Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Tackar som frågar, jag mår fint

Maria G Francke om att leva utan barn.

Maria G Francke
Jag låg där, i den obekväma gynekologstolen, och spretade med benen på sedvanligt vis. Doktorn plirade genom sina glasögon och började köra runt med ultraljudsmanicken på magen samtidigt som han tittade på skärmen. Jag undrade om jag fick titta och han vred skärmen så att även jag kunde se.
Där var alldeles tomt. Det var inget där. Jag grät.
Detta är kanske det närmaste sorg jag kommit över mitt barnlösa tillstånd. Eller barnfria. Ultraljudet gjordes inte av något gravidskäl utan var en del i en odramatisk undersökning häromåret. Men när jag låg där och plötsligt fick se insidan av min livmoder på ett sätt som jag sett massor av bilder på andra livmödrar, upphäftade på kylskåp och exponerade på sociala medier – dock med den skillnaden att i dessa andra har det flutit omkring ett pyttigt foster – så kändes det väldigt egendomligt.
Men det gick över.
Att välja bort barn har för mig aldrig varit särskilt dramatiskt. Den biologiska klockan har inte stört mig nämnvärt och jag har inte utsatts för någon press i mina långvariga förhållanden. Rent krasst skulle man kunna säga att ingen har velat ha barn med mig och min längtan har inte varit tillräckligt stor för att bryta upp. Jag har liksom hittat mannen och skulle inte vilja ha det på något annat sätt.
Så långt min privata värld.
Som kvinna utan barn utvecklar man en förmåga att parera. Jag har fått mängder av jag beklagar-blickar och tuggat i mig avfärdande och även aggressiva kommentarer de flesta gånger jag haft åsikter om ämnen som barnuppfostran och skola. De beklagande är svårast. Hur förklara att man inte är ledsen för en sak som anses vara så stor, utan att framstå som känslokall? Det anses liksom vara alldeles självklart att om man är över 40 och inte har åtminstone ett barn eller helst flera så är det något fel på en. Antingen kroppsligt, eller i huvudet. Visst måste hon vara emotionellt störd, åtminstone?
Tackar som frågar, jag mår fint. Men jag förstår att ni tror att jag döljer något. I så fall är det även för mig själv, och det måste väl ändå vara okej?
Jag har kommit fram till att det finns väldigt mycket annat att viga sitt liv åt än att älska och uppfostra egenhändigt födda barn, eller adopterade för den delen. Eftersom det aldrig är för sent att ångra sig, finner jag mig kanske så småningom vara en ensam och ledsen frånskild 57-åring utan chans att göra om mitt liv.
Men det är lika för alla, ingen kan ångra sig, göra om och göra rätt. Det har ju till och med sagts kloka ord om det där. Av Jonas Gardell, till exempel. ”Du får inte leva om ditt liv. Det är det som är själva grejen.” Det är en av livets stora sanningar.
Gå till toppen