Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Himma

Murrigt blev sneda rutor

Jag har alltid fascinerats av vackra tapeter. Helst mönstrade i gammal stil, gärna handtryckta på tjockt papper. Känna med fingertopparna över den glatta ytan och suga åt mig doften.
Men intresset stannar där. I affären med näsan i de tjocka katalogerna eller att långsamt flanera längs väggar med uppsatta tapetprover.
När det ska fixas om hemma, är det antikvit i tioliters hinkar och roller som gäller.
Inga krångliga tapeter som ska upp och som sedan trillar ner så fort jag vänder ryggen till.
Jo, jag vet att det inte behöver vara så. Men jag kommer inte förbi krångelkänslan och då blir det vitt när jag ska fixa det själv. Bra så, ungefär. Det är möblerna och accenterna som får sätta färgen.
Det här har troligtvis att göra med första och enda gången jag skulle sätta upp tapeter. Mitt första egna hem var en tvåa med tidstypiska brunmurriga 1970-tals tapeter i något obestämbart mönster. ”Huu” var den spontana reaktionen när jag kom in i lägenheten första gången. Men så kom jag på att ett stort möbelvaruhus precis hade lanserat en förklistrad tapet som skulle vara lätt som en plätt att sätta upp. Man bara drog våderna genom ett vattentråg ”et voilá.” Gammalt murr bort och nytt och fräscht upp.
I köket föll valet på en ljus tapet med tunna, röda ränder som bildade ett ganska stort rutmönster. På den här tiden skulle det verkligen vara rött och vitt i mitt kök och inga andra färger gjorde sig besvär.
Det började bra med första våden. Den fastnade hyfsat bra och så var det dags för första mönsterpassningen.
Det gick lite sämre efterhand, kan man säga. Rutorna hade en tendens att inte riktigt vilja ansluta till varandra efterhand som våderna klistrades upp. Mönsterpassningen på de sista längderna skiljde på ett par centimeter så rutorna fick ett något zick-zackaktigt utseende ju längre in i rummet jag kom. Därtill släppte limningen på ett par ställen, vilket jag fixade med lite limstift.
Oavsett så blev köket väldigt ljust. En präktig, avlutad kökssoffa ställdes mot väggen och trollade – nästan – bort de haltande rutorna. Interiören fulländades av röda och vita köksluckor och därtill en röd- och vitrutig duk på bordet.
Det var väl mest jag som retade mig på rutorna som inte stämde bakom soffan.
Trender kommer och går och ingen saknar väl en rutig vägg i ett kök.
Gå till toppen