Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Böcker

Silvia tar pappas parti

Drottning Silvia kämpar för sin fars heder. Johan Åsard visar hur kungahuset utnyttjar sin informella makt, skriver Wilhelm Agrell.

Våren 2010 sände TV4 reportageserien ”Familjen Bernadotte” med anledning av dynastins 200 år på Sveriges tron. Dokumentärerna var tillsynes ett exempel på klassisk underdånig hovjournalistik där man ”haft privilegiet att följa kungafamiljen bakom kulisserna”. Men privilegier är inte gratis och priset i det här fallet var att de kungliga skulle få granska och, som det uttrycktes, dela med sig av sina synpunkter före sändning.
Synpunkterna som framfördes handlade inte så mycket om innehållet utan om olämpliga detaljer. Kungen reagerade på en sekvens där en hovherre kikar genom ett nyckelhål medan drottningen var missnöjd med en intervju. Det handlade inte om vad som sades utan att det fanns en i hennes ögon ful fläck på tapeten bakom henne. Fläcken måste bort. Och mycket riktigt, när programmet sändes var fläcken borta.
Den som lade märke till detta var TV4-medarbetaren och chefen för Kalla Fakta, Johan Åsard. Men vad han framförallt reagerade på var vad som sades och framförallt inte sades under den kritiska del av inslaget med drottningen där intervjuaren Gregor Nowinski försiktigt nalkades frågan om fadern Walther Sommerlaths relationer till nazismen. Denne hade flyttat från Brasilien till Nazityskland men förnekade under sin livstid att han varit nazist. 2002 hade det dock framkommit dokument som visade att han redan i Brasilien blivit medlem i det tyska nazistpartiet.
Drottningen hamnade omgående i försvarsposition. Istället för att tydligt ta avstånd från nazismen försökte hon tona ner saken och hänvisade till att det hela ju var ”ett maskineri” och att fadern i vilket fall inte varit politiskt aktiv eller soldat utan direktör för en fabrik som tillverkade elektriska leksakståg och delar till gasmasker. Faderns redan kända långvariga partimedlemskap trillade på något sätt bort.
Åsard retade sig på de följdfrågor som inte ställdes. Och där, i tomrummen och oklarheterna i drottningintervjun, kom impulsen till Kalla Faktas eget grävande i det förflutna. Arbetet med de reportage som skulle följa utgör huvudtemat i Åsards bok ”Drottningens hemlighet”. Läsaren får följa med den journalistiska arbetsprocessen, det trägna letandet, återvändsgränderna, men också de plötsliga och oväntade fynden. Det är flyt i framställningen som ställvis är spännande, till och med mycket spännande. Men boken innehåller också något annat och viktigare. Reportagen leder till reaktioner, inte så mycket från andra medier som från drottningen själv och det nätverk som aktiveras och på så sätt för första gången blir synligt.
Åsard och hans medhjälpare får fram uppgifter som visar att den fabrik som Walther Sommerlath drev i Berlin hade övertagits från en judisk fabrikör inom ramen för den nazistiska regimens program för ”arisering” av företag ägda av judar. Åsard försöker i god tid få en intervju med drottningen för att få kommentarer till de nya uppgifterna men får ett avvisande svar från hovet. Drottningen har inget mer att säga i denna sak. Locket har lagts på.
Men en tid efter det att programmet sänts händer något. Chefen för TV4 Jan Scherman kallar in Åsard på sitt rum. Det visar sig att han har fått ett brev från drottningen. Men det är inte sänt till TV4 utan till hans hemadress. Drottningen begär inte replik eller ett tillrättaläggande, hon låter kort och gott förstå att hon är kränkt. Brevet har en närmast hotfull underton. Scherman är rasande och ser det som ett otillbörligt försök att påverka honom – och därmed Kalla Faktas fortgående granskning. Det skulle visa sig att detta brev inte var det enda i sitt slag.
Brev efter brev skrivs till samhällets tunga makthavare som Carl-Johan Bonnier och Jacob Wallenberg. Det handlar om ett nätverk som mobiliseras, inte bara i Sverige. Den förra brasilianska senatorn Eva Blay kritiserar offentligt drottningen för att förvränga och bagatellisera historien om nazismen och judeförföljelserna. Detta resulterar i ett brev till den brasilianske expresidenten Cardoso där drottningen framhåller att Blay ”säkert blivit felinformerad av journalisterna på TV4”. Blay kan senare berätta att hon fått propåer i denna riktning från sammanlagt fyra olika håll, däribland en tidigare chef för Världsbanken.
Drottningen har dock mer långtgående ambitioner än att påverka via ombud. Hon sätter igång en egen undersökning för att vederlägga uppgifterna i Kalla Fakta och sommaren 2011 offentliggörs den utredning som skrivits av förre riksarkivarien och kammarherren vid hovet Erik Norberg. Hans slutsats är att Sommerlath genom att byta fabriken i Berlin mot mark i Brasilien gav ägaren Efim Wechsler möjlighet att emigrera dit. Båda parter tjänade enligt Norbergs tolkning därmed på affären; Walther Sommerlath kom över en lönsam fabrik och ägaren Wechsler kom undan med livet i behåll och fick åtminstone någon ersättning för sin förlorade egendom. Walther Sommerlaths heder hade därmed återupprättats och fläcken var borta, åtminstone för stunden.
Också Åsard gräver nu vidare men behöver inte gå särskilt långt. Det avgörande fyndet gör han i Norbergs egen uppdaterade utredning på hovets hemsida, med den som det visar sig ödesdigra titeln ”De glömda dokumenten”. Där framgår att Wechsler, vars dotter redan bor i Brasilien, får inresevisum dit i februari 1939. Bytesaffären som skulle ha öppnat dörren till Brasilien äger rum först i april, då visumet redan var beviljat. Norberg tycks inte ha lagt märke till att uppgifterna i de dokument han åberopar kullkastar hans egen slutsats.
Drottningens kamp för sin fars heder är både mänsklig och gripande. Men hennes agerande blottlägger samtidigt på ett förödande sätt kungahusets reella inflytande och det sätt på vilket detta kan utövas. Under decennier har kritiker av monarkin pekat på det formellt maktlösa kungahusets informella makt som en potentiell fara. ”Drottningens hemlighet” är inte vad som hände eller inte hände i en förfluten ond tid. Det är vad som händer här och nu, i och bakom den offentlighet som utgör demokratins grundförutsättning.

”Drottningens hemlighet”

Johan Åsard, Ordfront.
Gå till toppen