Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Hemma överallt – och ingenstans

Taiye Selasi är årets litterära fenomen i världen. Idén till hennes debutroman kom när hon plockade betor i Småland.

Litteraturen är Taiye Selasis stora kärlek. Först på andra plats kommer hennes man David, som hon träffade under en boksignering i New York tidigare i år. ”Beslutet om att börja skriva är något mellan mig och den där fyraåriga flickan som sa att hon ville bli författare. Jag visste att det inte fanns något som jag älskade mer.”Bild: Foto: Annika af Klercker
Det går att missta Öresund för en flod.
Om man saknar koll.
Eller om man är född i London, uppvuxen i Boston, bosatt i New York, Delhi och nu senast i Rom, med en mamma från Nigeria, en pappa från Ghana och en man från Holland.
Som Taiye Selasi.
Då krymper gärna avstånden. Då händer det att ett hav i tillkomstberättelsen om en av årets mest hyllade debutromaner drar ihop sig och förbifarten kallas ”the river”.
Taiye Selasi har lagt ut sin grovmaskigt stickade kofta på strandkanten nedanför konstmuseet Louisiana.
Hon tar bilder med sin mobil av några danska roddare som kommer glidande längs nyponbuskarna vid strandkanten.
– Jag är besatt av att fotografera, säger hon och lutar sig fram för att få rätt vinkel.
I bakgrunden syns den svenska kusten.
Ytterligare tio mil åt nordost, en liten bit innanför den småländska gränsen, ligger platsen där berättelsen i romanen ”Ghana Must Go”, ”Komma och gå” på svenska, formades i ett slag för exakt fyra år sedan.
Som 30-årspresent hade Taiye Selasi av en vän fått en vistelse på ett yogacenter i Håå mellan Ljungby och Älmhult. Det var oktober, och den asketiska tillvaron i de småländska skogarna var inte så avkopplande som Taiye Selasi hade hoppats.
– Vi fick stiga upp vid fem och plocka betor och morötter ur den tundralika jorden. Jag trodde jag skulle frysa ihjäl!
Som ett resultat av en 30-årskris hade hon ett halvår tidigare brutit upp från jobb och universitetsstudier i internationella relationer och bestämt sig för att under ett år helhjärtat satsa på det som hade varit hennes dröm sedan hon var fyra: att bli författare.
En dröm som förstärkts sedan hon i Oxford något år tidigare uppmuntrats av Nobelpristagaren Toni Morrison.
Men nu låg Taiye Selasi på knä i den småländska myllan, och hade inte kommit någonstans för att förverkliga drömmen.
– Jag hade använt halva tiden och jag hade ingen roman. Jag var rädd, ja, jag var rädd. Men så en morgon, när jag stod i duschen, såg jag plötsligt hela ”Komma och gå”. Jag såg människorna och händelserna och jag visste allting om dem.
Yogacentret hade konfiskerat deltagarnas telefoner och datorer. När Taiye Selasi inte fick sin laptop tillbaka för att kunna börja skriva direkt där i Håå valde hon att avbryta sin yogavistelse i förtid, tog ett tåg ”över floden” till Köpenhamn och checkade in på ett hotell. Där skrev hon de första tjugo sidorna till den breda familjehistoria som nu gör internationell succé, hyllad av bland annat Salman Rushdie.
”Komma och gå” handlar om familjen Sai, en amerikansk familj med rötter i Ghana, Nigeria och Skottland. Boken inleds med att Kweku, pappan i familjen, dör av en hjärtattack i Ghana. Vid det laget har han och modern, Fola, skilt sig, och äldsta sonen Olu, tvillingarna Taiwo och Kehinde, och yngsta dottern Sadie vuxit upp och utbildat sig, skaffat jobb och partner.
Kwekus död blir en anledning för alla att samlas igen. Parallellt med deras reaktioner på dödsbudet sträcker sig Taiye Selasi i olika omgångar bakåt i tiden och tecknar ingående alla familjemedlemmarnas porträtt och för dem samman i en splittrad och kalejdoskopisk helhet.
”Den som känner skam känner sig aldrig hemma”, skriver Taiye Selasi i ett stycke i boken och ringar in bokens viktigaste teman: skam och hem.
Det är skammen över att som svart inte känna tillhörighet i ett land som präglas av en vit norm. Som när Kweku i romanen avskedas från sjukhuset av rent rasistiska skäl, men inte vågar säga något till sin familj på grund av skam.
– Jag känner starkt med familjen Sai och den skam som de brottas med. Den rasism som Kweku upplever är aggressiv. Jag har haft min beskärda del av det. Men det som jag minns mest, som har lämnat de djupaste känslomässiga avtrycken, är inte de grova påhoppen.
Hon ger flera exempel på hur hon under sin uppväxt ständigt blivit påmind om att hon avviker från normen. Som när en flicka bakom henne i kön till kassan i mataffären säger till sin mamma: ”Mamma, den kvinnan är gjord av choklad.” Mamman svarar: ”Nej det är hon inte”.
Men barnet insisterar.
– Och då vänder sig mamman till mig och säger: ”Jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Det är bara det att hon aldrig har sett en svart person förut.” Now, really, om någon borde skämmas så är det mamman, som har låtit sin dotter leva tre år i den här världen utan att hon har sett en svart person! Men det var jag som skämdes. Kanske var det en känsla av att inte höra till som jag kände.
Taiye Selasis första genombrott kom redan 2005 när hon skrev essän ”Bye-Bye, Babar (Or: What is an Afropolitan?)”. Texten, som fick en enorm spridning, satte fingret på en känsla som delas av miljontals unga människor med rötter i Afrika, och handlar om just den strävan efter ett hem och en känsla av tillhörighet som familjen Sai brottas med i ”Komma och gå”.
Liksom Taiye Selasi själv.
– Jag hör inte till i Ghana, jag hör inte till i Nigera, jag hör inte till i London, jag hör inte till i Boston, jag hör inte till i Rom, jag hör inte till i Håå, jag hör inte till i Stockholm, eller Köpenhamn, men jag känner mig hemma överallt, och just nu känner jag mig hemma i mig själv.
En fråga som jag föreställer mig att du får ofta när det gäller ”Komma och gå” är ...
– Om den handlar om min familj.
Är du trött på den frågan?
– Nej, jag tror aldrig jag kommer att bli trött på frågan eftersom jag fortfarande försöker fundera ut svaret.
Likheterna är många. Taiye Selasi är liksom barnen i familjen Sai uppvuxen i Boston, och har liksom dem föräldrar som valde att lämna Nigeria respektive Ghana för USA. Och liksom två av syskonen i boken har även Taiye Selasi en tvilling.
Taiye Selasi fortsätter:
– Min mamma är nigerian och skotte, Fola är nigerian och skotte, min mamma tycker om blommor, Fola tycker om blommor, min pappa är kirurg, Kweku är kirurg, min syster gick på Harvard och Hopkins, Olu gick på Harvard, Kweku på Hopkins. Jag gick på Yale, Sadie gick på Yale.
Och så kan man hålla på. Taiye Selasi roman är full av platser, namn och personliga detaljer som hon har hämtat från sitt eget liv.
– Jag kallar det för ytdetaljer. Men den verkliga inre världen hos de här karaktärerna liknar inte för tillfället den inre världen hos mina familjemedlemmar, enligt mig.
Taiye Selasi berättar hur hon skriver som om det fanns en melodi att gå efter. Även om innehållet saknas hör hon meningarna i stavelser, som hon markerar med kryss när hon skriver. Och hon kan ordagrant återge hela meningar, stycken och sidor med hjälp av den rytmen.
– ”Kweku dör barfota en söndag före soluppgången, tofflorna står vid dörren in till sovrummet som två små hundar”, börjar hon med bokens första mening och fortsätter sedan sidan ner.
– Jag ser en metronom framför mig när jag skriver, säger hon.

Taiye Selasi

Ålder: 33.
Bor: Rom.
Aktuell: Debutromanen ”Komma och gå” ges ut på Wahlström & Widstrand under oktober. Samtalar med Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri på Malmö stadsbibliotek, klockan 18 i morgon, måndag.
Övrigt: Nummer 15 på tidskriften Grantas topp 20-lista över brittiska författare under fyrtio år.
Gå till toppen