Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Skruvad skönhet med extra allt

”Caveman’s Entrance”, Galerie Leger, t o m 23/10.

Rovfåglarna dyker från en himmel dränkt i rosa. Därunder breder bergskedjorna ut sig, blånande och knaggliga. Roger Mettos panoramavyer är ett slags psykedeliska hybrider mellan fjällvärlden och vilda västern. Uppväxt i Kiruna tillbringade han sina första yrkesår i den lappländska naturen, men det är inget traditionellt landskapsmåleri han ägnar sig åt.
Paletten är driven bortom allt förnuft. I midnattssolens förlovade land badar klipporna i guld och kobolt, karmosinrött och varm sienna. Det är skönhet skruvad ett extra varv, extra allt, inklusive stråk av samisk folkkonst och Hollywoods technicolour. När det är som bäst tänjer han kolorismens tradition mot hallucinationens gräns, där det sakliga bryts mot det spontana och gåtfulla. Hit hör den eggande utblicken genom grottans mynning i ”Caveman’s Entrance”.
I de fall han inte når riktigt ända dit, stannar det stundtals vid en pittoresk romantik, som i hans minisvit med motiv av rostade bilvrak. Men dit hemfaller han inte särskilt ofta. Istället går han i merparten av de nya verk han visar på Galerie Leger allt djupare in i måleriet. En närmast aggressiv grönska skymmer sikten, där färgen stretar och häver sig på duken och formar sin egen topografi av tjocka, knappt stelnade penseldrag. Här är allt på nytt möjligt och ställt i tvivel kring vilka berättelser som skall äga rum, inom den knappt synliga civilisationens väggar.
En titel som ”Viewmaster” pekar mot en av hans konstnärskaps poler. Denna under 1950- och 60-talet populära uppfinning gjorde det möjligt att som i stereoseende uppleva mytiska, förtrollade världar.
Motiven växlade mellan klassiska turistattraktioner, kända resmål och scener från Disney- och västernfilmer. Men i Mettos händer blandas Klippiga bergens dramatiska utstrålning med den svenska granitens kärva monumentalitet, där människan vandrar liten i en både heroisk och sårbar ensamhet. Mot populärkulturen, cowboyhjälten och filmscenografins lockelse står naturens sträva storslagenhet. Fast kanske mest av allt måleriet som sådant, med dess traditioner från renässansens minutiöst tecknade landskap till romantikens dovt ödesmättade anslag.
Det är dock länge sedan Roger Metto avvek från landskapsmåleriets väl upptrampade stig för att följa sitt eget stickspår. Jag hoppas han har mod att fortsätta vidare i den lovande, experimentella riktning hans senaste verk rymmer.
Gå till toppen