Kultur & Nöjen

Glädje i Lund

KONST
Former i tillblivelse
Lunds konsthall, t o m 2/2.

Glasoptochrome av Eric H Olson.Bild: Foto: Terje Östling
Öppningen är övertygande. Danska Lea Porsager har monterat byggnadsbalkar i kryss mellan väggarna. Tiril Hasselknippes skulpturer liknar surfingbrädor i lysande färger. Och Jakob Simonsons metallmålningar strävar envist ut från sina fästen.
Konstruktiv formkraft kolliderar med informellt färgskimmer i en visuell och fysisk chock, där betraktaren i vissa lägen måste huka sig. Det är en perfekt presentation av de två linjer i konsten som utställningen bygger på: den konstruktiva, minimalistiska kontra den mer upplösta, amorfa, vars minsta gemensamma nämnare är en strävan till enkla objekt.
Efter öppningen blir arrangemanget betydligt tamare och traditionellare. Nu handlar det om fjorton olika konstnärskap rakt upp och ner.
Eric H Olson presenteras både med rumsliga målningar från 50-talet och färg- och formskiftande glasoptochromier från de följande åren. Han var en av dessa konstens uppfinnare, som gjorde succé i världen, men i dag har hamnat i skugga. Inger Ekdahl började samtidigt undersöka slumpens stänk med färg, som hon ordnade systematiskt för att sedan fortsätta till raka linjer och strama färger, som förvandlas till volym och rörelse. En unik men alltför litet känd konstnär.
Bland dagens aktiva konstnärer söker Kristina Matousch som vanligt spår i det oväntade, låter något skymta under ytan, då hon låtit spisplattor bränna avtryck på rostfritt stål. Fredrik Værslevs terrazzomålningar är som reflexer från någon stenlagd trappa, här förvandlad till målad viktlöshet.
Utan stora överraskningar är ändå utställningen en magnifik sammanställning av konstnärskap från skilda generationer, alla med hemort i regionen. Men det är ganska svårt att se sammanhangen. Idén är vag. Glappen stora.
Och med tanke på temat undrar jag varför Eric Lennarth har valts bort? En av regionens verkligt unika pionjärer. Hans found object från sent 1940-tal hade ju varit perfekta ihop med både Fredrik Værslevs målningar och Kah Bee Chows förvandlingsscener med olika laddade föremål. För att inte tala om hur hans minimalistiska moduler från 1955, som rör sig mellan möbler, form, måleri, skulptur, vägg och golv, skulle ha kommunicerat med Jakob Simonson. Ursäkta att jag kommer dragande med en käpphäst, men den givna tidstunneln förblev tyvärr stängd.
I stället för en idéutställning har det blivit en spännande salong, där det är en glädje att botanisera bland de enskilda verken. Utställningen har en mission. Att visa god och sevärd konst från regionen. Och Eric H Olson, Inger Ekdahl, Charlotte Walentin, Jakob Simonson och Kristina Matousch är värda mycket större uppmärksamhet än de har.
Tunt på idéfronten men fjorton starka konstnärer. Gå och se!
Gå till toppen