Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Tabubelagt monster lockar till skratt

Han är tillbaka. Övers Karin Andersson. Leopard förlag.
Timur Vermes har skrivit en mycket rolig och mycket obehaglig bok om Hitler som återuppväcks 2011. Tyvärr framstår diktatorn som mer underhållande än farlig, skriver Amanda Svensson.

Jag var i tonåren med om att bygga Hitlers bunker som pepparkakshus, komplett med en liten kristyrklädd Eva Braun och våningssängar för Goebbelsbarnen. Det var väl tänkt att vara roligt. Så här i efterhand framstår det, likt de flesta försök att skämta om Hitler, som tämligen pubertalt – ett fnittrigt försök att bryta ett, egentligen fullt rimligt, tabu.
Succén för Timur Vermes debutroman ”Han är tillbaka”, som sålts i nära miljonen exemplar i Tyskland och kommer att översättas till mer än trettio språk, är ett tydligt tecken på att just Hitlertabuet har en enorm dragningskraft. Handlingen är lika bisarr som den är enkel: likt en Törnrosa vaknar Hitler upp, i skrynklig uniform men annars helt och fullt den samme, i Berlin en vårdag 2011.
Utan att grubbla för mycket på exakt hur det har gått till tycker han sig snart förstå att han återuppväckts från de döda för att på nytt försöka få Tyskland på fötter. Av omvärlden bemöts han dock som en mycket skicklig Hitlerimitatör, blir värvad till ett humorprogram på tv och gör succé som provokativ samtidssatiriker.
Vermes Hitler är högst pragmatisk – han anpassar sig snabbt till den nya tekniken och vad han ser som utmärkta propagandamedier, knyter sina medarbetare hårt till sig och lanserar sin egen hemsida ”Führerhögkvarteret”.
”Han är tillbaka” är både en mycket rolig och en mycket obehaglig bok. Det finns trots allt mycket hos Hitler med komisk potential – det högtravande språket, storhetsvansinnet, vurmandet för djur och natur och lederhosen – och Vermes parodierar dessa sidor vansinnigt skickligt. Men sen finns det ju det som det inte går att sätta komisk spinn på hur mycket man än skulle försöka. Som den fiktive Hitlers tv-producent Bellini säger: ”Vi måste vara eniga om att temat ’judar’ inte är roligt!”. Nej, det är det inte, och Vermes får här problem – det finns helt enkelt inte rum inom romanens idé för Vermes att på riktigt närma sig de stora bråddjupen av människoförakt som gjorde Hitler till tidernas största monster.
Resultatet blir att denne romanens Hitler framstår som, om inte sympatisk, så i alla fall som mer underhållande än farlig.
Men det är väl i och för sig också hela poängen. Vermes roman bygger på tesen att inget samhälle är immunt mot populism. Kanske skulle vi inte känna igen en Hitler om han stod mitt framför ögonen på oss. Men den tycks också vilja säga att humor aldrig är ofarlig. Gränsen mellan satir och rumsrenliggörande är hårfin, och det är inte alltid lätt att se vad som är vad. ”Han är tillbaka” är här sitt eget bästa exempel.
Gå till toppen