Fragmenterad och förströdd varseblivning kännetecknar västerlandet i tjugoförsta seklet. Enligt filosofen Byung-Chul Han är detta en regression. I ”Trötthetssamhället” jämställer han samtidsmänniskans tillvaro, präglad av multitasking och ett överskott av intryck, med livsvillkoren för vilda djur.

Ett vilt djur måste av överlevnadsskäl ha en ständig bred men ytlig uppmärksamhet. Liksom samtidsmänniskan har det få chanser till djup kontemplation. I stället krävs en hyperuppmärksamhet med raska fokusväxlingar som inte tillåter leda. Och leda, enligt Byung-Chul, är en grogrund för kreativa och intellektuella processer. Hyperuppmärksamhet och multitasking är med andra ord inte en produkt av civilisationens utveckling utan ett hot mot den.

Han träffar otäckt mitt i prick när han reflekterar kring övergången från disciplinsamhällets ”du måste” till prestationssamhällets ”du kan”. Kravet på att ständigt kunna leder till depression och utbrändhet – och prestationssamhällets trötthet är en ensam-trötthet.

Som ett alternativ skissas visionen av en talande, seende, försonande trötthet. Här aktualiseras Peter Handkes samtidsklassiker ”Tankar om tröttheten” där liknande idéer formuleras: Handke talar om en ”vi-trötthet” där vi inte är trötta på varandra, utan med varandra.

Vart denna vi-trötthet skulle leda mer konkret preciseras inte. Men jag läser in en chans till ökad samhällsgemenskap. Hyperuppmärksamhetens vilda tillstånd av allas krig mot alla ersätts av kontemplativ solidaritet? Det låter som en utopi, men kanske har vi åtminstone rätt att drömma.

Byung-Chul räds inte att hårdra. Redan på sidan sju börjar jag ha mina invändningar. Hur kan han sitta mitt i EU – han är korean men verksam i Tyskland – och påstå att samtiden inte längre präglas av gränser och murar? Ser han inte att samhällsstrukturer inte ersätter varandra utan lagras ovanpå varandra som i den mänskliga hjärnan, där neocortex inte ersatt reptilhjärnan utan har uppstått ovanpå den?

Under det globaliserade prestationssamhället fortlever nationalstaternas vi/dem-struktur som gör globaliseringens vägar enkelriktade: VI i EU kan ohindrat nå DEM. Men ve DEM om de försöker komma hit till OSS. Dessa mina invändningar visar inte på en brist i Byung-Chuls text. Tvärtom. Han tillhör de filosofer som engagerar läsaren i en dialog genom att öppna för ifrågasättande. Därmed föds nya egna tankar i den som läser, och filosofins syfte förverkligas: Att hålla tanken levande, inte att steloperera den genom att oemotsägligt vilja slå fast hur det en gång för alla är.