Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Ett annat New York

Teju Cole berättar storstadens bortglömda historia och får Anneli Jordahl att jubla.

Öppen Stad.

Author: Teju Cole. Publisher: Övers Erik MacQueen. Natur & Kultur.. PublishYear: 2013.
Julius fördriver kvällarna med att flanera runt i New York och samtala med främlingar. Han är på väg att doktorera i psykiatri och försöker lära känna staden och dess invånare. En intellektuell kosmopolit, som han, rör sig lika ledigt i Harlem som på Wall Street. Referenserna går till klassisk musik, konsthistoria och avancerad skönlitteratur. En klassisk litterär karaktär, tänker läsaren inledningsvis. Den ensamme melankolikern, flanören som lindrar sin egen tomhet genom andras liv. Fast inte riktigt.
Det visar sig att ”Öppen stad” är en mycket ovanlig roman. Mannen har nämligen en nigeriansk far och tysk mor, bakgrunden ger honom en blick för minoriteter, utsatta grupper, särskilt afroamerikaners. Julius möter inlåsta papperslösa flyktingar, skoputsare i Penn Station och en homosexuell japansk professor på dödsbädden. Han blir själv tagen för gangster av småungar när han åker kommunalt.
Det här är med andra ord inte Paul Austers postmoderna stad av glas. Inte Paul Beattys satririska hip hopinfluerade romankonst. Nej, Teju Coles debutroman har jämförts med tyska författare, W G Sebalds fotoillustrerade essäistiska prosa och Walter Benjamins Parisskildringar från 1800-talet.
Var än Julius sätter ned foten på Manhattan påminns han om slaveriets historia, inte minst vid minnesmärken på massgravar för svarta slavar. Romanen är som en iscensättning av filosofen Frantz Fanons analys av rasismen och den svarta människans erfarenhet av kolonialismen i verk som ”Jordens fördömda” och ”Svart hud vita masker”. Men jagberättaren Julius referenser går mest till vita tänkare och musiker.
Han läser ”Det ljusa rummet” – Roland Barthes essä om fotografi – och som ur ett framkallningsbad växer ett New York fram som jag inte sett i skönlitteraturen tidigare. Staden går i psykoanalys, dess barndom på 1600-talet, dess borträngningar, lidanden, skuld och skam. Vid ruinerna av World Trade Center får vi veta vilka kvarter som revs för att ge plats åt tvillingtornen.
Vilka sår bär Julius på? En kärlekshistoria har tagit slut, men något djupare finns där, bepansrat av intellektualism. En dubbelexponering uppstår, mannen analyserar staden och läsaren analyserar mannen. Den såriga modersbilden, hans blick för våld, död och lidande. Varför åker han till Bryssel? Själv är han inte fri från skuld, vilket uppdagas slutligen. Han uttrycker klassförakt när han noterar svarta ungdomars frånstötande grova språk, strax innan de överfaller honom.
Trots alla lärda referenser, och intrikata motivbygge, lyckas Teju Cole vara märkvärdigt enkel och tillgänglig. Läsaren vaggas in i den på samma gång vidöppna och gåtfulla stämningen, med återblickar till uppväxten i Lagos. Julius besväras av att bli tilltalad ”broder” av svarta främlingar, får förtroenden, som om de vore släkt. Han blir ständigt påmind om att New York definitivt inte är någon öppen stad. När Julius går på operan är han ensam svart, av misstag blir han symboliskt nog utestängd på en brandtrappa.
Julius – ”The marginal man” – ser förtryckets mekanismer, som de vita ofta är omedvetna om. Teju Cole iscensätter med sval elegans majoritetssamhällets blinda fläckar. Med besk humor noterar han ”den saliga, lätt ofokuserade blicken som man ofta ser hos välgörenhetsivrare”. På en Brysselrestaurang med en äldre kvinna, pensionerad läkare, förmedlar Julius en historia en marockansk doktorand berättat. Hur denne fick sin avhandling underkänd, misstrodd att vara upphovsman till en analys på den höga nivån. Kvinnan avfärdar det hela som gnäll. Ännu en invandrare som gör sig till offer. Lider gör vi ju alla.
Oviljan att erkänna en vittnesbörd om förtryck känns mycket väl igen från svensk integrationsdebatt. Inte bara den, kvinnors och arbetarklassens historia har, som bekant, av tradition osynliggjorts.
När Cole berättar New Yorks bortglömda historia påminner han om hur många historier som finns kvar att berätta. Cole ger hopp om romankonstens fortlevnad, dess förmåga att fånga oss, kanske till och med förändra oss. Romanen är faktiskt en överlägsen form för att förmedla alla dessa lager av minnen och bortträngningar. Cole påminner också om att allas våra olikheter är en skönhet i sig.
Det blir löjligt att brista ut i panegyrik över en författare som är främmande för det storvulna. Men jag gör det ändå. ”Öppen Stad” är en stor och rik roman. Något av det bästa jag läst på mycket, mycket länge.
Gå till toppen