Kultur & Nöjen

Samma gamla, underbara, Bridget Jones

Bridget Jones: Mad About the Boy. Jonathan Cape.
Helen Fieldings hjältinna kämpar på med stel överläpp och friskt humör i denna ljuvliga och värdiga uppföljare, skriver Anna Hellsten.

Jag börjar med en brasklapp: kanske måste man ha varit med från början för att få ut något av den här boken. Kanske måste man också vara gammal nog för att minnas hur tillvaron var f Br. Före Bridget.
Den moderna chick littens urmoder föddes 1996, och nittiotalet blev också den kvinnobaserade populärkulturens dittills mest definierande. Två år senare kom Ally McBeal och ”Sex and the City”, varpå världen före millennieskiftet hade fått inte bara en utan en hel handfull moderna kvinnogestalter att identifiera sig med. Eller, så oerhört moderna var de kanske inte – kärlek och självförverkligande är hyfsat eviga predikament, och Helen Fielding lånade både namn och teman från Jane Austen – men ingen hade dittills talat eller uppträtt så förut.
Bridget var ett brott mot åttiotalets powerdressade, omnipotenta superkvinnor, kanske inte så mycket på grund av hennes livsbetingelser men i själva förhållningssättet. Med Bridget Jones satte Helen Fielding en ny och radikalt annorlunda standard för den moderna popkulturella hjältinnan. Och för alla oss som tröståt, tröstciggade och tröstpimplade oss genom våra tjugonåntings var hon en uppenbarelse, varken mer eller mindre.
”Mad About the Boy” är den tredje Bridget-boken. Tvåan kom 1999 och var i princip en pyttipanna på debuten, men det här är någonting annat – inte minst utifrån en samtid där den en gång så revolutionerande figuren blivit genrenorm. Hur låter man en fiktiv karaktär åldras egentligen? Särskilt när den där fiktiva karaktären agerat tröst, glädje och nyckel åt miljoner läsare under snart tjugo år? Helen Fielding gör det föga förvånande på ett mycket brittiskt sätt: KBO, keep buggering on, för att låna Bridgets eget begrepp, med stel överläpp och friskt humör genom de vidrigaste omständigheter.
För Bridgets make Mark Darcy är död, och nej, att berätta det är inte att förstöra handlingen, för han är död redan långt innan boken börjar. En ädel sorts död, om man nu ska gradera – en landmina i Darfur – men en som likafullt lämnat den nu 51-åriga manusförfattaren Bridget med ett hål i hjärtat och två små barn att uppfostra själv. (Fast gudfar Daniel Cleaver hjälper till ibland, när han inte är upptagen med att supa och ragga.)
Darcys frånfälle genererade vrede i brittiska medier när det blev känt (och spekulationer i huruvida han kvävts av en rentröja eller fått en lite för lång pinne uppkörd där bak) men med facit i hand är Fieldings beslut att plocka bort honom från berättelsen både modigt och smart.
Modigt för att det handgripligen tvingar berättelsen om Bridget i en ny riktning – som ett tankeexperiment kan man ju bara fantisera över hur mycket bättre ”Sex and the City”-filmerna blivit om någon vågat ta livet av Big – och smart, för att Bridget-figurens bärande drag trots allt är att vara spattig singel på jakt efter mening och kärlek: under en stor del av boken en drygt tjugo år yngre toyboy som kallas Roxster och vars enda fel är att han är för ung.
Boken är skriven i samma komprimerade, frejdiga dagboksstil som de tidigare, med en samtidsanpassning i att hon listar hårlöss och Twitterföljare istället för antalet cigaretter. Nej, inte ens Bridget Jones kan röka 2013, men på de flesta andra sätt är ”Mad About the Boy” annars en berättelse om en person som åldrats och levt utan att för den sakens skull ha förändrats så mycket i grunden.
Jag gillar till exempel verkligen hur det faktum att Bridget blivit förälder inte inneburit någon moralisk metamorfos: hennes stora kärlek är och förblir Darcy, drömmannen som lever vidare på foton och Fars dags-kort som barnen postar med adress ”Himlen, Rymden” – dock inte utan att Bridget på typiskt Bridget-manér funderar över om det sentimentala tilltaget kommer att traumatisera brevbäraren.
”Mad About the Boy” är, helt enkelt, en lika ljuvlig som värdig uppföljare – just för att Fielding låtit Bridget Jones förbli Bridget Jones, denna korsning av proffsbantare, drömkompis och social katastrof, fri från både konventionstryck och snusförnuft. För min egen personliga del är det bland annat därför jag älskat henne så mycket, fortfarande älskar henne så mycket.
Som i dagboksanteckningen från den 14 januari 2013, där det världspolitiska läget sammanfattas av en frisyr:
”Ooh, really like Michelle Obama’s new haircut with fringe, or ’bangs’, as they are known. Maybe I should get fringe or bangs?”
Och så, lite pliktskyldigt:
”Also, of course, delighted by Obamas second term of presidency.”
Kalla mig nittiotalsfossil, kalla mig en sorglig rest av den ironiska generationen, men det är det ljuvligaste lilla bokstycke jag läst på länge.
Gå till toppen