Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Familj

Statistiken ger god hjälp i sökandet efter saknade

Varje år anmäls 4000 människor i Hans Nilssons distrikt som försvunna. Det är en del av hans arbetsuppgifter att avgöra vilka av dem som kan tänkas vara i nöd. Och sedan försöka hitta dem.

Hans Nilsson har bott i Skåne sedan 1980 – för att hans fru, frisören Margareta, inte ville bo längre upp i landet. ”Då fick jag flytta ner. Och det har jag aldrig ångrat”, säger Hans Nilsson. På bilden är han dock i Taupo på Nordön i Nya Zeeland. Foto: PrivatBild: Privat
Han jobbar som vakthavande befäl i Skåne och Blekinge och samordnar akuta polisinsatser. En stor del av dem gäller försvunna personer. Under vintern irrar många dementa bort sig. Då är tiden knapp.
– Ofta har de inga ytterkläder på sig när de går ut. Om det då är fem grader ute är det ett absolut akutläge, säger Hans Nilsson.
Är läget akut går det snabbt att få ut helikoptrar och hundpatruller. Många gånger samarbetar polisen med frivilligorganisationen Missing People, som jobbar enligt samma principer när de letar.
– Det bygger mycket på sannolikhet. Vi har statistik på alla som försvunnit och var de hittats under de senaste fyrtio åren. Och när det gäller dementa hittas 75 procent inom en radie av 1 500–2 000 meter. De går inte så långt. Det är förvånansvärt att det stämmer så bra. Men vissa försvinner längre bort.
Vart går de då?
– Ofta sitter gamla boenden kvar i minnet. Även om huset de brukade bo i är rivet sedan femtio år kan de gå dit. Och finns det någon stig kvar i närheten som de gått på för länge sedan kan de irra in sig där.
Hans Nilsson växte upp i Sörmland och tänkte först bli ingenjör. Efter gymnasiet jobbade han på ett gjuteri som tillverkade enormt tunga valsar. Men när en vän berättade om sitt jobb som polis bestämde sig Hans Nilsson för att prova. Han sökte till Polishögskolan och kom in.
För 37 år sedan gick han ut. Och han har aldrig ångrat sig.
– Man träffar alla typer av människor, ser alla delar av samhället – både de ljusa och de mörka bitarna. Och jag tycker om friheten att lösa jobbet inom de ramar som finns.
Hans Nilsson har jobbat skift i alla år, och missat många julaftnar och fredagsmys. Men det innebar också desto mer tid hemma med barnen när de var små.
Barnen fick han med sin fru Margareta, som han träffade en ovanligt snöig vinter i Skåne efter en resa till Mallorca.
På lördag fyller Hans Nilsson 60 år. Och nu har han en betydligt större familj än han hade för tio år sedan. Då bestämde han sig för att leta upp sin biologiska mamma.
– Jag hade vetat att jag var adopterad sedan jag var elva år. Då berättade mina föräldrar att de inte var mina riktiga föräldrar. Det var likadant med min syster. Henne minns jag när vi hämtade. Hon var fyra år då.
Hans Nilsson sökte upp sin mamma och träffade henne. Då fick han reda på att han hade åtta halvsyskon, och träffade dem med.
– Det var både omtumlande och jättetrevligt. Jag fick hennes förklaring. Hon berättade om när hon fick sin första son. Då var hon inte så gammal, och hon kunde inte ta hand om honom. Så det gjorde hennes mor och far.
Det var tidigt 1950-tal. Hans Nilssons mamma var piga och ogift. När hon blev gravid igen bestämdes det att barnet skulle adopteras bort. Och Hans Nilssons adoptivföräldrar betalade tolv kronor för honom.
– Förut var jag kanske inte medveten om att det var så skamligt på den tiden. Att det var så svårt att få ett andra barn utan att ha en man.
– Framförallt var det skönt att få veta anledningen. Och jag är tacksam för att jag fick ett så bra hem att växa upp i, säger Hans Nilsson.

60 årHans Nilsson

Gör: Polis sedan 37 år. Har jobbat på gjuteri och tjänstgjort för FN på Cypern och i Sinaiöknen.
Bor: Limhamn.
Familj: Frun Margareta och barnen Kristoffer och Louise.
Intressen: Jakt, odling på kolonilotten, svampplockning och resor.
Aktuell: Fyller 60 år den 16 november.
Firar: Med kalas i Dubai, där dottern jobbar som reseledare.
Gå till toppen