Avslöjandet om att Säpo tycks ha näst intill fri tillgång till trafikdatauppgifter kommer när vi redan haft ett rätt hektiskt år med flera övervakningsskandaler. Plötsligt kommer dock det hela närmare oss, dig och mig, och därför är det viktigt att vi dyker ner i vad det egentligen handlar om.

Tanken är att man som brottsbekämpande och -förebyggande åtgärd vill ha möjlighet att veta vem som mejlar eller pratar med vem, samt när och var detta görs. På så sätt kan man hyggligt enkelt skapa sociala nätverk, kallade sociogram, för att kartlägga stora grupper eller kategorier människor. Det kan då, om det görs svepande, skapa stora register – kanske analysfiler – innehållandes väldigt många människor och deras inbördes relationer.

Det hela är förstås inte oproblematiskt. Därför regleras det i lag. Datalagringsdirektivet är ett europeiskt direktiv som i Sverige finns nedtecknat som Lagen om elektronisk kommunikation (LEK). Där står exempelvis att uppgifter måste lagras hos tele- och dataoperatörer minst sex månader, och att uppgifter ska lämnas ut när så begärs från rättsvårdande myndighet efter att prövning gjorts hos både den som begär ut uppgifter (i det här fallet Säpo) och den som lagrar dem (i det här fallet Maintrac).

Att Maintrac hamnat i skottgluggen beror på deras funktion i vad man kan kalla näringskedjan kring konceptet med stadsnät. Operatörer måste, som nyss nämnts, lagra uppgifter om de kontakter som görs i deras nät. Men många operatörer har inte möjlighet eller kapacitet att lagra uppgifterna själva. Istället outsourcar man den lagringen till aktörer som exempelvis Maintrac. De här lagringsföretagen fungerar som digitala silos, där data samlas på hög för att sedan användas när så är befogat.

I något slags avtal har man enligt det som framkommit givit Säpo tillgång att med hjälp av ett automatiserat gränssnitt sköta datauthämtning på egen hand. Det sätter hela den rättssäkerhetsprincip som ändå finns i skrivningarna ur spel. Plötsligt saknas de kontrollmekanismer som ska se till att det här sker enligt spelets regler.

Jag får ofta frågan om den här övervakningshysterin som diskuterats högt och ljudligt senaste tiden faktiskt berör gemene man. Det är en bra fråga. Svaret är att det är oklart. Hela övervakningsfrågan är en balansgång mellan sådant som effektivitet i brottsbekämpning och allas vår personliga integritet. Hur den balansen ser ut eller var gränsen egentligen går är inte alltid så enkelt att definiera.

Det är möjligt att vi som medborgare tänker oss ha rent mjöl i påsen. Men det är möjligt att vi ändå är bekymrade för våra barns privatliv. Eller vår vän, som lever under skyddad identitet på grund av något slags utsatthet. Eller så är vi ändå rädda om våra kontakter med försäkringskassan, socialtjänsten eller för den delen vården. Allt sådant sätts på prov när aktörer som Säpo går händelserna i förväg och alltför lättvindigt bereder sig tillgång till vår trafikdata.