En kväll 2008 i studentrummet vid Värnhem i Malmö satt vännerna Elin Mellerstedt och Johanna Stillman framför Youtube. Musiktjänsten föreslog ett klipp som enligt statistiken skulle passa dem. Ett framförande med den sydkoreanska pojkgruppen Tohoshinki, som även kallar sig TVXQ, spelades upp. De klickade sig vidare, upptäckte fler grupper och blev så småningom ”fangirls”.

– Från början föll vi för det för att de var så himla duktiga. Helt plötsligt kunde alla medlemmarna i ett pojkband sjunga, säger Johanna Stillman.

De var fascinerade av pojkband sedan tidigare, men ofta var det en medlem som kunde sjunga medan andra var med för att de var snygga, menar de. K-popen höll hög kvalitet.

– Vi insåg att det var en popscen som var väldigt rolig, den var lekfull på många sätt. Man vågade dra saker till sin spets på ett helt annat sätt: det kunde vara extrema kläder och låtar med hur många vändningar som helst. Och i slutändan blev det jättebra, säger Elin Mellerstedt.

De båda bor numera i Stockholm, men har åkt ner till Malmö för att spela k-pop och prata om sin nya reportagebok ”Loverholic Robotronic” på två evenemang.

Efter musikupptäckten ökade deras intresse: de läste böcker om Sydkorea och populärkultur och Elin Mellerstedt började läsa koreanska. Nu har de skrivit en reportagebok om den växande musikscenen, miljardindustrin och fankulturen. I boken beskriver de bland annat dramaserierna och tv-programmen som idolerna medverkar i och hur artisterna hårdtränas i idolskolor. De tar också upp baksidorna, som den utbredda plastikkirurgin bland idolerna.

Man får också följa deras resa till Seoul där de bodde i sju månader 2011 för att studera k-popen på nära håll. De går på konserter och köar efter biljetter, men intervjuar även fans från andra länder.

För dem är det ett ställningstagande att kalla sig för fans.

– Vi vill lyfta fanrollen till något annat än vad den ofta annars tillskrivs. Det handlar inte bara om att hänge sig åt något helt oreflekterat utan även om en rörelse med många intellektuella människor runtom i världen som ständigt för diskussioner, säger Elin Mellerstedt.

K-popen skapades i början av 1990-talet och spred sig snabbt till stora delar av övriga Asien. På senare år har den blivit en subkultur i Europa. Idag arrangeras k-popevenemang i Sverige och flera svenska låtskrivare skriver musik till sydkoreanska artister.

I november kommer det första k-popbandet till Sverige när pojkgruppen Vixx spelar på Oscarsteatern i Stockholm.

– Jag tror det handlar om en blandning: det är bra popmusik och något man känner igen, men samtidigt är det vissa saker som kanske är lite främmande och som man kan fördjupa sig i, säger Johanna Stillman.

K-pop är sydkoreansk popmusik framförd av idoler, ofta pojk- eller flickgrupper. Musiken kan även vara hiphop, rock eller andra genrer. Idolerna medverkar även i dramaserier, är programledare på tv och så vidare.

Författarnas fem tips för k-pop-nybörjare: Girls’ Generation, Big Bang, TVXQ, Rain och Sistar.

”Loverholic Robotronic” är något som pojkgruppen Shinee sjunger i låten ”Lucifer” från 2010.