Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Ingen människa är en ö

I morgon utkommer Åsne Seierstads stora bok om Anders Behring Breivik och terrorattentaten i Norge. Sydsvenskans Andreas Ekström fick den första svenska intervjun med henne.

Från någonstans mitt i klungan hördes ett svagt jämrande. Det kom låga stön och några gurglande läten. Sedan hördes bara små pip. Till slut var det alldeles tyst.
Det hade varit elva bultande hjärtan mot stigen. Nu bultade bara ett.
Läsaren har här kommit till sidan tio, inte längre, i Åsne Seierstads ”En av oss — en berättelse om Norge”. Man måste inte vara norrman, eller förälder, för att få fysiskt ont av texten. Det räcker rätt bra att vara människa.
Åsne Seierstad är möjligen Norges enda internationellt kända journalist. Hon blev bekant för en bredare allmänhet som orädd krigskorrespondent på nittiotalet, och skrev sedan flera uppmärksammade böcker.
När dåden den 22 juli 2011 inträffade var Åsne Seierstad strängt upptagen med ett nytt journalistiskt projekt — hon följde livet på en flickskola i Libyens huvudstad Tripoli.
Snabbt insåg hon att hon måste tänka om.
Men det hon föresatte sig att skriva — en stort anslagen berättelse som skildrar både Norge och dramats huvudpersoner — visade sig bli tidskrävande. Till tvåårsdagen av händelserna hade det, enligt Åsne Seierstads beräkningar, utkommit 37 norska böcker som på något sätt skildrar eller analyserar dåden i Oslo och på Utøya. Det finns vittnesskildringar, det finns kulturjournalistiska och analytiska verk, det finns akademiska skrifter, sådana som behandlar antropologiska och teologiska aspekter, och så finns det en bisarr samlingsvolym med utdrag ur Anders Behring Breiviks mejlkorrespondens, som en hackargrupp lyckades lägga beslag på.
Så varför en bok till? Åsne Seierstad har också ställt sig den frågan.
– Men så hörde jag en kulturdebatt på radio, då en kommentator sa att hon tyckte att det kanske började bli för många böcker. Jag stod där hemma i köket och tänkte: Men kan du då säga att du förstår vad som hände? Kan du förklara det? Om inte, så är ju svaret att det faktiskt behövs fler.
Åsne Seierstad borde veta. Hon äger dem alla.
– Jag anser att inte en enda är onödig eller överflödig. Och jämför med Andra världskriget. Skulle man sagt så år 1947, att nu räcker det?
För elva år sedan utkom ”Lasermannen — en berättelse om Sverige” av författaren och journalisten Gellert Tamas. Det är inte bara undertiteln som har likheter med Åsne Seierstads bok. Dramatiseringen, med återgivna replikskiften och miljöbeskrivningar, har också likheter.
Men Åsne Seierstad säger att hon ändå har varit försiktig med allt sådant:
– Jag menar att jag har belägg för allt jag har skrivit. Självklart kan jag inte veta exakt hur orden föll i alla lägen. Men det som vännerna berättar, eller det som har kommit fram i polisförhör, någon säger att Anders sa att han skrev en bok, och personen svarade ”vem ska läsa den?” och han sa ”vänta och se”... Det har jag då skildrat som en dialog i stället, för att göra materialet tillgängligt. Nu ska jag vakta min tunga här, men jag kan tryggt säga att jag inte har hittat på något.
Ett känt exempel ur ”Lasermannen” handlar om när en person betalar med ”en skrynklig tiokronorssedel”, något som ju författaren knappast med säkerhet kan veta stämmer. Kan sådant ändå vara en rimlig dramatisering, för att skapa närvaro och tidskänsla? Det tyckte Gellert Tamas, medan Åsne Seierstad är mer formalist på den punkten:
– Det skulle inte gå an för mig. Men jag har gjort min research. Jag har sett björkarna utanför Anders Behring Breiviks barndomshem, jag har varit i lägenheten, jag har pratat med alla som vill prata med mig.
Alla ville inte det. Anders Behring Breivik själv, till exempel. Bara beslutet att be om en intervju var plågsamt och svårt. En förälder som förlorat ett barn och som medverkar i boken satte upp ett enkelt villkor: om han får komma till tals, då medverkar inte jag.
– Jag hade nog velat träffa honom, jag är ju journalist, jag vill veta saker. Men jag är samtidigt glad att jag slapp. Jag hade ju behövt värdera delar av materialet annorlunda och behövt ta ställning till honom, även om jag inte tror att han hade sagt något annat än samma bla-bla-bla som han gjorde i rätten.
Det finns ett hat mot och en hetta kring Anders Behring Breivik som förmodligen är svår att helt förstå för alla som inte bor i Norge. Omslaget på Åsne Seierstads bok består av en bild från Utøya. Det svenska omslaget visar en bild på mördaren, snett bakifrån.
– Jag la in mitt veto mot att ha en bild på honom på den norska utgåvan. Det finns en stark vilja hos en del personer att inte ge honom mer uppmärksamhet i någon form alls.
Hur förhåller du dig till det? Att din uppmärksamhet kan gynna honom och hans idéer?
– Att glömma 22 juli, det går inte. Vi måste försöka förstå vad det var, vad det innebar, och då måste vi försöka förstå vad som skapade Anders Behring Breivik. Att han sökte uppmärksamhet, visst, det var ett av hans främsta mål, att bli sedd och beundrad. Han kallade ju rättegången en scen. Men att därför säga ”vi ska inte prata om honom” blir fel. Igen: Skulle man säga det om Hitler?
Det har nyss varit val i Norge. Den vänster som var Anders Behring Breiviks måltavla nådde viss kortsiktig framgång 2011 — men nu hamnar Fremskrittspartiet, Norges lightversion av Sverigedemokraterna, i regeringen. Anders Behring Breivik var medlem i Fremskrittspartiet fram till 2007, och stöttade det på olika sätt fram till 2009.
– Men den kopplingen, mellan dåden och det partiet, är det fler som gör i utlandet än i Norge. Fremskrittspartiet har ju inte rötter i nazism och rasism på samma sätt som många andra europeiska partier långt till höger har, och på något sätt vill inte Norge göra den här kopplingen. Fremskrittspartiets seger har ingenting med Breivik att göra. Den handlar om att mycket vill ha mer. Och att vi inte vill dela med andra.
Så hur märks 22 juli i ert politiska klimat?
– Inget blir riktigt detsamma. Norrmännen har känt en sårbarhet. Vi hade en polis och en krisberedskap som inte fungerade, det satte djupa spår.
”En av oss” är konstruerad som en roman. Anders Behring Breiviks sorgliga barndom och uppväxt är ett spår. Det samtida Norges politiska utveckling är ett spår. Och så får man lära känna några unga människors resa genom tonåren mot politisk medvetenhet.
Alla dör inte. Bara de flesta. Att läsa sig genom de 540 sidorna i väntan på slutet för dessa levandegjorda mördade barn är en utdragen psykisk misshandel.
Ett sms är med i boken, från barn som ännu lever medan skotten viner på ön:
Viälskar er över allt på jorden hälsningar banoOCHlara det är en med pistolHär vi ringer när vi är i säkerhet
Jag ringer en vän i Trondheim. Han heter Marcus, han är svensk, men har bott i Norge i mer än ett decennium. Han säger att 22 juli gjorde honom norsk. Han har läst allt han har kommit över. Jag säger att jag var tvungen att kisa när jag läste vissa partier i Åsne Seierstads bok, läsa lite snabbt. Han korrigerar mig med hetta: ”Du får inte kisa fattar du väl. Det är en avgrund. Men du måste se ner i den.”
På våren före terrordåden flyttade Anders Behring Breivik till en gård några timmars körning från Oslo. Det var här de praktiska förberedelserna ägde rum. Och det är nu som Anders Behring Breiviks värld blir bisarr bortom förstånd. Inte ens hans egna förklaringsmodeller i dagboken räcker. Texten han skriver är närmast oläsbar i stora stycken. Men skribenten blir en maskin. Han analyserar vad han behöver göra — som till exempel att i god tid äta rejäla doser anabola steroider, för att inte drabbas av empati och råka avbryta dödandet.
”För ditt eget samvetes skull. Svara nu: Är ni flera? Var är de?”
Breivik såg upp på honom.
”Det är bara jag”, sade han. ”Det är bara jag.”
Det. Är. Bara. Jag.
Rättspsykiatri är ett oprecist instrument. En rad utredningar har visat att Anders Behring Breivik visserligen har en del psykiska åkommor, men ingen som är så omfattande att han kan bedömas fri från straffrättsligt ansvar.
– Så i den meningen är han inte galen. Han är tillräknelig. Han hade ett val. Han kunde vända om, och han visste det. Allt är kallblodigt gjort. Men... han är ju ändå galen. HELT från vettet, säger Åsne Seierstad.
Hon vet att hon som opartiskt skildrande journalist inte bör ha starkt formulerade åsikter om hur Anders Behring Breivik ska behandlas, men har det ändå.
– Jag hoppas att han aldrig någonsin släpps ut.
I Norge kan man som mest dömas till 21 års fängelse. Sedan, om man bedöms som farlig för samhället, kan man hållas i förvar. Åsne Seierstad lämnar en viss öppning: Kanske att en svårt sjuk och mycket gammal Anders Behring Breivik i en framtid skulle kunna överföras till ett sjukhem. Men en vital och vältränad 72-åring? Som en fri man på norska gator?
– Han vore livsfarlig för samhället då också. Och han skulle kanske heller inte överleva. Jag talade med anhöriga pappor som ångrade att de inte hade försökt döda honom under rättegången. De sa att de borde ha försökt något, vad som helst, förgiftade dartpilar... Vad som helst. Och så lovade de varandra att döda honom om han någonsin kommer ut.
Anders Behring Breivik sitter i en specialcell. Han har skrivit rättshaveristiska tirader med klagomål på hur han behandlas. Kaffemuggarna är inte tjocka nog, så kaffet blir kallt för fort. Hans Lacoste-tröjor returneras felvikta från tvätteriet. Han får inte skriva brev till meningsfränder eller kommunicera skriftligt om något som liknar politik, det räknas som anstiftan till brott.
Han visar inga tecken på ånger.
Det fanns cirka 550 personer på Utøya. Mördaren dödade 69 av dem, plus åtta personer vid sprängdådet inne i Oslo.
– Man känner starkt för Simon och Håvard och de andra barnen som jag berättar om. Det är familjernas förlust, men också Norges förlust och till slut varje enskild människas förlust. Så har det ju varit för mig också. Det är svårt att bära för alla.
Åsne Seierstad är mamma till två barn, de är tre respektive fem år gamla. Precis tillräckligt unga för att ha kunnat flyga under radarn. Hade den äldsta varit bara kanske två år äldre så hade hon hört berättelsen om han som gick omkring på en ö och sköt barn.
– Det är klart att det kommer åt mig, och jag är tacksam över att de är så små. Men jag får utlopp för mina känslor genom texten. Jag har inget annat terapeutiskt behov. Och det är för övrigt inte mig det är synd om här. Tänk på pappan som tusen gånger har tänkt sig in i sin sons rörelser, när han hasade nedför en slänt och skulle sätta sig i säkerhet, men stannade till för att någon ropade. Han har tänkt och tänkt och försökt styra pojken vidare, så att han inte stannade, utan fortsatte in i skydd bakom en sten som kanske hade räddat hans liv.
Alla sår läker, säger man. Men det här? Kan man tänka sig att Norge läker?
Ett sätt att mäta skulle kunna vara humor. I serien ”Rocky” av Martin Kellerman, omåttligt populär i Norge, finns ett litet försiktigt försök. Huvudpersonen talar om sin vilja att leva utanför samhället, varpå en vän med teatraliskt orolig blick frågar om denna vilja inkluderar köp av stora mängder konstgödsel.
Som Anders Behring Breivik gjorde sin bomb av.
Men mer än så har ingen riktigt skojat. Så när kommer skämten? Åsne Seierstad behöver inte tänka efter:
– Aldrig.

Kommer till Malmö i december

Namn: Åsne Seierstad.
Född: 1970 i Lillehammer.
Bor: Oslo.
Familj: Två barn.
Aktuell: Med nya boken ”En av oss — en berättelse om Norge”. Kommer till den internationella författarscenen i Malmö den 11 december, där hon intervjuas av denna tidnings tidigare chefredaktör Daniel Sandström.
Yrkesliv: Utrikeskorrespondent från flera krigszoner. Skribent i internationell press. Författare till bland annat ”Bokhandlaren i Kabul”, som har sålt mer än tre miljoner exemplar världen över.
Nästa projekt: Att återgå till den avbrutna boken om en flickskola i Libyen.
Läser just nu: ”Barndom” av JM Coetzee.
Gå till toppen