Vad formar en stads identitet? Framför allt de människor som bor och verkar där. Lagom till stadens 600-årsjubileum väljer Landskrona konsthall att ta sin utgångspunkt just där, hos stadens egen befolkning och dess sammansatta karaktär. Tolv konstnärer ställer ut, från tio av de nationaliteter/folkgrupper som är flitigast representerade hos Landskronas invånare.

Flertalet är verksamma internationellt, som turkiske Ahmet Ögüt, med Istanbul, Amsterdam och Berlin som bas, och vars flexibla tillvaro är typisk för en samtidskonst präglad av rörelse över gränser och kontinenter. Endast en av konstnärerna, slovenska Nina Slejko Blom, är bosatt i Landskrona, medan andra har sina rötter där, däribland Annika Svenbro. Nu har konstvärlden länge varit internationell. Men det är sällan rörligheten hos den globala elit som jetsettar runt världens biennaler, knyts samman med de erfarenheter av flykt och förflyttning, av tvång eller fri vilja, som så många människor delar i sin vardag. Därför känns konsthallens grepp – att medvetet förankra det internationella i det lokala – både uppfriskande och klokt.

Det kunde ha blivit spretigt, en kakofoni av röster som var och en pratar om sitt. Istället samlar sig utställningen till ett mångbottnat samtal om identitet och tillhörighet, minne och förlust. Oundvikligen sker det delvis med kriget som molande bakgrund, och oron som underström. Kanske allra tydligast hos Nebosjša Šerić Shoba, född i Sarajevo och verksam i New York. I videoverket ”Block House”, låter han tid och rum suggestivt flyta samman när Brooklyns idylliska höstpark förvandlas till larmande stridszon.

Möjligen samexisterar de skilda verkligheter som konstnären glider mellan bara i hans eget huvud. Men styrkan i verket ligger i vetskapen att de i realiteten alltid pågår parallellt. I fotosviten ”Battlefields” söker han upp några av Europas otaliga slagfält, från platsen för trojanska kriget, till Verdun, Guernica och belägringen av Mostar i Bosnien och Hercegovina. Ställd inför åkrar och torg är det svårt att begripa varför de strider och tragedier som där utspelats, av någon en gång ansågs så nödvändiga. I en text påpekar han sakligt hur snart sagt varje gräns dragits under hotet av våld. Den väpnade konflikten som mänskligt normaltillstånd, en tvingande förutsättning för historiens och utvecklingens gång.

Fast Shoba lämnas inte oemotsagd. Snarare visar utställningen i sin helhet på hur även de små detaljerna räknas. Hur varje handling har sin betydelse och varje människa är en egen individ. Som när Leonard Forslund oändligt varsamt försöker handskas med förlusten av modern och föräldrahemmets upplösning. Av fotografier på plexiglas bygger han en minnets labyrint där fragment av kaffekoppar och rosenrabatter, trygghet och saknad, sinnrikt möts.

Nyss Malmöaktuella Tamara Abdul Hadi, baserad i Montreal och Mellanöstern, står för ett annat starkt inslag. I fotoprojektet ”Picture an Arab man” underminerar hon varje stereotyp om den arabiske mannen i en serie sensuella och lågmält vackra porträtt.