Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Ur askan i elden

Katja Kettus storslagna romanbygge får fördomar om finländare på fall, skriver Cristine Sarrimo.

Barnmorskan.

Author: Katja Kettu. Publisher: Övers Janina Orlov. Albert Bonniers förlag.. PublishYear: 2013.
Det som hände i Finland under andra världskriget tycks vara märkvärdigt okänt i Sverige, kanske särskilt det som drabbade Petsamo, numera ryskt territorium vid Ishavet. Efter Finlands vapenstillestånd med Sovjetunionen 1944 bytte den tidigare alliansen med tyskarna förtecken. I avtalet med Sovjet ingick att finländarna skulle driva ut tyskarna från norra Finland. Tyskarna brände byar och jordbruk när de retirerade, tusentals flyktingar evakuerades. Efter kriget hade Finland förlorat Petsamo, delar av Karelen och utarrenderat Porkala, ett område väster om Helsingfors, till Sovjet. Totalt cirka 420 000 personer (elva procent) av befolkningen förflyttades.
Att kriget påverkat finländarna är självklart och det är kanske just denna egna krigserfarenhet som skiljer de två grannländerna åt allra mest. När man talar med den generation som själva var med inser man att krigsåren och åren strax därefter satt djupa spår.
Även orten Rovaniemi, i finska Lappland, förstördes av de retirerande tyskarna 1944, och just där växte Katja Kettu upp, författaren till romanen ”Barnmorskan”. Den tilldelades det prestigefyllda Runebergpriset förra året.
Jag utgår ifrån att även hon växt upp med krigets historier och tystnader. Det finns mycket som man inte gärna talar om och en av dessa berättelser utvecklar Kettu i sin roman: Den passionerade relationen mellan en tysk SS-officer och den finska barnmorskan som inte vet på vilken sida av kriget som hon har hamnat. Kettu återger även hur de så kallade ”tyskungarna” blev till, ett ämne som varit tabu.
Den nationalistiska retoriken är långt borta; för kärlekens skull blir hon en dödsängel i ett av tyskarnas fångläger i Titovka. Och de personer som Kettu levandegör har likartade erfarenheter. Kriget skalar bort abstrakta principer, får individer att begå förkastliga handlingar. Även den mest laestadianskt tuktade tvekar inte att döda eller förråda. Detta är romanens historiska ram som jag själv uppskattar allra mest: på individnivå är inte rättfärdigheten alltid svart eller vit i en krigssituation.
Mer tveksam är jag till berättelsen som är romanens själva drivkraft och hjärta och därför också ger Kettus språk dess rytm, bildrikedom och hyperboliska karaktär: passionsdramat.
Barnmorskan är en Wagnergestalt, en ödesgudinna som både föder fram nytt liv och aborterar med samma frodiga mod. Hon är en högrest norna, stark som en oxe och lik ett djur i sin sexualdrift och sin villkorslösa kärlek. Kettus gestaltning av de finska kvinnornas sexualitet rör sig på gränsen till pekoralen och det stereotypa och slår emellanåt över. Det blir väl många ”ylande” och ”jagande hyndor” eller ”ston” som ska ”bestigas” och kroppsöppningar som ska penetreras samtidigt som Kettu också in i minsta detalj skildrar det våld som utövas mot kvinnor i krig.
Den älskade SS-officerens bräcklighet förstärker barnmorskans kraft; hon är en jordmoder som helar med örter i samklang med Ishavskustens vilda natur. Hon representerar liv och död och människoartens djurlika ursprung medan han förvandlas till en jägare, fångstman och till visigoternas ledare Alarik i hennes famn. Vilket ytterligare förstärker melodramatiken till en Wagneroperas nivå och könsföreställningarna till något hämtat från 1930-talets primitivism à la D H Lawrence eller Artur Lundkvist.
Älskarens aktiva deltagande i folkmordet i Babij Jar i Ukraina bildar ännu en av dessa historiska replipunkter som visar att myten om allmodern ändå är förankrad i en historisk verklighet. Det realistiska vävs in i myten om Modern och i mytologiseringen av kärleken i vars namn vi offrar allt. Så denna vidunderliga och grymma berättelse kan förstås inte återges utan högstämd prosa och grandios metaforik. Att förbanna, hylla, yla, älska och svära på finska är något annat än att göra det på svenska. En eloge till översättaren Janina Orlov som nu har berikat även svenskan med ett flertal kärleksfulla och liderliga kuttranden och benämningar på kvinnan respektive mannen. Eller vad sägs om rosendunört, kärrslyna, pälsdosa för stammisar eller sockerollon, gubbtjäder och klumpkuk?
En mer måttfull svensk läsare kanske inte riktigt förstår det storslagna i de vida gesterna och de livs- och dödsfamnande ambitionerna; det är sannerligen en myt att finnarna skulle vara så tystlåtna, kylslagna och inåtvända. Vitalismen lever i finsk prosa.
Gå till toppen