Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

En strid för Strindberg

Strindberg – ett liv. Lind & Co.
Göran Söderström försöker rädda August Strindbergs ära. Ett försök som kan resultera i ett standardverk, skriver Nils Gustafsson.

Theodor Kallifatides har berättat att han lärde sig svenska med hjälp av ”Fröken Julie”. När han en tid senare blev inbjuden till en kräftskiva testade han, runt midnatt, för första gången sitt nyvunna språk och utbrast ”Det tycks mig som om vi samtliga voro berusade!”
Strindberg är så stor att hans texter var det naturliga valet för en grekisk författare som en gång behövde lära sig svenska. Han är så stor att vi får dras med honom.
Att skriva om Strindberg är både tacksamt och svårt. Tacksamt för att han är produktiv, för att han rör på sig, för att han träffar intressanta människor, och inte minst för att han hittar på så mycket dumheter.
Det är svårt eftersom han är så genomtröskad. Det är som Jan Myrdal har sagt: ”I svensk intellektuell offentlighet är det nu med den döde Strindberg som med svinet i fransk kokkonst: allt kan användas utom skriet!” Hur ska man kunna krama ut något mer ur detta storhövdade diktarämne?
Göran Söderström väljer den allomfattande ansatsen. Varenda punkt i Ågusts skiftande öden gås igenom. Citatspäckat skrider verket fram från födelsen på Riddarholmen 1849 till slutet i Blå tornet halv fem på eftermiddagen den 14 maj 1912.
Boken bygger på en lång forskargärning: 1972 disputerade Göran Söderström på en avhandling i konsthistoria om Strindbergs måleri och mycket av materialet till boken är insamlat redan under 1960-talet. Han var också Strindbergsmuséets chef under många år.
Och resultatet är imponerande. 700 sidor. 1288 noter. Över 900 namn i personregistret. Rikt illustrerad.
Söderström tycks vilja framstå som den slutgiltige uttolkaren av Strindbergs livsöde. Han trycker på sina egna kvalifikationer som Strindbergsforskare och kritiserar sina föregångare: Olof Lagercrantz hade fel om det, Gunnar Brandell om detta. Det var inte en kopiebok som Strindberg kopierade sina manuskript i, som Axel Lundegård felaktigt påstår, det var en hektograf, och därför är han otillförlitlig som ögonvittne.
Men mer än något annat är Söderströms bok ett försök till äreräddning. Många av Strindbergs mindre smickrande sidor tonas ner eller vänds i sin motsats. Skilsmässan var Siris fel, och hon var för övrigt en dålig skådespelerska som slösade bort underhållet och dessutom drack för mycket.
Inte heller var han antisemit. Ok, kanske en smula ibland, men det var minsann Heidenstam också! Han övergav sina vänner, visst, men bara om de förtjänade det. Han var den mest bildade mannen i sin samtid. Han söp inte, och om han ändå gjorde det blev han åtminstone inte redlös, för han kunde tåla stora kvantiteter.
Söderström anstränger sig till och med för att säga något snällt om Strindbergs naturvetenskap. Dennes ”i princip helt riktiga teori” om grundämnenas enhet ledde inte till några genombrott eftersom han förlitade sig på föråldrad litteratur. Då talar vi ändå om en man som försökte leda i bevis att jorden var platt, att stjärnorna var hål i himlen och att lungtuberkulos var en nyromantisk bluff.
”Strindberg – ett liv” har flera stora förtjänster. Även om det kan vara svårt att alltid hålla med om tolkningarna är det en genomgående gedigen hantering av källmaterialet. Tack vare Söderströms konsthistoriska pionjärarbeten finns här också en ordentlig genomgång av Strindbergs utveckling som målare, som också sätts i sammanhang med hans kontakter med andra konstnärer, den samtida konstkritiken, och Strindbergs egen kritik. Detta gör att den rent litterära analysen blir en aning åsidosatt, men det har vi andra böcker till.
Ett annat bidrag är ett fokus på Strindbergs ambivalenta förhållande till homosexualitet. Som Söderström visar är Strindberg å ena sidan ofta starkt negativ till homosexualitet och är livrädd för att han själv eller hans barn ska drabbas av detta. Å andra sidan kan han stundom uttrycka en stor förståelse och är en av de första i Sverige som behandlar homosexualitet litterärt.
I denna dubbelhet, som går igen i mycket av det Strindberg tänkte och gjorde, betonas dock den mer förstående sidan. Även om inte heller Söderström tror att Strindberg någonsin hade en homosexuell förbindelse, skildras det hur han låter sig ”uppvaktas” av olika yngre män. Samtidigt tonas hans heterosexuella praktik ner: förhållanden till kvinnor beskrivs som platonska, och bordellbesöken föses undan.
I förlagsreklamen och baksidestexten till boken står det att ”Strindberg idag skulle kunna kallas ’queer’”. Den som har bespetsat sig på en revolutionerande queerteoretisk omtolkning av Strindbergs livsgärning blir dock besviken – ordet ”queer” förekommer ingenstans i texten. Men sammantaget blir intrycket gott. ”Strindberg – ett liv” ser ut att kunna bli ett nytt standardverk för dem som intresserar sig för Kallifatides svensklärare.
Och kanske har jag varit en smula orättvis, men alla recensioner är i slutänden orättvisa. För som Strindberg skriver i ”En blå bok III”: ”Våra böcker äro gjorda att läsas tyst, att viskas i örat; men tidningen, den talar alltid högt, den skriker ut hemligheterna, och därför har den skulden.”
Gå till toppen