Kultur

En mästerlig färd mot helvetet

Boel Gerell har sett "Mannen utan riktning".

I ”Mannen utan riktning” skildrar skådespelarna skickligt den helvetiska flygplatsterminalen.Bild: Lars Brundin
Kön till incheckningen är lång på Malmös nyaste flygplats. En barsk flygvärdinna uppmanar oss att hålla hårt i boardingkortet, tappar vi bort det får vi kanhända aldrig något nytt. Frågan är vart vi ska åka? Till Hollywood eller månen, naturen eller mamma? Valen tycks oräkneliga men när flyget väl avgår visar det sig att bara en enda destination kan erbjudas: No Mans Land aka Helvetet.
Tjugofem år har gått sedan Moomsteatern först tog plats bland Malmös fria grupper. Ett kvarts sekel av högst skiftande uppsättningar, ofta i samarbete med andra och med ämnen som på ett eller annat sätt gestaltar upplevelsen av att vara annorlunda.
Till de riktigt lyckade symbioserna hörde 2010 års uppsättning ”Compagnie of Strangers” tillsammans med kärnämnet i Varietéteatern Barbès: Pelle Öhlund och Nina Jemth. Samarbetet prövades redan i ”Elefantmannen” 2007 och ”Featuring Pierre Björkman – solo on stage” 2008 men nådde i den nya uppsättningen nya dimensioner i en poetiskt hänförande kavalkad av scener ackompanjerad av huskompositören Jan-Erik Sääfs musik.
I ”Mannen utan riktning” läggs ytterligare ett element till konceptet när videodesignern Signe Krogh tolkar styckets tema i flammande eldslågor och ominöst förbiglidande mörka moln. Inspirationen för dramat är Dante Alighieris 1300-talsverk ”Den gudomliga komedin” men det gör egentligen detsamma. Hellre än att tolka förlagan skapar ensemblen nytt och färden till helvetet sker med en fot kvar i samtidens träsk av kommersialism, egoism och alienation.
Och det är väl lika bra att säga som det är: jag är betagen. Lyhört tas skådespelarnas kompetens till vara i roller som gör handikappet till en tillgång hellre än en belastning. Pierre Björkmans jovialiska värme blir till en omtänksam och allvetande Vergilius. Med kraftfull pondus gör Gunilla Ericsson en skämmande sanningsenlig flygvärdinna medan Ronnie Larsson griper som den tungsint iakttagande Dante.
Sömlöst går scenerna i varandra; tablåer flammar upp och släcks, gestalter krumbuktar sig i eldslågornas sken och glider ut igen. Signe Kroghs videoprojektioner är effektfulla utan att ta över och fungerar dessutom enastående väl tillsammans med Jan-Erik Sääfs musik, framförd av kören Petri Sångare och kammarorkestern Musica Vitae. Replikerna, som annars tenderar att vara ensemblens svaghet, byts mot gester och rörelser som säger långt mer än ord.
Och det är förskräckande, just som en resa till helvetet ska vara. Och samtidigt så hejdlöst roligt, skevt och gripande att nittio minuter smälter bort i värmen på ingen tid alls. Ordet är slitet och skört och ändå måste det till; detta är ett mästerverk.
Gå till toppen