Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Högstadieåren blev en tid av sex och förnedring

Ella. I många år hade hon svårt att själv ta namnet i sin mun. Det var liktydigt med slampan, horan, madrassen. Tjejen som låg med alla killar. Nu berättar Ella Lilliengren sin historia i en nyutkommen bok.

Hon minns tydligt första dagen på högstadieskolan i Malmö. Ella Lilliengren hade noggrant valt ut kläderna, tonat håret. Hon spanade i smyg på sina nya klasskamrater. Insåg kvickt att hon nu måste hävda sig, sticka ut i mängden.
– Högstadiet är en tuff miljö med hård konkurrens. Jag behövde uppmärksamheten för att kunna överleva.
Att ha sex blev ett sätt att stå i centrum. Få en plats och en röst på skolan.
Hon beskriver det som ett maktspel. Till en början hade hon full kontroll och kunde styra vilka av killarna som fick komma till. Hon fick snabbt stämpeln ”blondinen som kan ligga bra”.
– När jag gick ut sjuan hade jag fler knullkompisar än godkända betyg. Själv låtsades jag att allt var precis som det skulle.
Men hon var ingen stolt eller lycklig 14-åring. Varje gång killarna trängde in förbyttes den mäktiga känslan i solkighet. Killarna blev allt fler och alltmer hårdhänta. För dem var det en machogrej, en statusmarkör, att ha legat med Ella.
– Detta var ingenting jag ville göra, egentligen. Ofta sa jag ja, eller också sa jag ingenting alls. Men jag skulle inte kalla det frivilligt, varken för mig eller för killarna. Vi förväntades följa vissa mönster. Det var helt enkelt såhär vi trodde att det skulle vara.
Hon beskriver självföraktet och äcklet som en tung mantel som låg över axlarna och släpade i marken där hon gick.
– Skolan var en plats för sex och förnedring. För att överleva var jag tvungen att gå utanför mig själv. Stänga av känslorna. För om man känner efter, så blir det ingen människa kvar av en.
Ella Lilliengren menar att det var uppenbart att hon inte mådde bra. Men varken skola, föräldrar eller andra vuxna tycktes se vad som pågick.
– Jag hade önskat att någon vuxen stod upp för mig. Såg och bekräftade vad som hände. I stället var det tabubelagt att ens prata om det. Man konstaterade bara att jag hade ett ”destruktivt beteende” och att jag borde ta eget ansvar för att gå till psykolog eller byta skola.
I efterhand har hon funderat mycket över varför just hon hamnade i denna situation. Redan som liten fanns en önskan om att bli sedd och bekräftad. På dagis försökte hon ”köpa” sig till kompisar genom att ge dem böcker, leksaker och kläder.
En annan scen har också dykt upp i minnet. Hur hon, vid ett tillfälle på lågstadiet, kände sig trängd av en lärare. Han lyfte upp henne, strök henne längs ryggen och bad om en puss.
Händelsen satte djupa spår. Kanske var det där föreställningen slogs fast – att hon var tvungen att erbjuda sig själv och sina saker för att bli accepterad.
I slutet av högstadiet började hon röka hasch och fortsatte sedan med tyngre droger.
– Knarket var mycket bättre än sex. Jag slapp bli kallad hora och skulden försvann, säger hon.
Men efter flera års beroende skrev hon in sig själv på behandling. Hon valde att lägga korten på bordet, och även berätta om sitt förhållande till sex.
Därmed startade en långdragen process. Med hjälp av psykologsamtal, mediciner och eget skrivande har hon, bit för bit, kommit tillbaka till sig själv. Någon bitterhet gentemot de killar som utnyttjat henne, känner hon inte.
– Vissa skäms och en del har faktiskt bett om ursäkt. Men själv har jag lagt det bakom mig. Däremot blir jag ledsen när jag ser att mönstret går igen överallt. Varje skola har sin ”madrass” – och killar som utnyttjar det.
Hon menar att de vuxna måste våga tala mer öppet om detta. Diskutera samlevnad och respekt med eleverna. Själv försöker hon bidra genom att berätta sin egen historia.
– Det började som ett specialarbete i gymnasiet förra hösten. I våras släpptes berättelsen i bokform, och fick titeln ”Ägd”. Den vänder sig till ungdomar, men också till människor som jobbar med unga, som lärare, socialtjänst och psykologer. Jag hoppas att de ska få större insikt i hur det ser ut för många ungdomar i dag.
Numera bor Ella Lilliengren i Stockholm. Hon är 21 år gammal och arbetar inom hemtjänsten.
– Tidigare kände jag mig ägd av mitt rykte; jag var stämplad som horan. Men nu är jag helt fri. Jag har ingen annan som säger hur jag ska vara och jag begränsar inte mig själv längre.
I dag kan hon också se sig själv i spegeln och uttala sitt eget namn.
– Det tog tid, och det var jätteläskigt till en början. Men nu blir jag glad istället. Det är lite som att vara nykär.
Gå till toppen