Att fotografi uppstår i mötet mellan ljus och mörker är en gammal sanning så förutsättningarna borde vara goda. Novembermörkret är nattsvart liksom skyltfönstret på det lilla fotogalleriet för fotokonst på Föreningsgatan i Malmö. Jag är på väg att vända när jag får se lappen med fem välkomnande bokstäver.

En karusellprojektor spelar förstafiolen i svenskperuanska Trinidad Carrillos utställning. Projektorn surrar, men envisas med att visa samma bild. Jag noterar att projektorn kanske hakat upp sig och får veta att den bara ska visa en bild.

Räcker en bild för att det ska vara en utställning? Så upptäcker jag fyra, fem albumstora bilder på en hylla i halvmörkret.

Jag försöker förstå, försöker se vad fotografen sett och framför allt vad fotografen vill att jag ska se, men hittar inte det nedtonade och innerliga fotografi som andra sett och lyriskt berättat om. Inser att det här är en konst som är svår att klä i ord eftersom den inte försöker hävda något utan bara är. Och att den just därför ställer krav på mig som betraktare. Det här är långt ifrån pressbildens ”Tro mig” eller reklambildens ”Köp mig”. Fokus ligger istället på det undermedvetna – ”oförklarliga rädslor, sammanhang, ansvar, tiden och drömmarnas tydliga och samtidigt svårtydbara metaforiska språk”.

Det är från böckernas värld jag känner Trinidad Carrillo. Hennes första bok ”Naini and the Sea of Wolves” vann det Svenska fotobokspriset 2008, samma år som hon blev nominerad till The Deutsche Börse Photography Prize. Och i hennes senaste, ”The Name from Mars” (2013), finns det som jag förgäves försöker hitta på utställningen.

Varje bild är en berättelse, varje nyans den rätta, långt från den ensamma projektorn och alldeles tätt inpå det vackra och drömska.