Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Han som tog livet på allvar

Idag är det 100 år sedan Albert Camus föddes. Hans författarskap tvingar oss att rannsaka oss själva, skriver Olof Åkerlund.

Mitt på dagen den lätt regniga måndagen den 4 januari 1960 färdades fyra personer i en Facel Vega, en exklusiv fransk sportbil, längs riksväg 5 norrut mot Paris. Vid den lilla byn Villeblevin förlorade föraren, förläggaren Michel Gallimard, kontrollen över bilen som rusade rakt in i ett platanträd innan den flög vidare in i ett annat träd.
Michel dog efter ett par dagar av skadorna, hans fru Janine och deras dotter Anne som båda satt i baksätet klarade sig mirakulöst nog helskinnade. Den fjärde resenären, 46-årige Albert Camus, dog direkt. I hans ficka hittade man en biljett – han skulle ha tagit tåget men blev övertalad att följa med i bilen.
Camus brukade säga att det mest absurda sättet att dö på var i en bilolycka. Vilket märkligt slut då, man vill nästan säga passande, för en man som ägnat stora delar av sitt liv åt att analysera och gestalta människans absurda villkor.
Albert Camus föddes på dagen för 100 år sedan i dåvarande Mondovi i Franska Algeriet. Hans far dog i strid i första världskriget, året efter sonens födelse. Han växte upp under enkla förhållanden med en mor som var nästintill döv. Han studerade så småningom filosofi vid universitetet i Algers och var en hängiven fotbollsspelare innan han drabbades av tuberkulos vid 17 års ålder.
Hans berömmelse som författare stammar främst från tre romaner: ”Främlingen”, ”Pesten” och ”Fallet”.
Den förstnämnda berättas ur huvudpersonens Meursaults perspektiv. Så här lyder den klassiska inledningen i Jan Stolpes översättning:
”Mamma dog i dag. Eller igår kanske, vet inte.”
Man ryser vid det korta konstaterandet. Meursaults kalla framtoning under den varma och skoningslösa algeriska solen träffar rakt i magen. Den avskalade prosan har delvis amerikanska förebilder, men språket i ”Främlingen” var en sensation när den kom 1942 och man kan följa dess influenser fram till i dag. I Sverige finner man spår av det i till exempel Magnus Dahlströms böcker och i otaliga debutromaner.
Meursault driver genom världen utan reflektion, utanför det spel av sociala regler som kanske begränsar men också skapar trygghet i ett samhälle. När han i bokens vändpunkt skjuter en arabisk man på stranden framstår det inte som en viljehandling, utan som en effekt av hettan och solens starka ljus.
Han fängslas och döms (mer för sin likgiltighet än för själva mordet) till giljotinering och det är i romanens andra del, när han befinner sig i dödens närhet, som hans engagemang tar vid. När den avvisade fängelseprästen tränger sig in i cellen blir Meursault, som likt Camus inte tror på Gud, arg och vreden frigör honom: ”inför denna natt som var fylld av tecken och stjärnor öppnade jag mig för första gången för världens ömma likgiltighet. När jag upplevde den så lik mig själv, ja så broderlig, kände jag att jag hade varit lycklig och jag var lycklig igen.”
Få författare får läsaren att rannsaka sig själv som Camus. Genom första delen av ”Främlingen” väger vi vår egen likgiltighet mot Meursaults och i andra delen prövas vårt förhållande till den ofrånkomligt stundande döden. Mästerverket ”Pesten” går inte att läsa utan att fundera över vilket roll man skulle tagit i den till synes tröstlösa kampen mot farsoten. Domaren/botgöraren Jean-Baptiste Clamences välformulerade bekännelser i ”Fallet” ställer oss till svars för de egoistiska motiven bakom våra goda handlingar.
Men det finns anledning att även titta bortom romanerna, inte minst på essän ”Myten om Sisyfos” som publicerades strax efter ”Främlingen”. Mellan den uppseendeväckande förstameningen ”Det finns endast ett verkligt allvarligt filosofiskt problem: självmordet” och de märkliga slutorden ”Man måste tänka sig Sisyfos lycklig” ger Camus sin bild av det absurda tillståndet. Det absurda finns inte givet i världen och inte heller i människan, utan i mötet dem emellan. Det uppstår när människans medfödda krav på rationalitet, rättvisa och mening konfronteras med ett likgiltigt universum.
Att leva för något annat, för en stor idé eller för hoppet om ett annat liv, är för Camus att förråda livet. Revolten som måste prägla tillvaron är utan hopp. Det låter dystert, men är egentligen en livsbejakande motsats till en uppgivenhet. Det är också motsatsen till den farsot som går under namnet positivt tänkande, som manifesterar sig som breda vita leenden och tips om ”tio steg till ett bättre …” på framsidan av glättiga magasin. Det handlar kort sagt om att ta livet på allvar.
”Myten om Sisyfos” är en bok som jag vill sätta i alla femtonåringars händer. Och i alla trettioåringars, fyrtiofemåringars och sextioåringars också. Det är en bok som talar direkt till tonåringens själ. Men även till alla dem som mellan dagishämtningar, övertidsarbete och helger tillbringade på köpcenter har glömt bort att de också är meningstörstande varelser i en värld som inte stillar detta begär.
Årets Camus-jubileum är naturligtvis en händelse i Frankrike, men även i många andra länder. I dag och i morgon pågår en stor Camus-konferens i London. I Sverige har Ingmar Simonsson i höst gett ut biografin ”Fransk-algeriern Albert Camus” och i december kommer Jenny Maria Nilssons ”Albert Camus: varken offer eller bödel” . Men det hindrar inte det sorgliga faktum att varken ”Pesten”, ”Myten om Sisyfos” eller ”Människans revolt” finns i aktuella utgåvor på svenska.
Den i andra länder levande Camus-debatten återkommer ofta till frågan om han ska räknas till existentialisterna. Det låter kanske som en nördig specialistdiskussion men jag tror att den är viktig för att förstå hans egenart.
Existentialisterna, även de kristna, försökte handskas med det faktum att Gud är död, det vill säga att den absoluta allsmäktiga skaparen inte längre var en självklarhet. På olika sätt försökte tänkare som Kierkegaard, Nietzsche och Sartre hitta sätt att ersätta denna tomhet. Camus var istället beredd att fullt ut acceptera den. Han var inte post-kristen, men inte heller kristen i sitt tänkesätt. Snarare hörde han hemma i en homerisk värld, i en icke-religiös variant av antikens naturtillvända pluralistiska andlighet. Från den stämningen utgick hans starka rättspatos som vände sig mot alla former av totalitarism och absolutism.
Han kritiserade dödsstraffet och såg kopplingen mellan kristna och marxistiska fundamentalister. När de riktade blicken mot en skimrande horisont, höll han den stadigt fäst på det enda och ändliga livet.
Gå till toppen