Vi har förtydligat vår personuppgiftspolicy. Vill du veta mer om hur vi hanterar personuppgifter och cookies - läs mer här.
Kultur & Nöjen

Konsten att plundra

Plundrarna – hur nazisterna stal Europas konstskatter. Ordfront.
Nazisternas försök att förinta Europas konstarv var kusligt nära att lyckas. Anders Rydells bok i ämnet är lysande, skriver Per T Ohlsson.

Sällan har en bok på ett historiskt tema publicerats under så aktuella omständigheter som Anders Rydells ”Plundrarna”.
Häromveckan upptäcktes omkring 1 400 målningar och bilder i en lägenhet i München. Lägenheten tillhör Cornelius Gurlitt, son till en konsthandlare från nazistväldets dagar, Hildebrand Gurlitt.
Det rör sig om det största fyndet av plundrad konst efter andra världskriget. Här finns verk av Henri Matisse, Gustave Courbet, Marc Chagall och Otto Dix. Värdet uppskattas till miljardtals kronor.
Rubrikerna blev därefter.
Samlingen inkluderar även Franz Marc, en tysk konstnär som dekorerades under första världskriget och stupade vid Verdun 1916. Han uppfyllde därmed kriterierna för hjältestatus i Adolf Hitlers Tredje rike: Hitler hade ju själv närt konstnärsdrömmar när han gick ut i samma krig.
Men Marc var expressionist och ogillades av nazisterna, liksom för övrigt Emil Nolde, trots att han var medlem i nazistpartiet. Marc och Nolde var därför representerade vid den ökända utställningen Entartete Kunst, ”urartad konst”, i München 1937. Konst med modernistiska inslag hånades som uttryck för otysk dekadens, en produkt av den judiska konspirationen mot germansk kultur, även om Joseph Goebbels och andra inte drog sig för att sälja sådan konst till utlandet för att komma över hårdvaluta.
Nazisterna var särskilt svaga för klassiskt rena linjer, tavlor med motiv man kunde känna igen och skulpturer av seniga män. Musiken skulle vara antingen teatralisk eller trallvänlig; jazz var höjden av urartning.
Om man dristar sig att översätta nazismens estetik till svenska, så avtecknar sig en målning med en liten insjö, en röd stuga och en älg bland tallarna medan man i bakgrunden anar en sampling av Hugo Alfvén och ”Mjölnarens Irene”.
Nazisterna genomförde den största konststölden någonsin: de lade beslag på ungefär en fjärdedel av all europeisk konst. Mycket förstördes, särskilt i Östeuropa, där Hitler bedrev utplåningskrig för sitt tyska Lebensraum.
I Tyskland och i Västeuropas ockuperade länder – Hitler ansåg att holländare, danskar och norrmän befann sig närmare hans ariska ideal – var metoderna lite annorlunda, men likafullt sadistiskt utstuderade. Museer och kyrkor tömdes och konstsamlingar i judisk ägo konfiskerades eller överlämnades i utbyte mot att någon familjemedlem släpptes ur koncentrationsläger.
Om allt detta handlar ”Plundrarna”.
Anders Rydell, journalist och chefredaktör för tidningen Konstnären, demonstrerar djup sakkunskap samtidigt som berättelsen flyter fram som en välskriven thriller.
Det börjar och slutar i en saltgruva vid Altaussee i Österrike, där allierade styrkor 1945 fann tusentals målningar, skulpturer och böcker. De amerikaner som först tog sig in i gruvan trodde knappt sina ögon.
I fackelskenet glimmade bland annat Michelangelos Madonnastaty och den flamländska renässansens höjdpunkt: bröderna van Eycks Gentaltaret.
Framför allt Adolf Hitler och Hermann Göring utnyttjade plundringsmöjligheterna.
Hitler, vars egna konstnärsambitioner hade havererat i Wien före första världskriget, betraktade sig som estet och kännare medan Göring mest ägnade sig åt ett maniskt samlande för samlandets egen skull.
Hitler var in i det sista fixerad vid sina planer på ett Führermuseum i Linz, staden i Österrike som han kände sig förbunden med. Det skulle rymma världens finaste konstverk. I egenskap av Tredje rikets ledare hade Hitler förtur när nazikoryféerna skulle välja och vraka bland plundrad konst och på sin födelsedag och julafton fick han läderinbundna sammanställningar med foton på stulna verk.
Göring fyllde sitt gods Carinhall med rövad konst. Där tänkte han sig att öppna Hermann Göring Museum 1953. Det slutade på ett annat sätt: han gav order om att Carinhall skulle sprängas när Röda armén närmade sig 1945.
Nazismen var unik i sin systematiska ondska. Men Rydells framställning blottlägger också den bisarra blandning av dumhet, verklighetsförvanskning och cynism som under några katastrofala år grep omkring sig i Europa.
Hitler älskade nederländska 1600-talsklassiker som Rembrandt och Johannes Vermeer och försökte placera dem i en tysk och nazistisk tradition. Fallet Rembrandt var särskilt problematiskt, eftersom han hade porträtterat och umgåtts med Amsterdams judar.
SS-chefen Heinrich Himmler sände expeditioner till Tibet och Anderna för att finna belägg för att dessa urgamla kulturer egentligen var ariska.
Göring utnämnde judiska konstexperter till ”hedersarier” för att de skulle kunna bistå honom i konstjakten utan att riskera deportation.
Rydell redogör också för de senaste årens infekterade tvister som utgår från de så kallade Washingtonprinciperna, fastlagda i USA:s huvudstad 1998 som ett slags internationell ordning för återlämnande av tillgångar som nazisterna stal.
En av trådarna leder till Sverige.
Släktingar till en tyskjudisk konstsamlare och flykting, Otto Nathan Deutsch, kontaktade 2003 Moderna museet i Stockholm för att förhöra sig om en målning av Emil Nolde, ”Blumengarten”, som nazisterna hade stulit från familjen. Museiledningen gjorde allt för att sprida dimridåer och slingra sig. Först i september 2009, sedan en hårdhudad amerikansk advokat hade ökat trycket, nåddes en uppgörelse: tavlan såldes men fick hänga kvar på museet i fem år. Det var inget stolt ögonblick i svenskt konstliv.
Avståndet till andra världskriget och Förintelsen växer för varje dag och det mesta av den plundrade konsten lär aldrig hitta tillbaka till sina rättmätiga ägare. Men de senkomna ansträngningarna att spåra den har riktat ljuset mot att nazisterna inte bara förintade människor. Deras avsikt var att även förinta Europas gemensamma konstnärliga arv.
De lyckades inte, men de kom kusligt nära.
Om detta har Anders Rydell skrivit en lysande bok.
Visst kom fyndet i München lägligt för honom.
Men det är med bra författare som med bra idrottsmän:
De har tur.
Gå till toppen