Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Akilles vrede

Victor Malm är orolig. Orolig för att Yahya Hassans debutdiktsamling kan komma att missbrukas.

Yahya Hassan, författaren och diktsamlingen.Bild: Foto: Morten Holtum
Yahya Hassan. Gyldendal.
Det är inte ofta som jag är oroad när jag läser, men när jag läser Yahya Hassans debutdiktsamling är jag det. Den har blivit en helt ofattbar stjärnsmäll i Danmark. 6 000 exemplar – en otroligt stor upplaga för en diktsamling – sålde slut direkt. 5 000 till beställdes fort från tryckeriet. När jag går in på Adlibris för att se om den går att beställa läser jag att den är tillfälligt slut. Det här händer inte, tänker jag först, men sen ser jag trots allt en viss logik i det.
Hassan är, som baksidestexten säger, en statslös palestinier med danskt pass, född 1995. Hans dikter skildrar en hemsk uppväxt. En pappa som bokstavligen torterar sina barn och sin fru, diktjaget som redan i de tidiga tonåren börjar begå brott, kastas mellan behandlingshem och psykologer, för att snart börja skriva dikter. Utan att för den sakens skull sluta med kriminaliteten. Han läser Michael Strunge och snor laptopdatorer, blir knarklangare, hamnar i domstol och mejlar med den danske poeten Lars Skinnebach. Men det som jag tror är allra viktigast för bokens extrema framgång, är den fräna och våldsamma kritik som Hassan riktar mot islam på nästan varannan sida.
Det är också anledningen till att jag läser boken oroad. Hassans berättelser har nämligen stulits av Danmarks högerextrema islamkritiker. Som ett autentiskt exempel, skrivet från insidan, bekräftande deras teser om att islam är en fruktansvärd våldsreligion. Deras försök har stärkts av uppståndelsen kring boken. När Hassan läser dikten ”LANGEDIGT” i debattprogrammet Deadline får han sex dödshot på halsen.
Som vanligt är dock dikten mer komplex än verkligheten. Från första sidan till sista är boken skriven med vrålande desperata versaler. Språket är rakt, berättande, oförblommerat, apoetiskt. Bredvid dikter om den våldsamma pappan och hycklande knarkande muslimer, läser vi dikter om den danska maktapparaten. Om poliser och andra auktoritetsrepresentanter som i både bokstavlig och metaforisk mening slår ned honom. Om ett äckligt danskt kulturliv som fascineras av hans autenticitet. Om en ung pojke som drivs av självhat och desperation. I samlingens starkaste dikt ”JETLAGSFORMØRKELSE” skriver han: ”JEG FORTJENER IKKE MIN FØDSEL / JEG PISSER JO PÅ MIN EGEN GRAV”.
Vändningen har en beckettsk klang, som ger dikten nyans. När diktjaget säger sig erbjuda klichéer eftersom läsaren bara förmår förstå klichéer ljuger han ju delvis. Man kan jämföra det med Sonja Åkessons metod. Han går in i schablonerna, skriver sig själv som en empatilös rånare och våldsman från förorten, bjuder läsaren på en bild som bekräftar dennes värld. Men precis som hos Åkesson visar sig schablonerna otillräckliga, dumma och sköra. Något i dem spricker, förskjuts, avslöjar dem. Det är därför boken blir så stark – Hassans vrede är som Akilles, den brinner, kan liksom inte bäras av de på förhand givna sanningarna om kriminella tonåringar från förorten. Och det verkligt fina är att Hassan inte ger oss nya alternativa sanningar. Vreden blir bilder mörka som en grav. Hans dikter får inte missbrukas av rasister och islamofober, och därför måste vi läsa och tala om dem.
Gå till toppen