Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Barndomssår och föräldrar

I en tid då vi föräldrar ofta plågas av dåligt samvete över att inte räcka till, är insikten omtumlande att just de som verkar ofelbara, kanske är de som misslyckats mest med sina egna barn.

Listan är lång: Jean Jacques Rousseau, Maria Montessori, Anna Wahlgren och nu även Alice Miller (1923–2010): gurun inom barnpsykologi som stred för barnens rättigheter och som förespråkade en lag mot barnaga. Men det är stor skillnad mellan att lära och att leva.
I Martin Millers bok om sin mor ”Das wahre Drama des begabten Kindes. Die Tragödie Alice Millers – wie verdrängte Kriegstraumata in der Familie wirken” (Det begåvade barnets verkliga drama. Alice Millers tragedi – hur förträngda krigstrauman påverkar familjen) berättar han om sin uppväxt, och exemplifierar allmängiltiga sammanhang.
Alice Miller föddes i Polen som Alicija Englard och tog under krigsåren namnet Rostovska, för att utplåna sin judiska bakgrund. Hon traumatiserades som barn av kriget och sin kärlekslösa familj. Efter 1945 talade hon aldrig om kriget, om att behöva utplåna sin identitet. Hon sökte sig senare till Schweiz.
I sin forskning kom hon att verka för barns rättigheter och beskrev hur barnets självdestruktiva strategi att alltid vilja göra föräldrarna till lags och glömma de egna behoven kan leda till psykisk sjukdom. Men det var hon själv som var barnet, hon fungerade aldrig som förälder.
I Tyskland sägs vartannat barn som växt upp under andra världskriget ha upplevt ett trauma, vart tredje lider än idag av följdsymptom. En hel generation har inte bearbetat sina upplevelser, utan lagt locket på och fört dem vidare till sina barn, en så kallad sekundär traumatisering. Enligt psykologer tar det uppåt fyra generationer att bli frisk från obearbetade trauman. Ändå var det var först 1980 som krigstraumatisering erkändes som diagnos i Tyskland. Vad som inte finns, kan varken behandlas eller forskas om – än mindre talas om. Krigets erfarenheter påverkar en befolkning långt efter fredsslut, alltid.
Martin Miller beskriver hur hans mor kort efter hans födsel lämnade bort honom det första halvåret. När hans syster föddes med Downs syndrom sex år senare krackelerade familjebilden totalt. Då lämnades båda barnen bort igen, Martin skickades till ett barnhem i två år för att kureras för sin sängvätning.
Fadern, även han psykolog, både slog och förödmjukade sonen i intima tvättritualer. Modern lät det ske.
Barndomen ger så djupa sår att Alice Miller rekommenderar den vuxne Martin att gå i terapi. Från terapeuten får hon rapporter om vad som sägs – hon vill ha total kontroll. Kritik, det hon själv såg som centralt i sina terapier, förkastar hon och istället demoniseras sonen. Det är en destruktiv och symbiotisk relation, där kärlek ersatts med maktmissbruk och förnedring.
Genomgående projicerade hon bilder av forna fiender på alla nära relationer.
Vid livets slut skrev Alice Miller ändå: ”Jag kunde känna in mig i så många människor, bara i min son kunde jag det inte. Jag var en dominant, hatfylld, farlig och destruktiv mor”.
Martin Millers bok är sorglig, men insiktsfull läsning, inte bara för den som vill veta mer om Alice Miller.
Gå till toppen