Vi använder cookies för att förbättra funktionaliteten på våra sajter, för att kunna rikta relevant innehåll och annonser till dig och för att vi ska kunna säkerställa att tjänsterna fungerar som de ska. Läs mer i vår cookiepolicy.

Modigt skådespeleri i naket kärleksdrama

Blå är den varmaste färgen, kapitel 1 & 2

OriginalTitle: La Vie d´Adèle Chapitres 1 et 2. Genre: DRAMA. DirectedBy: Abdellatif Kechiche. Actors: Adèle Exarchopoulos, Léa Seydoux, Salim Kechiouche, Sandor Funtek. Country: Frankrike/Belgien/Spanien. PublishYear: 2013.
Den Tunisienfödde fransmannen Abdellatif Kechiche skakade om filmvärlden med sitt vibrerande, intensiva familjedrama ”Couscous” (2010), en klassmedveten, skarp skildring av bland annat segregation i sydfranska Sète, där filmaren själv växte upp. Framför allt imponerade Kechiches regiarbete med flera unga kvinnliga skådespelare.
Adèle Exarchopoulos och Léa Seydoux i Guldpalmenvinnaren ”Blå är den varmaste färgen.”Bild: Foto: Folkets Bio
Också i årets kontroversiella och starkt omdiskuterade Cannesvinnare ”Blå är den varmaste färgen” gör de två huvudrollsinnehavarna Léa Seydoux och nykomlingen Adèle Exarchopoulos modiga, makalöst fina rolltolkningar. Främst gäller det Exarchopoulos som är i bild i princip hela tiden. Hennes levande, mjuka ansikte med den ofta sorgsna blicken fungerar som ett instrument för filmaren att spela på.
Efter Guldpalmstriumfen i Cannes då båda skådespelarna för ovanlighetens skull fick dela priset med regissören har i synnerhet den mer etablerade Seydoux i intervjuer vittnat om en tuff och krävande inspelning. Inte minst i de långa utlämnande sexscenerna i detta passionsdrama om kärlek från första ögonblicket mellan två kvinnor, en från arbetarklass och en mer dominerande från en kulturell borglig miljö. I den sistnämnda finns acceptans för dotterns val av kärlekspartner men inte i den mer konservativa arbetarklassen. Men här ligger också ett av filmens lite märkliga glapp och arbetarklassföräldrarna bara försvinner ut ur historien.
Jag är inte bekant med fransyskan Julie Marohs tecknade förlaga (”Le bleu est une couleur chaude”) och kan bara läsa om en kritik mot Kechiche för att han inte tillräckligt tar upp Marohs kamp mot homofobi och allmänna fördomar kring lesbisk kärlek. Dessutom anklagas regissören för att se på sina protagonister, särskilt i sexscenerna, med den traditionella ”manliga blicken”.
Uppenbart är att han låter konstnären Emma (Seydoux) i hennes teckningar och målningar inspireras av klassiska skulpturer, alltså verk av män, som hon förevisar den mindre bildade gymnasieeleven Adèle (Exarchopoulos). De intensivt närgånget filmade erotiska stunderna påminner också om klassisk konst med vad det innebär av kvinnokroppen som objekt för mannens åtrå.
En annan inspirationskälla är 1700-talsförfattaren Pierre de Marivaux, i vars bok ”Männen kring Marianne” Adèle hittar en förebild för sin längtan efter frihet. Marivaux fanns för övrigt med redan i Kechiches genombrottsfilm ”L’esquive” (2003).
Filmaren behärskar sitt uttrycksmedel till fulländning och skapar en varierande, kontrastrik visuell väv, bitvis med den handhållna kameran i till exempel scener från gymnasiet och det dagis där Adèle så småningom arbetar. I andra, mer kontemplativa, sekvenser ser kameran på avstånd. Det mesta är rytmiskt klippt med stor musikalitet. Ändå har inte filmen riktigt samma genomarbetade, organiska helhet som ”Couscous”. Trots det bjuder Kechiche på ett oavbrutet flöde av känslor och tankar. De tre timmarna går snabbt.
Gå till toppen