Kultur & Nöjen

Rollspelet från helvetet

I dagarna rekonstrueras slaget vid Leipzig av tusentals entusiaster. En lek för dem som har glömt hur ett krig känns, skriver Lotta Lundberg.

Slaget vid Leipzig rekonstrueras varje år. Vanligtvis deltar omkring 1 500 personer i låtsasslaget men i år är de betydligt fler – närmare 6 500.Bild: Anne Schulz/Westend-PR
Idag är det tvåhundra år sedan slaget vid Leipzig avslutades och Europas karta ritades om.
Sedan dess har inte Sverige varit i krig. Det kan vi slå oss för bröstet för – innan vi drar ett djupt andetag och funderar på vad vi menar med det. Vad är ett krig? Finns det andra vinnare i kriget än segraren? Och vad lär vi oss av kriget?
Att det är en milsvid skillnad på att resa ett minnesmärke och att dra lärdom av sina erfarenheter, därom torde inga lärda tvista. Varför envisas vi ändå med alla dessa minnesmärken? Vad är det vi ska minnas? Och vad är det vi aldrig kan förstå?
De frågorna har man tagit sig an i Leipzig. Där firas i dagarna ett slags dubbeljubileum. Med synnerligt dunder och brak. Man firar att man 1813 – tillsammans med svenskarna – besegrade Napoleon. Och att man 1913, hundra år senare, reste Völkerschlachtdenkmal. Ett dagarna till ära nyrenoverat 92 meter högt monument. Till minne av Europas folk. Som dog på åkrarna.
Slakten vid Leipzig sägs vara det blodigaste slaget i Europas historia före första världskriget. (På tyska kallas slag alltid slakt). En halv miljon soldater ställde upp på fälten. Med fjäder i hatten (st)red de sedan fram och tillbaka över ängarna. Det var inte tal om att klä ut sig till buske och gömma sig i någon skog. Här stupade över hundratusen man – en ärofylld död. För att tala med Cornelis Vreeswijk – de blev vackra lik, inför sin publik. Under fyra dagar pågick dödandet.
Och nu kör vi igen. Fast på låtsas. Det här ska inte bli något dammigt minne från ett unket museum. Det här ska bli IRL. I veckan har sextusen statister ställt upp sig på åkrarna. De kommer från hela världen. Napoleon (en 48-årig advokat från Paris) har övat i flera år. Svenska herrar är också på plats med mög i mössan, armborst och sadel. Ögonen glittrar som på fotbollsfans i halvlek, de smeker sina puffror, ja, det är riktiga vapen och synnerligen viktigt att även när man bara leker krig kunna hantera dem. Det är lite på liv och död, liksom.
Under hela oktober ska kanonerna åter mullra i Leipzig; och inte bara på åkern utan i bokhandlar, på tv och radio och hotell. Man räknar med 2,6 miljoner övernattningar. Sveriges talman Per Westerberg ska äta middag och tala till de mer privilegierade härskarorna, men alla får ”åka kejserligt” på bussar och tåg med ett speciellt såkallat Bonacard (!). Det trycks ett nytt tyskt frimärke. Historiker, teatergrupper och ambassadörer slipar på sina framföranden.
Och tv sänder hela veckan riktigt spännande nyheter från krigshärden. I tio minuter. Direkt efter vädret. Och nu över till vår utsände i Leipzig: Han står med den tidsenliga kepsen på svaj och rapporterar medan kanonerna dånar. Intill en brinnande lada sitter några hungriga barn och fryser. En likblek kvinna i sotigt huckle bakar ett grått bröd. Skräckslagen. Och hela tiden går textremsan, den såkallade tickern, längst ner i rutan: tretusen österrikare stupade, svenskarna vinner mark, fem byar nerbrända, Preussen rycker närmare. Allt i presens, allt på riktigt. Prime time!
Ett jättelikt rollspel rullar fram i rutan. Från Johanneskyrkan berättar fältskären att allt opium är slut, de har inte ens brännvin längre, samtidigt slipar han rävsvansen som ska amputera ketchupgubbarna som ligger och vrålar under krucifixen.
Tillbaka till studion: Pannor i djupa veck. En humanitär katastrof. Hungersnöd hotar.
Jag har sett det förr. Barnen, blodet, vrålen och de brända husen. Stanken.
Och jag blir rädd. Är det här Syrien? Eller Skansen?
Vad är mitt problem? Jag som alltid brukar försvara fiktionen. Som kallar leken och fantasin för empatins huvudsakliga vagga. Varför övergår rädslan i vrede, varför kan jag inte bara byta kanal och skratta ihjäl mig?
Är inte detta ett synnerligen lyckat pedagogiskt experiment?
Det leks krig överallt. Man återupplivar slakter/slag från Wismar till Gettysburg. Jag har själv dansat krig på Cook-öarna. Indianer och cowboys slåss fortsatt som minne på amerikanska pustan.
Nästa år är det hundra år sedan första världskriget. Då leker vi skyttegravar. Färre plymer och operettsoldater, mer lera, liksom. Gas.
Välbefinnande är ju en fråga om att tillåta sig, säger man i eventbranschen. Tänk positivt. Alla vi som satt i skolbänken och inte begrep ett jota av Napoleonkrigen. Här har vi äntligen en pedagogik som fungerar. Vi lär känna vår historia. Utan förflutet ingen framtid. Vi bor i ett enat Europa, vi har inte längre nationalistisk hybris, vi har lov att mötas över gränserna. Skärp dig.
Ja just ja.
Tids nog kommer vi att kunna klä ut oss i randiga pyjamasar och leka judar som släpar sig fram på gatorna utanför Dachau och Bergen-Belsen också. Tänk: tusentals utmärglade statister. Fira freden, liksom.
Näää, där går väl ändå gränsen. Eller?
Förmodligen är det bara en fråga om tid. När det inte längre känns kan vi leka det som skulle kännas. Leka känslor. Som-om-känslor.
Men vems känslor? Historikernas fetischering av kriget eller de drabbades? Nördarnas hårklyverier om antal knappar i jackan. Eller hästens? Det måste ha varit överjävligt att vara häst under Napoleonkrigen.
Vems perspektiv är det som leks?
Eller ska jag tänka att det är tur att vi bara exporterar kriget. Att jag inte behöver bry mig om i hur många av dagens krig man använder europeiska vapen?
Hur går själva upptrummandet till? Ryssarna börjar köpa slangbellor, borde inte Sverige hänga på – och försvara sig?
Napoleonkrigen var ju bara en språngbräda in i nästa krig och så nästa och nästa …
De cementerade nationerna och ringade in gränserna. Vad är det jag ska lära mig?
Alla vässar sina knivar, vi är sprängfyllda med grejer. Det finns så många som vill leka.
Och på fredag kommer ARD:s adelsexpert att få en intervju med Napoleons hustru, Joséphine. Exklusiv!
Jag stänger av tv:n. Går ut på stan. Utanför Brandenburger Tor hungerstrejkar asylsökande. De kommer från kriget. Vi har inte plats för dem här.
Ska jag gå fram och fråga om de vill vara med och leka?
Åka till Leipzig och träna sig i empati, kanske lära av sin historia? Fira Europa.
Jag gör inte det. För jag utgår från att de som har djupt kända erfarenheter och vet vad krig innebär, varken behöver som-om känslor eller upplevelseindustrin.
Gå till toppen