Kultur & Nöjen

Valet att inte bli mamma

Hon är inte sjuk. Hon är inte elak. Hon är inte egoistisk. Hon är inte galen. Hon är bara inte mamma. Nu kommer boken om kvinnorna som avstått barn.

Forskaren Anna Sol Lindqvist och författaren Birgitta Stenberg är två av författarna till boken.
Behövs det verkligen en antologi där kvinnor skriver om varför de inte vill ha barn? Det enklaste svaret kan man möjligen hitta med ett känslotest.
Tag orden ”kvinna” och ”mamma”, och undersök hur närbesläktade de känns.
Tag sedan orden ”man” och ”pappa”, och mät på samma sätt.
Känns avståndet likvärdigt? Förmodligen inte. Det är sällan det. Historiskt och kulturellt har kvinnlighet och moderskap nästan alltid lagts i samma låda.
Josefine Adolfsson – hyllad författare och skribent med Malmö som bas – har brottats med de här frågorna länge. Till slut var tiden mogen att göra en antologi.
Helt lätt var det dock inte.
– Du skulle bara veta hur många nej jag har fått från skribenter som jag bad medverka, säger Josefine Adolfsson, som själv blev rätt förvånad.
Både bland etablerade kulturpersonligheter, men också bland folk som aldrig har skrivit tidigare, var motivet till att neka detsamma: ”det är så himla bra att du gör detta, Josefine, men jag orkar inte. Jag vill inte bli synonym med det här, jag skrev om det en gång, men det var så jävla jobbigt, jag blev så utsatt och hårt åtgången.” Ungefär så lät svaren.
– En del sa att det var en känslig fråga i deras familjer. Någon var rädd att bli utfrusen av vänner. Och detta handlar om folk som är vana vid offentlighet, och som tar ut svängarna mycket i olika sakfrågor annars. Det var jag nog inte riktigt beredd på, säger Josefine Adolfsson.
Så varför en bok bara om och av kvinnor? Man skulle ju kunna tänka sig att det aktiva beslutet att avstå faderskap också skulle kunna ligga till grund för en bra och viktig berättelse.
– Jag valde ganska länge mellan olika sätt som man skulle kunna göra det på. Men ju mer jag funderade, desto mer självklart blev det att köra separatistiskt. Mycket har att göra med samhällets syn på kvinnans kropp som i första hand en reproduktiv kropp. Den funktionen hålls alltid fram som absolut viktigast i samhälle och religion och kultur. Kvinnan som en avelsko. Som ett kärl. Det här är något som går så långt tillbaka i historien och som genomsyrar allt från naturvetenskap till psykologi och religion, så det är ju inte underligt att det är så fortfarande.
Josefine Adolfsson konstaterar att fenomenet är interkulturellt.
Författaren och forskaren Mineke Schipper citeras i boken. Hon analyserade tusentals talesätt om kvinnor hämtade från 278 språk (se exempel på nästa uppslag).
– Hon var tvungen att skapa ett eget kapitel i sin bok som handlade om kvinnan som behållare. Så det spelar ingen roll om vi tittar på västerländsk kultur eller någon annan kultur, den här föreställningen är global.
Att skaffa många barn har, sägs det ibland, börjat bli en klassmarkör. Det är inte alla som har råd och tid att skaffa tre barn. ”Tre är det nya två”, heter det i USA. Josefine Adolfsson har själv bara ett barn.
– För mig har det inte varit helt enkelt att rättfärdiga inför mig själv varför jag skulle reproducera mig. Varför ser vi i västvärlden det som en rättighet att skaffa barn trots att vi inte behöver? Vi prioriterar exempelvis att subventionera konstgjord befruktning samtidigt som vi tvångsavvisar flyktingbarn.
Josefine Adolfssons fascination för de här frågorna är gammal.
– Det har att göra med det jag sett runt mig sedan jag var arton, och folk började få barn. Hur mitt handlingsutrymme, platsen där jag fick lov att vara som kvinna som inte ville bli mamma, bara krympte och krympte, säger hon.
– Det gick inte ens att ingå ens i ett queerpolitiskt eller feministiskt sammanhang, för att allt handlade om reproduktion.
Den som läser antologin ”Ingens mamma” får möta skribenter av olika sort och med olika erfarenheter. Men ett har de gemensamt, åtminstone de flesta: De är arga och ledsna.
– En förklaring är att det finns extremt många stereotyper om kvinnan utan barn, samtidigt som hon själv i princip aldrig kommer till tals. Kvinnan utan barn är utraderad ur den kulturella sfären, och får de vara med så är de alltid galna, idioter, supersjälviska, eller omogna. Det finns till och med forskning på att man anses som okvinnlig om man inte har barn, och att framför allt män är mer positivt inställda till ofrivilligt barnlösa än till dem som har valt att vara barnfria.
Josefine Adolfsson har ett recept på hur en kulturell förändring skulle kunna se ut:
– Vi måste omvärdera normen och sluta se saker som självklara eller oantastliga. Ibland måste vi också acceptera att livet blir som det blir.
Det har ändå hänt en del. Fotbollslandslagets förbundskapten Pia Sundhage sa i en intervju att beslutet att förbli barnfri var ett av hennes bästa.
Sofie Åberg, 32 år, är bosatt i Åre där hon arbetar som bibliotekarie. Hon är så hängiven sitt yrke att hon har en tatuering med ordet ”REFERENSEX” på höger arm.
Hon lät sterilisera sig för fyra år sedan, vilket hennes antologibidrag skildrar sakligt och detaljerat. Hon har aldrig ångrat sig. Aldrig känt minsta darrning i sin övertygelse om att hon vill leva utan barn.
– Min sambo och jag pratade ju väldigt mycket om det här innan. Jag ville förbereda honom: så här fungerar jag. Mest ville jag ju ge honom chansen att säga ja eller nej till att leva med mig. Men han sa bara: ”Det är din kropp, du gör precis som du vill”, berättar Sofie Åberg.
De två har varit tillsammans i sju år.
– Han har aldrig ifrågasatt vår relation eller haft tvivel på grund av det.
Ofta får Sofie Åberg frågan om hur hon kan vara hundra procent säker. Sådana siffror är svåra.
– Men jag var ju medveten om vad jag gjorde, att det bör betraktas som permanent, och att om jag vill ha barn i framtiden så kan det bli väldigt komplicerat. Dessutom kan jag ju bli lämnad av en person jag älskar på grund av det också, om han skulle ändra sig och absolut vilja bli pappa, säger Sofie Åberg.
Hennes föräldrar har också sagt ”du gör som du vill”. Till skillnad från många andra föräldrar, som kanske med enbart kärlek och längtan i blick har frågat ”när kommer barnbarnen, NÄR kommer barnbarnen?” tusen gånger.
– Sådant är ju nästan alltid kärleksfullt menat, men det kan bli en press, det har jag många vänner som berättar om, säger Sofie Åberg.
Ibland, i sociala sammanhang, när barnfrågan kommer, kan Sofie Åberg inte motstå att stöka till det lite i andras huvuden.
– Om någon frågar om jag har barn eller ska skaffa barn så brukar jag vara lite elak faktiskt. Jag säger ”jag kan inte få barn”. Då blir den som frågar bekymrad och känner väl att frågan var ett klavertramp. Då säger jag ”men det är för att jag har valt det, jag har valt att sterilisera mig”. Då kan folk bli alldeles stumma.
År 1997 blev ofrivillig barnlöshet sjukdomsklassat av världshälsoorganisationen WHO. Ännu en del i vad antologiskribenten Jane Magnusson kallar ”det ständiga nationella övertalandet”.
Hon skriver också:
”I dagens Sverige är det väldigt svårt att inte få barn. Hela riket liksom pressar mot mödraskap. Från babydockor och leksaksbarnvagnar när man är liten, till uppbyggliga familjefilmer när man är lite större, till mammatidningar och mejlinglistor och mammaböcker.”
Susanne Wigorts Yngvesson är docent i etik och arbetar vid Teologiska högskolan i Stockholm. Hon är en ofta förekommande debattör när frågor om medier, religion och sexualitet – inte nödvändigtvis i kombination – ska diskuteras ur ett etiskt perspektiv.
I ”Ingens mamma” bidrar hon med en studie av religiösa motiv till att avstå från föräldraskap.
– Utgångspunkten är att det är väldigt svårt att hitta sådana motiv. Religionen har en otroligt stark norm kring fortplantningen och familjen med barn. Historiskt sett är det familj, i bemärkelsen av flera generationer, som lever tillsammans. Så ser det ut i den judiska, kristna och muslimska kontexten, säger Susanne Wigorts Yngvesson.
Det enda religiösa temat som leder en person in på ett liv utan barn är celibat och klosterliv, att man lever i familj med andra som också är celibatära.
– Men det finns ju andra spår i Nya testamentet, till exempel, från den första tiden efter att Jesus hade dött och återuppstått. Då levde de första kristna med löftet om att han skulle komma tillbaka – och då var det ju ingen stor vits att göra några investeringar. Förpliktelserna, som att uppfylla jorden, som det står i Första Mosebok, blev mindre viktiga.
Vikten av barnskaffandet är särskilt starkt i kristendomen, menar Susanne Wigorts Yngvesson. Sex ska man avstå från om det enbart handlar om njutning, men det är möjligt och tillåtet om det leder till barn. Sexualiteten blir alltså reducerad till att vara enbart ett medel för att hantera Guds gåva till mänskligheten.
– Det är ofta hårt och kallsinnigt. Vi är inte här för vår egen skull, utan för att tjäna Gud. Kvinnan har då förmågan att föda barn, och det är ett stort och heligt ändamål, och när kvinnan uppfyller den gåvan, då har hon ändå tjänat Gud så som det var tänkt. Det blir en otrolig pålaga på kvinnor, att man blir någon sorts barnfabrik.
Ett exempel på det perspektivet finns hos Martin Luther, den tyske kyrkoreformatorn. I sitt verk ”Vom Ehelichen Leben” från 1522 skriver han om kvinnor som dog av för mycket barnafödande:
”Även om de till sist tröttas ut eller dör av att ha satt för många barn till världen så gör det inget, det är därför de finns här. Det är bättre att leva sunt under en kort tid än att leva osunt under en lång tid.”
– Då ska man känna till hans bakgrund. Han hade levt som munk ett bra tag, men revolterade mot celibatlivet och gifte sig med nunnan Katarina. De fick åtta barn tillsammans, säger Susanne Wigorts Yngvesson.
Författaren och mystikern Emanuel Swedenborg beskrev i en text hur man genom att hålla tillbaka ejakulationen, men ändå utveckla njutningens konst, kunde få en glimt av det himmelska.
Kristallklar buddism. I den mån buddism kan vara kristallklar.
Susanne Wigorts Yngvesson är även hon ingens mamma.
– Men för mig var det faktiskt inget aktivt val, snarare en kombination av slump och en otillräcklig önskan att föda egna barn. Det har inte varit så otroligt avgörande för mig, så det har bara blivit så.
Vad tycker du om bemötandet barnlösa får? Kommentera här.

Ordspråken

Författaren och forskaren Mineke Schipper citeras i ”Ingens mamma”. Hon analyserade tusentals talesätt om kvinnor hämtade från 278 språk. Här är några exempel:
En kvinna utan barn vet inte vad kärlek är (England/Italien)
En värdelös människa är som en kvinna som är både lat och barnlös (Uganda)
En barnlös åsna blir uppäten av vargarna (Uzbekistan)
Kvinnor och getter: välj dem efter avelsförmåga (Spanien/ Puerto Rico)
En brud som inte fått barn efter tre års äktenskap bör man skilja sig från (Japan)
Hellre lera än en infertil fru (Indien)
Mödrar kelar och leker med barn, men kvinnor utan barn blir dystra (Sri Lanka)
Vad ska man göra med ett sterilt träd? Hugga ned det och lägga det på elden. (Israel/Rumänien)

Ur boken

Det enda som får mig att tveka på mitt val är när jag tänker på universum. Sedan vi klev upp ur urgröten har varje organism som föregått mig i rakt nedstigande led för-ökat sig. Tack vare alla dessa larver, fiskar, kräldjur, hominider, människor som fött barn i miljoner år. Varelser som genomlevt digerdöd och tandvärk och förlossningsdöd och helvete och förtryck. Alla har tyckt att nästa generation är viktig på något sätt – för att säkra pensionen, för att ha något att leva för, för att de var kåta och ville knulla och så blev det barn, eller för att de har en massa grejer och titlar som måste gå i arv. I 65 miljoner år har detta pågått och nu säger jag: ’Nej, tack. Här är slutstationen. Ert arbete var förgäves.’

Jane Magnusson i ”Ingens mamma”.

Skribenterna till boken

Antologin ”Ingens mamma” utkommer på Atlas förlag. Redaktör är Josefine Adolfsson. Skribenter är Natacha López, journalist, och:

Jane Magnusson, journalist.

Anna Sol Lindqvist, forskare.

Gunilla Kracht, journalist.

Birgitta Stenberg, författare.

Gabriella Boijsen, frivårdsinspektör.

Faranak Rahimi, elev-assistent.

Lena Andersson, författare.

Susanne Wigorts Yngvesson, forskare.

Annina Rabe, kritiker.

Katarina Sjögren, curator.

Sofie Åberg, bibliotekarie.

Gå till toppen