Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Varför är vi rädda för äkta kinesisk mat?

”Jag drömmer lite om Kina och dess mat ungefär varje dag”.

Så jag bara måste dit, vid passande tillfälle. Fast jag har spärrat in mig själv så mycket i min egen fascination för de olika kinesiska köken så pass att jag kräver av mig själv att vara där betydligt längre än bara en vecka eller två, det går ju inte att åka dit och sen endast nosa lite lätt på vidundret.
Precis som de flesta andra västerlänningar så är min bild av kinesisk mat ytterst endimensionell och lite fördomsfull. Fyra små rätter är lika autentiskt kinesisk som att kåldolmar skulle vara en unik och originell svensk rätt, detta vet ju alla.
Och friterad banan till efterrätt? Numera kan man även se friterad spätta med remoulad och köttbullar på kinesiska restaurangmenyer i Sverige, plus en stor stark för 29 kr.
Ändå så kan jag inte hålla mig borta från de allra sunkigaste kinakrogarna. Det finns så mycket mjuk och insutten charm i alla de där anonyma ställena, med sina Jack Vegas och sina stamalkisar i täckjackor som äter något som precis plingats fram från en mikrovågsugn. Det gömmer sig så mycket hårt och otacksamt arbete bakom, och säkert en hel del tuffa kvällar med stökiga gäster, jag har en enorm respekt för alla dessa krogars uthållighet.
Det finns en ytterst stereotyp kinakrog i Malmö, av det absolut billigaste och sunkigaste slaget, som jag ätit på några gånger. Jag älskar smakerna, och konsistenserna, även om jag vet att maten säkert kommer färdiggjord och fryst till krogen i stora sopsäckar. Men vid ett par tillfällen så har personalen satt sig ner vid ett stort bord, för att gemensamt äta en sen eftermiddag. Och maten de dukat fram till sig själva finns inte på menyn, det ser jag direkt. Massor av skålar med soppor och nudlar och grönsaker och såser jag aldrig sett förut. Det ser så förbannat gott ut när de sitter där och äter ihop, och plockar från alla tallrikar samtidigt, dofterna sprider sig i varje hörna. Jag kan inte hålla tillbaka, jag går bort och frågar blygt vad det är, och om det finns på menyn. Men det gör det förstås inte, detta är ju deras egen mat, svenskar vill ju ha rödspätta och friterad banan på kinakrog, det har de i tysthet lärt sig att förstå genom åren. De bara skakar leende på huvudena och viftar artigt bort mig när jag pekar och försöker beställa något som inte finns på menyn. Frustrerad äter jag upp mina wokade grönsaker med nötter och hoisinsås, som inte alls är så tokigt ändå.
Hur blev det såhär, varför har vi inte låtit kineserna få laga den mat som de själva gillar, till oss? Jag undrar vad vi är så rädda för, varför ”marknaden” för äkta kinesisk mat tydligen är så obefintlig. Den knappa tillgången till korrekta råvaror är förstås ett enkelt svar, men idag importeras ju så mycket till Europa att det omöjligen kan vara det enda svaret. Dessvärre är nog det korrekta svaret att vi inte kommunicerar med varandra, svenskarna och kineserna. Att vi inte förstår att de inte förstår att vi inte förstår att det kinesiska köket definitivt är ett av världens främsta.
1. Kin Long. De bästa försöken till att uppdatera det svensk-kinesiska köket hittar man här, bra urval av téer dessutom. Rådmansgatan 1, Malmö.
2. Royal Garden. Personlig favorit! Nästan 50 sorters färsk dim sum, därtill nästan 100 andra rätter på menyn. Och ingen spätta med remoulad. Dronningens Tvaergade 30, Köpenhamn.
3. Ming. Om du beställer några dagar i förväg så gör de fantastisk Pekinganka, med alla tillbehör. Amiralsgatan 12, Malmö.
Gå till toppen