Att läsa antologin Usla, elända och arma. Samhällets utsatta under 700 år (Natur och Kultur) är som att känna kylan inpå bara kroppen. Kan det rekommenderas?
Det kommer att ljusna. Men betänk:
Änglamakeriet och barn som utsätts för systematisk vanvård till döds. En annons i Stockholms-Tidningen i februari år 1900 gäller bara ett öde i lidandets och utsatthetens historia i Sverige:
”Finns det någon snygg Familj som vill ta ett nyfödt barn som väntas i Mars, mot 15 kr. i månaden.”
Landbonden Jan Larssons ursinniga misshandel av den höggravida flerbarnsmodern Brita, ingen vet om hon ska överleva. År 1819 blir hennes tre pojkar lämnade ensamma i flera veckor i en backstuga.
Muraren Sven Pettersson, intagen på Lunds hospital under 1870-talet, säger till läkaren att han ska vara beskedlig och sköta sig, bara han får komma hem till sin fru och sina barn.
Trösterikt är att historikerna Sofia Holmlund och Annika Sandén, redaktörer för boken, konstaterar om utsattheten:
”En sak är tydlig: det var värre förr, åtminstone materiellt sett. (...) Allt som går att mäta har blivit bättre.”
Emma Maria Lidén, som rymt från Lunds hospital i februari 1885, skriver till ”Goda Snälla Herr Dogtor Ödman”.
”Ursäkta mig her Dogtor att jag tog mig dristighet att resa till Krestianstad ...”
Lunds hospital hade en anlagd park, egen hushållning med jordbruk, hantverk, djurhållning, trädgårdsodling och bageri. Enligt lagen skulle de sjuka behandlas med mildhet, men inspärrning i cell, tvångströja och tvångshandskar förekom.
”Mitt i den rigida strukturen på hospitalet kunde patienter ändå finna små kryphål, tillfällen att göra motstånd, att vägra anpassa sig”, skriver historikern Cecilia Riving i Usla, elända och arma.
Genom motståndet skapade de intagna öar av frihet. Avlägsen syntes den idag självklara parollen om patienters rättigheter.
”Patientsäkerhet är ett begrepp som hör 1900-talet och 2000-talet till”, skriver Riving.
Inte ens med rösträttsåret 1921, då både män och kvinnor ur alla samhällsskikt fick rösta i Sverige, var det slut på lidande och övergrepp, på utsorteringen av ”avvikande”.
Men en kollektivistisk, auktoritär syn på människan och samhället har i stora drag fått ge vika för en egalitär och individualistisk.
En radikal omvälvning har ägt rum, och den måste fortsätta.
Rättighetsarbete och medkänsla – så gör civilisationen landvinningar.