Kultur & Nöjen

Fågelfri

Ingens mamma – tolv kvinnor om barnfrihet. Atlas.
Det finns massor av goda skäl för att inte skaffa barn, konstaterar Ingrid Elam efter att ha läst antologin ”Ingens mamma”.

Faranak Rahimi bor i Seved, hon leker med kvarterets barn, tar dem på olika gratisaktiviteter i Malmö, skjutsar nyförlösta sextonåringar till disco så att deras ungdom inte ska vara helt slut. Faranak är 28 och vill inte själv ha barn, vill inte ge upp allt för familjen så som hennes ensamstående mamma tvingades göra, hon vill bryta en ond cirkel och betalar ett högt pris för det: depressioner, aborter, utanförskap. Hon är en av tolv kvinnor som berättar om sin barnfrihet i boken ”Ingens mamma” och hennes historia griper rakt in i veka livet och släpper inte taget, den utstrålar sårbarhet men också styrka.
Enligt en undersökning av SCB från 2009 vill ungefär fem procent av alla svenskor i barnafödande ålder inte ha barn, medan ungefär femton procent är ofrivilligt barnlösa. Två minoriteter med mycket olika problem och en gemensam nämnare. När jag var ung talade man inte så mycket om barnlöshet, den behandlades med medlidsam tystnad; mamma, pappa, barn var norm då som nu, men samtalsklimatet var ett annat, mer diskret eller mer nedtryckande. Nu för tiden gäller det motsatta: det tycks inte finnas några gränser för den indiskretion och press barnlösa utsätts för, från medier, anhöriga, vänner och bekanta.
Alla de tolv kvinnorna i ”Ingens mamma” vittnar om att de som har barn förutsätter att de barnlösa ska anpassa sig efter deras situation, arbeta alla stora helger, kallas in närhelst föräldrar måste vabba eller hämta på dagis, kort sagt fylla alla de tomrum och behov majoriteten skapar.
Kvinnor utan barn utsätts också för påtryckningar, påståenden om att de kommer att ångra sig, att det snart blir för sent, att de inte är riktiga kvinnor, att de inte är vuxna, att meningen med livet är att få barn. Om de går upp i vikt kommer förr eller senare någon som ropar ”äntligen, smått på väg!”. Om de lever i en ny relation, med man eller kvinna spelar ingen roll, blir de genast föremål för andras förväntningar. Det är knappt någon som frågar varför de inte har eller vill ha barn, majoriteten, de 80 procenten som har, tar sin norm för given.
Berättelserna i ”Ingens mamma” visar att det finns nästan lika många skäl att inte vilja ha barn som det finns barnfria kvinnor. För Jane Magnusson har det alltid varit helt naturligt och inget stort problem, knappt ens ett val. Hon lever med barn men har inga egna, det är inget mer med det. För Annina Rabe har tanken på egna barn tvärtom länge väckt rädsla och obehag tills hon nu lugnt kan konstatera att det var såhär det blev, barnfritt. Gabriella Boijsen älskar en kvinna som vill ha barn men vill inte själv och försöker hitta en lösning på den konflikten, Gunilla Kracht hade en barnlös faster som blev hennes förebild: barnkär, påhittig och mycket frimodigare än mamma därhemma.
Barnfriheten kan med andra ord vara ett mycket aktivt val eller något som faller sig naturligt utan att kvinnan grubblar så mycket över det. Det är bara en av kvinnorna som uttryckligen hänvisar till en global situation hon inte vill bidra till: överbefolkning, barn som far illa, ojämlikt fördelade resurser.
För de allra flesta av kvinnorna i ”Ingens mamma” är frågan ”varför?” inte central, långt viktigare är de problem omgivningens reaktioner skapar för dem. Vi lever alla i ett samhälle där majoriteten tycks ovillig att acceptera att det finns många sätt att leva på och att alternativa val och livsformer berikar samhället och motverkar dess enfald. Faranak Rahimi kallas ”Seveds Batman”, hon är en räddare som griper in där faran är som störst. Just för att hon har valt bort familjelivet kan hon värna ett större liv.
Gå till toppen