Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Andlös spänning för fullvuxna

Gravity

Genre: Äventyr/Drama. DirectedBy: Alfonso Cuarón. Actors: Sandra Bullock, George Clooney. Country: USA/Storbritannien. PublishYear: 2013.
Så är den här: årets biofenomen i USA. Mexikanen Alfonso Cuaróns 3D-film ”Gravity” har slagit flera biljettrekord, fått recensenter att yra om en filmhistorisk milstolpe och inte minst lockat många äldre besökare till biopalatsen som nuförtiden ockuperas av tonåringar.
Sandra Bullock och George Clooney i ”Gravity”. Filmen visar viktlösheten i rymden på ett mer trovärdigt sätt än någon hittills lyckats med, något även riktiga astronauter intygat.Bild: Warner Bros Pictures
Egentligen är ”Gravity” en humla som inte borde kunna flyga i dagens bioklimat av superhjältar, fantasyfigurer, uppföljare och filmer baserade på redan kända förlagor.
Istället lyfter filmen högt över det mesta från dagens Hollywood, genom att vara ett intelligent äventyrsspektakel för fullvuxna – som någorlunda realistiskt försöker skildra hur astronauter skulle kunna tänkas arbeta vid en krissituation. För att vara en film om rymden är ”Gravity” ovanligt jordnära. Jordnära är också storyn, i grunden en enkel skeppsbrottshistoria. Två amerikanska astronauter: förstagångsflygaren Dr Ryan Stone (Sandra Bullock) och veteranen Matt Kowalski (George Clooney) flyter fritt runt i rymden efter att deras rymdstation exploderar. Att den exploderar får vi se men inte höra – explosioner hörs inte i rymden – ett typexempel på den suggestiva realism som eftersträvas.
Håller hajpen? Delvis. Det är ingen tvekan om ”Gravity” är ett filmtekniskt mirakel, en ribbhöjare precis som James Camerons ”Avatar” (2009). I de digitala effekternas era har det blivit allt svårare att överraska visuellt, men ”wow-faktorn” i ”Gravity” är hög – särskilt som filmen uppvisar den mest trovärdiga representationen av viktlöshet hittills, något som även verkliga astronauter intygat. Tekniken används inte som någon gimmick; Cuarón och den briljanta fotografen Emmanuel Lubezki är fullblodsesteter. Det finns en skönhet och magi när kameran flyter runt Bullock och Clooney som svävar som i en rymdbalett, med vår blågröna planet under sig – eller när Bullock fäller en tår som seglar iväg som en liten rund droppe inne i rymdkapseln.
”Gravity” har drag av naturfilm och vetenskapsfilm, men uppvisar även andra grepp som är ovanliga för en blockbuster. Cuarón och Lubezki lånar konstfilmens långa tagningar i ett eftertänksamt tempo, något de excellerade i redan i sitt senaste samarbete ”Children of Men” (2006). I ”Gravity” är den första scenen tolv minuter lång, utan klipp – en egentligen otänkbar längd i filmer i den här budgetklassen, som tenderar att vara sönderklippta, statiska och steroidpumpade för att hålla en förmodat koncentrationstrött tonårspublik i ett digitalt rus. I ”Gravity” ger de långa tagningarna dynamik, intensitet och närvaro.
Den som däremot försöker hitta djuplodande tankar blir lätt besviken. ”Gravity” är i princip uppbyggd av ett antal skickligt iscensatta nagelbitarscener, med en plågsam klaustrofobisk känsla då vi ibland bara ser och hör med Dr Ryan Stones ögon och öron – medan hennes syrenivå i dräkten stadigt sjunker. Så småningom lär vi känna doktorn, och hennes tragiska livshistoria, och filmen får ett existentiellt men också sentimentalt drag. Ska hon orka kämpa för att komma hem till jorden när hon inte har ett riktigt hem att komma till? Clooneys figur Kowalski fungerar som peppande mentor och komisk sidekick. Båda gör utmärkta rollprestationer.
Men filmen har långt ifrån samma filosofiska eller civilisationskritiska tyngd som ”2001 – ett rymdäventyr” eller ”Alien”, två filmer som Cuarón kärleksfullt refererar till. Istället blir ”Gravity” snarare en hyllning till nybyggarandan vid den yttersta fronten, vilket givetvis är kongenialt med filmens teknologiska pionjärinsats. Om några år kommer de digitala landvinningarna att vara vardagsmat – men förhoppningsvis kan vi tacka Cuarón för att han visade att påkostade storfilmer kan sikta på, om inte stjärnorna, så åtminstone en något högre intelligensnivå.

Milstolpar för digital 3D

1. ”Polarexpressen” (2004). Den första animerade familjefilmen i digital 3D. Framgången fick Hollywood att börja tro på tekniken.
2. ”Avatar” (2009).Den mest inkomstbringande filmen någonsin. Fantasyfilmen innebar det definitiva genombrottet för digital 3D på bio.
3. ”Pina” (2011). Wim Wenders visade nya, och mer vardagliga, vägar för tekniken med sin vackra dansfilm om koreografen Pina Bausch.
Gå till toppen