Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Magnus Jiborn: ”Utsläpp en bieffekt av industriell utveckling.”

Magnus Jiborn är forskare i filosofi och medredaktör för boken Generationsmålet – kontroverser kring klimat och konsumtion (Dialogos förlag) som kommer ut i dagarna.
En återkommande tankegång i klimatdebatten går ut på att vi i den rika delen av världen, genom att i åratal ha använt jordatmosfären som gratis soptipp för våra koldioxidutsläpp, har satt oss i skuld till utvecklingsländernas invånare.
Dessa riskerar inte bara att drabbas av de direkta konsekvenserna av vår nedsmutsning: extremt väder, höjda havsnivåer, förändrade odlingsvillkor, sjukdomar. Eftersom utsläppen nu måste minska drastiskt om den globala uppvärmningen ska kunna bromsas så går de också miste om den genväg till ekonomisk utveckling, genom billig, fossilbaserad energi, som vi i de etablerade industriländerna utnyttjat för att bygga upp vårt välstånd.
En moraliskt acceptabel klimatpolitik, lyder argumentet, måste ta hänsyn till och reglera denna historiska klimatskuld. Det innebär att rika länder bör bära kostnaderna för att åtgärda problemet, och dessutom kompensera fattiga länder för de skador de ändå drabbas av.
Det är lätt att sympatisera med den grundläggande intuitionen bakom argumentet. Kampen mot globala klimatförändringar får inte inskränka fattiga länders möjligheter till utveckling. De vore orimligt att begära att några ska acceptera att leva i fortsatt armod, bara för att vi andra ska kunna behålla det överflöd vi vant oss vid.
Men frågan är ändå om arvsskuld är en lämplig utgångspunkt för ett konstruktivt globalt samarbete.
På vilka grunder kan ett lands invånare hållas kollektivt ansvariga för tidigare generationers handlingar? Dagens unga kommer förvisso att tvingas hantera konsekvenser av beslut som de själva haft små möjligheter att påverka. Att problem går i arv är uppenbart. Men ansvar?
Stora utsläpp har inte alltid resulterat i välstånd för invånarna. Den tidigare Sovjetrepubliken Kazakstans koldioxidutsläpp var, per capita, tionde störst i världen 1870–2007. Men landets BNP per capita år 2012 var mindre än en tredjedel av Sveriges. Bör Kazakstans invånare ändå hållas ansvariga för miljöeffekterna av många decenniers odemokratiskt vanstyre?
Idén om klimatskulden bygger på att industriländernas utsläpp berövat fattiga länder utvecklingsmöjligheter som de annars skulle ha haft. Men utsläppen är en bieffekt av en industriell utveckling som också gett upphov till ny kunskap och mängder av tekniska och andra innovationer. Många av dessa är numera fritt tillgängliga nyttigheter som gör vägen mot ökat välstånd kortare för dagens utvecklingsländer. Hur påverkar detta skuldsaldot?
Att minska fattigdomen och åstadkomma en rättvisare fördelning av jordens resurser är en av de stora uppgifter mänskligheten står inför. En annan är att bromsa den pågående globala uppvärmningen. Idén om klimatskulden kan ses som ett försök att tackla båda samtidigt.
Men det rör sig inte om ett problem utan två. Håller vi inte isär dem är risken stor att vi misslyckas med båda.
Gå till toppen