Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.

Skruva den som Jönsson

Henrik Brandão Jönsson har skrivit en fantastisk fotbollsbok – trots att den bara erbjuder få förklaringar, skriver Johan Malmberg.

Gräset är alltid grönare i Brasilien.

Author: Henrik Brandão Jönsson. Publisher: En resa genom världens bästa fotbollsland. Offside Press.. PublishYear: 2013.
”Är det verkligen Moacir Barbosa?”
Den tandlöse, brutne mannen som vandrar strandpromenaden i Praia Grande fram möts av barägarens fråga. För en gångs är det inte ännu en som ska banna honom för den gamla oförrätten. Tvärtom är det ett fan, en räddare i nöden som låter honom bo på soffan och så småningom ska rädda hans ära. Men först blir frågan till en lång tillbakablick på hur allt såg ut, nästan ett halvsekel tidigare, då det nya moderna Brasilien på frammarsch äntligen skulle förlösas i ett storslaget VM 1950. Alla landets drömmar som var inbyggda i fotbollstemplet, Maracana. Det var där, i finalen mot Uruguay, som Moacir Barbosa i ett ögonblicks verk lämnade första stolpen. En seger som tagits ut i förskott, en hybris som blev till smärtsam förlust, en nation som inte skulle glömma.
I strandmannen och i den stormflod av människoöden som möter oss i Henrik Brandão Jönssons ”Gräset är alltid grönare i Brasilien”, låter han oss glimtvis ana oss till landets historieskrivning. Den ekonomiska potentialen men kraftiga korruptionen. Det politiska kaoset. Den nedärvda koloniala rasismen. Och, förstås, fotbollen som religion. Tron eller vidskepelsen som är av sådana episka mått att Barbosa förblivit utfryst hela sitt liv för att han fört otur med sig. Och när barägaren och hans hustru slutligen räddar hans liv och eftermäle ska han faktiskt få bli staty. Men den reses först efter nästa sommars VM, för säkerhets skull …
Det ska ju inte få gå som 1950.
Voilà. Så slår Henrik Brandão Jönsson en båge över tid och rum, elliptiskt fulländad som en Roberto Carlos-frispark. Han, Malmöpågen som för ett decennium sedan flyttade till Rio de Janeiro och sedan dess är den främsta orsaken till att svenska tidningsläsare, inte minst Sydsvenskans, har fått en bred rapportering och kunskap om landet. Många av oss lärde känna honom genom nydanande fotbollstidskriften Offside som startades vid millennieskiftet, och som svämmade över alla bräddar av skarpt tecknade och inte så lite mytifierade människoöden. Den vågen av en fotbollens nyjournalistik rullar ju, minst sagt, oförminskad vidare.
Det ser förstås ut som en tanke att Henrik Brandão Jönsson tog med sig just den stilistiken till fotbollens hemmaplan, ingenstans fanns fler och större fotbollshistorier att berätta. I ”Gräset är alltid grönare i Brasilien” kastar han sig med liv och lust ut efter detta vidsträckta smörgåsbord som en upptäcktsresande som stegvis assimileras. Han åker buss med hardcore-huliganerna Hökarna. Ser hårdkokt alternativfotboll i Amazonas. Jagar Neymar. Jagar Garrinchas minne. Fångar Romario. Berättar hur Socrates skapade en demokratisk enklav i klubben Corinthians mitt i högerdiktaturens Brasilien.
Och hela tiden är det först och främst individernas historier han berättar. Här finns få tydliga poänger av att de representerar annat än sig själva. Det är snyggt stilistiskt, men sprider heller inte riktigt det där förklarande ljuset över landet Brasilien. Det är talande att Pelé skymtar förbi som snål middagsgäst vid en väldigt roligt beskriven bjudning i boken. Jämför det med hans roll som politisk anpassling och nyliberal pamp i denna boks raka motsats, Franklin Foers ”Fotboll förklarar världen”.
”Gräset är alltid grönare i Brasilien” är verkligen en fantastisk fotbollsbok och en rik reseskildring på många — de allra flesta! — sätt. Men kanske mer anekdotisk än helt förklarande. Inför nästa megaevenemang i hans hemstad, OS 2016, hoppas jag att något förlag låter Henrik Brandão Jönsson skriva den fullödiga historien om den nya stormakten Brasilien.
Den boken är vi nog rätt många som vill läsa.
Gå till toppen