Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Teatern kan berätta om det som är större än egot.

Samtal pågår.
Monica Wilderoth.Bild: Ingemar D Kristiansen
Det mörka scenrummet på Bastionen i Malmö är riggat som till en teaterföreställning. Mitt på golvet står ett konferensbord med stormönstrad duk. Runtom pågår aktiviteter: en konstnär målar i ett hörn; två unga teatermakare med likadana hårtofsar vilar huvudena mot varandra i ett annat. Medlemmar ur scenkonstkollektivet Potatopotato cirklar runt mikrofonstativet, medan huvudpersonerna för kvällens kulturpolitiska samtal, teatergurun Suzanne Osten och avgående teaterchefen i Borås, Monica Wilderoth, ser på.
Det ska bli scensamtal om konstens existensberättigande i en depressiv tid. Ett samtal om ett ideologiskt maktskifte på teatern; ett skifte som i princip går att översätta till vilken annan offentlig verksamhet som helst. En av de konkreta utgångspunkterna för kvällen (17/11) är Suzanne Ostens kamp för Unga Klara, som miste sitt fasta stöd på Stockholms stadsteater efter tjugo års progressivt och internationellt erkänt arbete med svensk barnteater. I sin nyutgivna dagbok, ”Det allra viktigaste”, beskriver hon oredigerat hur hon stod maktlös inför faktum. Hur Unga Klara förvandlades till ”Tunga Klara”.
En annan är att Monica Wilderoth nyligen sagt upp sig som chef på Borås Stadsteater, eftersom hon menar att stadens kulturförvaltning systematiskt hindrat henne från att sköta sitt uppdrag som konstnärlig chef. Hon hävdade att en stadsteaters uppgift är att erbjuda medborgarna komplex scenkonst. De ville upplåta teaterhuset till en lokalrevy.
”Vi rör oss in mot ett samhälle där livsviktiga referenser som bildning och kultur […] har transformerats till symboler och emblem och där skatteunderstödd kulturell verksamhet plötsligt anpassar sig själv till ett marknadskrav som ingen egentligen har formulerat.” Så skriver Monica Wilderoth om sin avgång på SVT:s hemsida. Här – och i samtalet på Bastionen – kopplas konst och samhälle samman i en maktanalys. Den beskriver ett skeende som drabbar oss likt ett malmöitiskt regn: inte i ett slag, men smygande. Politiker erkänner kris inom vård och skola; de problematiserar i bästa fall hemlöshet och barnfattigdom. Men sällan berörs konstens krympande utrymme och status i en civilisation. Vad prioriteten med snabba cash genom biljettluckan representerar i en större samhällsutveckling. Vad som händer när estetiska ämnen plockas bort i gymnasieskolan. Vad en sådan hållning bottnar i för slags människosyn.
Man kan tycka att teater är en hopplöst omodern konstform, som kräver möten i ett fysiskt rum. Men i en tid som struktureras alltmer kring individen arbetar teatern med att enträget försöka foga samman tusen själar till en kropp. Det är en kraftfull handling som vittnar om att det finns berättelser större än egot.
Potatopotatos samtal med gäster ur olika teatergenerationer pekar i sin tur på något väldigt vackert: Att samtal fortfarande pågår.
Gå till toppen