skulle han."
"Jag vet. Jag kan åta mig att vara någon sorts ceremonimästare, om det inte låter som fel ord. Jag har ganska god uppfattning om vilka personer man kan be uttrycka sin uppskattning. Det kan bli ett halv- dussin, med mig som siste talare. 'Minnesord' kallas det väl, men jag kallar det hellre 'uppskattande ord'."
"Lewis skulle helst inte vilja ha något alls."
"Och du kan också delta, på det sätt du själv väljer — "
"Paul. Lyssna. Hör nu på mig."
"Javisst. Jag lyssnar."
"Om du tänker genomföra detta, ska jag delta."
"Bra."
"När Lewis dog lämnade han efter sig — en dikt. Om du genomför det, tänker jag läsa den." "Ja?"
"Jag menar att jag tänker läsa den högt. Du ska få höra lite nu." "Sätt igång."
Det stod ett kunskapens hus på stranden av Huronsjön. Där samlades inga ljus
och lektorn blev plågad i lönn.
"Det låter absolut som Lewis."
Lektorn var hygglig och snäll,
höll god min i elakt spel.
Han tänkte: Det blir väl en skräll, men visa att de har fel.
"Okej, Nina, jag hör. Jaså, är det så du vill ha det? Harper Valley Hem och Skola?"
"Det kommer mer."
"Visst, det tvivlar jag inte på. Jag tror att du är ur gängorna, Nina. Om du inte hade varit det, skulle du nog resonera annorlunda. Och du kommer säkert att ångra dig när du mår bättre."
"Nej."
"Jag tror att du kommer att ångra dig. Jag lägger på luren nu. Jag måste säga adjö."
"Oj", sa Margaret. "Hur tog han det?"
"Han sa att han måste säga adjö."
"Vill du att jag ska komma över? Och hålla dig sällskap?"
"Nej. Tack."
"Vill du inte ha sällskap?"
"Nej, jag tror inte det. Inte just nu."
"Är du säker? Klarar du dig?"
"Javisst."
Hon var inte särskilt nöjd med sitt sätt att sköta samtalet. Lewis hade sagt till henne: "Om de envisas med att ha en minnesstund mås- te du lova att sätta stopp. Den där hycklaren har säkert mage till det." Därför var det nödvändigt att på något sätt hejda Paul, men hon hade låtit grovt teatralisk på något sätt. Indignationen var det enda Lewis haft kvar, och vedergällning var hans specialitet — det enda hon lyckats med var att citera honom.
Hon kunde inte fatta hur hon skulle kunna leva vidare, med bara sina gamla försonliga vanor. Kall och stum, berövad honom.
Strax efter mörkrets inbrott knackade Ed Shore på hennes köksdörr. I handen hade han en låda med askan och en bukett vita rosor.
Han gav henne askan först.
"Åh", sa hon. "Det är gjort."
Hon anade en värme genom den kraftiga kartongen. Den kändes inte genast utan gradvis, som blodets värme genom huden.
Var skulle hon ställa den? Inte på köksbordet, invid sin sena och nästan orörda middag. Äggröra och salsa, en kombination som hon alltid såg fram emot de kvällar då Lewis av någon anledning måste stanna kvar sent och åt ute med de andra lärarna på Tim Horton's eller puben. Ikväll smakade det dock inte särskilt gott.
Inte på köksbänken heller. Där skulle den se ut som en stor förpackning med matvaror. Och inte på golvet, där man lättare kunde bortse från lådan men skulle känna det som om den degraderats till en oansenlig plats — och som om den innehöll något i stil med kattsand eller trädgårdsgödsel, något som inte borde stå alltför nära tallrikar och mat.
Hon ville egentligen ta in den i ett annat rum, placera den någonstans i de oupplysta rummen på framsidan av huset. Eller ännu hellre ställa den på en hylla i en garderob. Men det var på något sätt för tidigt att förvisa den dit. Och med tanke på att Ed Shore stod där och såg på skulle det se ut som en vulgär invitation, som om hon snabbt och brutalt ville göra sig fri.
Till slut ställde hon ner lådan på det låga telefonbordet. "Men sätt dig för all del. Förlåt min tankspriddhet." "Jag stör dig visst mitt i maten."
"Nej, det är ingen fara, jag vill inte ha mer."
Han hade fortfarande blommorna i handen. Hon sa: "Var det till mig?" Åsynen av honom när hon öppnade dörren och han stod där med buketten, med askan i en låda och blomsterbuketten i handen, verkade grotesk nu när hon tänkte på det, grotesk och fruktansvärt lustig. Det var sådant som hon kunde få ett hysteriskt anfall över om hon berättade det för någon, till exempel för Margaret. Hon hoppades att hon aldrig skulle göra det.
Var det till mig?
Blommorna kunde lika gärna vara till den döde. Blommor till sorgehuset. Hon började leta efter en vas och fyllde sen vattenkitteln och sa: "Jag hade tänkt göra i ordning lite te", men fortsatte leta efter vasen och hittade den, fyllde den med vatten, tog fram saxen hon behövde för att snitta stjälkarna och befriade honom till slut från blommorna. Sen såg hon att hon inte hade satt på plattan under vattenkitteln. Hon hade med nöd och näppe läget under kontroll. Det kändes som om hon lätt skulle kunna kasta rosorna i golvet, krossa vasen, krama den stelnade röran på middagstallriken mellan fingrarna. Men varför? Hon var inte arg. Det var bara en sådan vansinnig ansträngning att fortsätta utföra en syssla i taget. Nu måste hon värma kannan, mäta upp te.
Hon sa: "Läste du det du hittade i Lewis ficka?"
Han skakade på huvudet och lät bli att se på henne. Hon visste att han ljög. Han ljög, han var skakad, hur långt in i hennes liv hade han tänkt gå? Tänk om hon bröt ihop och berättade för honom hur förvånad hon blev när hon såg vad Lewis hade skrivit? Och hur iskallt det kändes i hjärtat när hon såg att det var allt han hade skrivit.
"Strunt samma", sa hon. "Det var bara några verser."
De var två människor utan neutral grund, ingenting mellan artig formalitet och uppslukande intimitet. Det som under alla dessa år funnits mellan dem hade bara kunnat balanseras av de båda äktenskapen. Äktenskapen var det som verkligen styrde livet – hennes äktenskap med Lewis, det ibland svåra och förvirrande, oumbärliga innehållet i hennes liv. Det där andra var med sin sötma, sin trösterika hoppfullhet beroende av att båda var gifta på var sitt håll. Det var inte sannolikt att det skulle kunna hålla av egen kraft, även om de hade varit fria. Ändå var det inte ingenting. Faran låg i att pröva det och se det falla i bitar och sen inse att det varit ingenting.
Hon hade satt på plattan, hon hade tagit fram tekannan så att den var redo att värmas. Hon sa: "Du har varit så snäll och jag har inte ens tackat dig. Nu måste du ha lite te."
"Det vore gott", sa han.
Och när de satt vid bordet med kopparna fyllda och mjölk och socker framför sig — i det ögonblick då paniken kunde ha brutit ut – fick hon en mycket egendomlig ingivelse.
Hon sa: "Vad är det egentligen du gör?"
"Vad jag gör?"
"Jag menar — vad gjorde du med honom, igår kväll? Eller brukar du inte få den frågan?"
"Inte uttryckt i ord."
"Gör det något att jag frågar? Du behöver inte svara."
"Det gör inget, jag blev bara förvånad."
"Jag är förvånad över att jag frågade."
"Jo", sa han och ställde ner koppen på fatet. "Det man gör är i princip att tömma blodkärlen och kroppshåligheterna, och där kan man stöta på problem med koagulerat blod och så vidare, och därför måste man försöka komma runt det. För det mesta använder man sig av jugularvenen, men ibland måste man tappa ut blodet via hjärtat. Kroppshåligheterna tappas med hjälp av något som kallas trokar, det är som en lång tunn nål med en rörlig slang. Men det är förstås annorlunda om kroppen har blivit obducerad och organen är uttagna. Då får man stoppa upp kroppen för att återställa den naturliga konturen ..."
Medan han talade höll han hela tiden ett öga på henne och uttryckte sig försiktigt. Det gick bra — det enda hon kände inom sig var en sval och spirande nyfikenhet.
"Var det det du ville veta?"
"Ja", sa hon stadigt.
Han såg att hon klarade det. Han var lättad. Lättad och kanske tacksam. Han måste vara van vid att människor helt tog avstånd från det han höll på med eller kanske skämtade bort det.
"Och sen injicerar man vätskan, som är en lösning av formaldehyd och fenol och alkohol, ofta med tillägg av något färgmedel till händerna och ansiktet. Alla tycker att ansiktet är viktigt, och där kan man göra mycket med ögonlocken och tandköttet. Man kan massera och göra ögonfransarna fina och lägga speciell makeup. Men ofta är folk lika angelägna att händerna ser mjuka och naturliga ut och inte skrynklar sig i fingertopparna ..."
"Och allt detta arbete gjorde du."
"Det är ingen fara. Det var ju inte det du ville ha. Och det vi gör är mest kosmetiskt. Det är det det handlar om nuförtiden, snarare än någon längre tids balsamering. Till och med gamle Lenin fick de hålla på att injicera hela tiden, så att han inte skulle torka ut eller tappa färgen — jag vet inte om de håller på än."
Någon sorts öppenhet, eller otvungenhet, i kombination med ett allvar över rösten fick henne att tänka på Lewis. Hon tänkte på hur Lewis i förrgår kväll talat med henne i svag men nöjd ton om de encelliga varelser — utan cellkärna, utan kromosompar, utan vad mer? — som varit den enda formen av liv på jorden under nästan två tredjedelar av den tid då det funnits liv där.
"När det gällde de gamla egyptierna", sa Ed, "hade de uppfattningen att själen gav sig ut på en resa som tog tre tusen år, att den sen kom tillbaka till kroppen och att kroppen då borde befinna sig i hyfsat god form. Därför var de mest inriktade på balsamering, och det använder vi inte alls i samma utsträckning idag."
Inga kloroplaster och inga mitokondrier.
"Tretusen år", sa hon. "Sen kommer den tillbaka."
"Ja, enligt dem", sa han. Han ställde ner sin tomma kopp och sa att han nog måste gå.
"Tack", sa Nina. Sen skyndsamt: "Tror du på det som kallas själ?" Han tog stöd med händerna mot köksbordet. Han suckade och skakade på huvudet och sa: "Ja."
Strax efter det att han hade gått tog hon fram askan och ställde lådan på passagerarsätet i bilen. Sen gick hon in i huset för att hämta kappan och bilnycklarna. Hon körde tills hon kom någon kilometer utanför stan, parkerade vid en korsning och steg ur och fortsatte uppför en sidoväg med lådan. Kvällen var ganska kall och stilla, och månen stod redan högt på himlen.
Vägen förde först över sumpig mark där det växte kaveldun som nu stod hög och torr och vintrig. Där fanns också mjölktistel med tomma frökapslar som glänste som snäckskal. Allt avtecknade sig tydligt i månskenet. Hon kände lukten av häst. Jo — det stod två hästar en bit därifrån, kompakta svarta skepnader bortom mjölktisteln och bondens staket. De tryckte sina stora kroppar mot varandra och iakttog henne.
Hon fick upp lådan och stoppade handen i den svalnande askan och kastade eller släppte ut den — tillsammans med små motsträviga benrester — bland det som växte vid sidan av vägen. Det kändes som att ta sats och kasta sig i sjön det första iskalla badet i juni. Först en kväljande chock, sen förvåning över att man fortfarande kunde röra sig, buren på en våg av stålblank hängivenhet — att man överlevde, lugn ovanför livets yta, fastän den plågsamma kylan sköljde in över kroppen.

Premiuminnehåll

Det krävs ett premiumpaket för att se detta innehållet. Tillåt javascript på den här sidan för att köpa ett.

Gå till toppen